Det är söndagsmorgon och jag sitter i badrummet och grinar för att jag har ett så fantastiskt barn. Föremålet för denna oväntade känsloyttring sitter i sin badbalja, är helt uppe i fantasins värld och tar föga notis om sin blödiga mor.
Denna första arbetsvecka har det varit hon och jag, Emil har tentapluggat och nattjobbat och varit borta nästan hela tiden. Den här symbiosen från bebistiden har inte släppt, jag känner fysiskt hur vi fortfarande sitter ihop. Så himla häftigt.
Att starta upp ett arbetsår med ett barn ständigt vid sin sida är dock inte utan utmaningar. Hade mitt första möte på Diselverkstaden inför arbetet med sexårskören och Agnes var trött och hade små marginaler. Jag var lite nervös eftersom hon kommer vara med nästan alla dagar, men min kollega Anna-Linda sa så otroligt fina saker om hur välkommen Agnes var och hur vi skulle hjälpas åt för att få det att fungera bra för alla. Spännande hur mycket sånt betyder att få höra, hur mycket omedvetna spänningar som släpper.
Försökte också skriva ihop en stipendieansökan för att söka pengar till att utveckla bloggen, men det var helt hopplöst. Det är svårt att komma in i någon slags flow och få orden att flyta när man var femte minut blir avbruten av någon som vill bygga modellera, pärla pärlplattor eller på sitt oemotståndliga vis lägger huvudet i mitt knä och säger ”jag vill bara vara här med dig mamma”. Vem säger nej till det? Skrivandet gick fruktansvärt segt och det var en stor lättnad när mamma kollade igenom kriterierna och gamla pristagare och på sitt rationella vis konstaterade det jag hade på känn, att det där stipendiet var ändå inte för mig.
Imorgon ny vecka. Ansökan av projektmedel, konsertförberedelse, hemsidefix, årets första pianoelev. Bring it on!
Frilansförälder 