Sel

snc11616

Sel: lugnt vatten mellan forsar, särskilt i Norrland: älven smalnade till ett sel där byhalvorna låg. Ofta i ortsnamn: Mellansel, Sorsele(ur Nationalencyklopedins ordbok)

Mitt företagande har alltid varit som en flod. Ständigt framåt, flyt med strömmen. Klart att jag har tittat tillbaka och reflekterat men jag har ytterst sällan återvänt till samma sak utan alltid hittat nya projekt att sätta tänderna i. När jag är mitt i ett uppdrag tänker jag ändå alltid framåt. Vad vill jag ska hända när det här är slut?

Förra graviditeten jobbade jag fram till en vecka innan beräknad födsel. Nog för att jag fick dra ner på tempot en del men det var aldrig några problem att utföra vissa arbetsuppgifter. Dessutom hade jag en skatteskuld på trettiosjutusen att jobba ihop innan barnafödseln tog vid, så det var inte så mycket att fundera på. Jag jobbade mig framåt i flodens riktning, betalade bort skulden till Skatteverket och gick pank men nöjd på mammaledighet.

Denna graviditet trodde jag, kanske något naivt, skulle bli likadan. Dra ner lite på tempot men ändå obekymrat kunna jobba på fram till nån vecka före att barnen beräknas komma samt planera och förbereda för hur hösten skulle kunna se ut.. Jag läste om att tvillingmammor brukar bli sjukskrivna i vecka 25 och tyckte det kändes väldigt långt ifrån mig. Lite trött var jag väl, men inte mer än så.

Runt påsk, alltså i vecka 27, förbyttes den lilla tröttheten mot Avgrundströttheten. All min effektivitet var som bortblåst och det minsta projekt kändes jättestort. Ok, dra ner på tempot redan nu. Inte mer än att ett uppdrag per dag och se till att vila mycket emellan.Det funkade i några veckor, samtidigt som jag kände att tröttheten blev värre och värre.

Förra veckan hade jag tackat ja till tre dirigeringsuppdrag, samtliga till körer jag träffat innan och visste vilka nivåer de låg på. Jag såg till att hålla återstoden av dessa dagar väldigt lugna och var väl förberedd för att inte bränna mer energi än nödvändigt.
Det hjälpte inte. Alla repetitionerna var som gröt i mitt huvud. Jag hade jättesvårt att hålla fokus och intensitet i repen och kände att jag var långt ifrån min vanligtvis väldigt höga nivå. När repen var slut stapplade jag ut och var så slut att jag på riktigt hade svårt att ta mig till tunnelbanan.
Nej det här går inte, sa Disciplin-Amanda i mitt huvud. Det funkar inte att du inte kan utföra dina uppdrag professionellt, det drar ner både ditt rykte och din självbild. Nu är det dags att lägga ner.

Denna veckan har jag således sökt både gravid- och sjukpenning (lika bra att söka allt som går, nåt av det är ju rätt) samt fixat ett läkarintyg på att jag bör gå ner på deltid. Inväntar fortfarande besked från Försäkringskassan men min barnmorska är övertygad om att det kommer gå vägen. Har några få gig som redan är inbokade kvar och lite administrativt som ska fixas, men annars tänkte jag bara vara hemma och skrota från och med nu. Sova, fixa lite i trädgården och mysa med Agnes.

Floden har blivit ett sel. Jag har stannat av och orkar inte tänka längre än fram till juni när barnen föds. Allt efter det är höljt i ovisshet.

Och nu måste jag sova. Igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s