Jag kör den lila barnvagnen genom snön på väg hem från tunnelbanan. Agnes hummar och gnyr.
-Mamma, jag VILL titta på film!
-Mmm. Vi är snart hemma, då ska du få titta.
Mer hummande och gnyende. Jag känner igen de här ljuden. Drygt fem minuter hem, hinner hon somna på det? Jag tittar på gosedjursräven som Agnes håller i ett fast grepp. Han säckar ihop mer och mer och när vi kommer fram till dörren har händerna helt släppt taget om honom. Jag kikar in i vagnen. Agnes sover som en sten. Yes!
Den här veckan har jag knappt varit ensam en minut. Det är inte så mycket att diskutera om Emil har smockfullt och jag själv nästan ingenting inbokat, då blir det jag som får ta största barnansvaret den veckan. Vi har haft det fantastiskt mysigt med pulkaåkning och Pippispel och dans i köket och jag har kunnat gå runt i mjukisbyxor och hårknut i princip hela veckan. Har fått en hel del småjobb avklarat också, sånt som man bränner av på tio minuter här ochtio minuter där.
Men den här ostyckade tiden, då tankarna hinner stillna och man kommer in i ett flöde, den har lyst med sin frånvaro. Förut trodde jag att jag inte behövde den, att jag bara kunde slå om, kliva in i flödet i tio minuter och sen går ur, men för vissa saker fungerar det inte. Ska jag till exempel skriva en ansökan, göra om hemsidan eller skriva ett blogginlägg som inte bara är skrivet i farten måste det hinna bli ro omkring mig först.
Nu har det hänt för första gången på den här veckan. Agnes sover fortfarande som en sten och det är alldeles tyst hemma. Jag sitter vid fönstret, tittar ut på vintern och skriver allt vad jag kan. Hur mycket hemsida och ansökan hinner jag med innan hon vaknar?
Frilansförälder 