Frilansförälder 2.0

Vi sitter på Karolinskas ultraljudsavdelning och väntar på att komma in. Emil tycker det ska bli skönt med ultraljud för att detta med tvåbarnsförälder ska bli mer verkligt. Själv hoppas jag tyst på två saker; att bebisen i magen ska leva och att det ska vara en. Alla dessa kommentarer om magens storlek som jag har fått senaste tiden oroar mig lite. Tvillingar, hur sjutton ska vi klara det logistiskt om det är tvillingar?

Vi blir inkallade i ett rum. En barnmorska hälsar, säger att hon är under utbildning och att det snart kommer komma en utbildad barnmorska och assistera henne. Hon börjar undersökningen och vi får följa på skärmen. En bebis och den lever. Skönt. 

Då kommer nästa barnmorska in i rummet och hälsar.

-Är det erat första? säger hon

-Nej, vårt andra, svarar jag, i tron att hon menar antalet barn. 

-Jaja, då vet ni ju redan att det är tvillingar. 

För en liten stund stannar tiden. Den första barnmorskan känner sig dum för att hon inte såg att det var två, den andra känner sig dum för att hon så brutalt råkade avslöja det. Själva blir vi till en början bara väldigt rationella. Emil ringer barnvakten och berättar med lite darrig stämma vad som hänt, jag messar pianoeleven att ultraljudet drar ut på tiden och att vi måste flytta lektionen. Därefter tar chocken över. 

Ultraljudsundersökningen fortsätter. Emil har fått något endorfipåslag och är helt lycklig för att det inte bara är en bebis, utan två! Själv är jag helt blockerad. Tårarna rinner men jag är inte ledsen. Inte glad heller. Alla känslor är bara satta på paus. 

På darriga ben tar vi oss ut ur undersökningsrummet och åker hem till Agnes. 

-Vet du Agnes, det var inte en bebis i mammas mage, det är två stycken. 

Tystnad följer från barnet. Man riktigt ser hur kugghjulen snurrar uppe i huvudet. Sen öppnar hon munnen. 

-Två bebisar! Vad heter de då?

Morgonen efter verkar hon ha bearbetat nyheten färdigt. 

-Mamma, först var det en bebis, nu är det två. 

Precis så känner jag också. Först var det en, nu är det plötsligt två. Från liten familj till storfamilj på en gång. Hur kommer vårt liv påverkas av detta?

Första frågan att ta tag i är bostadssituationen. Ett ombyggt garage på 49 kvadrat är trångt för tre personer men olämpligt för fyra och totalt omöjligt för fem. Vi har aktivt letat annan bostad i 1,5 är och det  var angeläget att flytta innan, men nu är det akut. 

Vi sänker våra krav på att det måste vara ett hus att hyra, nu är allt av intresse. Trots detta och tio år i bostadskön dyker ingenting upp. Jag försöker hålla stressen stången och intala mig att det finns ett hus som väntar på oss. 

Knappt två veckor efter tvillingbeskedet hittar mamma ett hus på Blocket. Jag har avfärdat det redan på rubrikstadiet då det är dyrare än det pristak vi satt men uppmanas (eller snarare kommenderas)  att visa intresse ändå. Tio minuter efter att jag skickat iväg en intresseanmälan får jag svar och vi är välkomna på visning dagen efter. 

Vi sitter på bussen ut mot Djurö, åker över Djuröbron och det känns helt rätt i mig. Ska det faktiskt bli av en flytt denna gång? 

Huset har allt. Många rum, mängder av stora fönster, två stora terasser, skogen och havet ett stenkast bort, jaccuzi, braskamin samt vedeldad bastu i trädgården. Vi är klart intresserade och säger att vi bara måste hem och räkna på det först. Har vi råd med detta? 

På bussen hem ringer jag mamma och förklarar läget. Bara ta det säger hon, pengarna löser ni. Lätt darriga tar vi beslutet att tacka ja och ringer upp hyresvärden. Våra hyresvärdar i Bromma har bara gott att säga som referenser och redan samma kväll skriver vi kontrakt på huset på Djurö. Ett dygn från första kontakt till påskrivet kontrakt. Pang bom. 

Tolv dagar efter att kontraktet är påskrivet ska flyttlasset gå. Jag spelar barnmusikal på Dieselverkstaden på dagarna och packar kartonger på kvällarna. Det finns ingen tid att känna efter, bara att köra. Kartong efter kartong, sopsäck efter sopsäck. Successivt slutar garaget att vara ett hem. 

Lördag morgon. Hämta flyttbil, köra till tippen, packa bilen, tömma Shurgardförrådet, köra mot Djurö. Jag, mamma och Agnes stannar kvar, städar ur garaget och tar sedan bussen ut med skurhinkar och moppar dinglande från krokarna på barnvagnen. 

Vi kommer fram och öppnar dörren. Bara det faktum att ha en hall känns som en lyx. Vår nya hyresvärd har varit uppe med en fikakorg och en stor bukett med rododendronkvistar från trädgården. Det är kartonger, sopsäckar och möbler överallt men över huset vilar ändå ett lugn. Det är som en kombination av farmor och farfars gamla hus och torpet jag tillbringat mycket tid på och jag känner mig välkomnad, omhändertagen och hemmastadd. 

Emil har återigen fått endorfipåslag.

-Amanda, vi har ett hem, ett riktigt hem!

Och vårt hem har det nu varit i  fyra veckor. Steg för steg erövrar och omfamnar vi huset och Djurö: lär oss att leva efter busstidtabellen, skaffar lånekort på bibblan, iakttar de femtio hägrarna som bor utanför fönstret, eldar i braskaminen om kvällarna och går till havet. Jag har börjat klippa lite i den den eftersatta trädgården och försökt börja  planera för det förändrade liv som komma skall. Det är jättesvårt att ta  in att vi ska gå från en liten familj till en stor fempersonersfamilj med två bebisar. Hur kommer det påverka vårt vardagsliv? Detta system av pusslande som vi byggt upp, hur kommer det påverkas av att det är tre barn och inte ett? Hur ska jag rikta in mitt företagande och karriär så att det ska bli så bra som möjligt för alla under de här åren när alla barnen är små? 

Så många frågor och ännu inga svar. Men det kommer bli bra. Tre barn och hus i skärgården innan jag fyllt trettiofem, det känns rätt. Frilansförälder 2.0.