I väntans tider under blommande träd

Gravidvecka 33 och natt mot söndag. Halsbrännan har nått nya nivåer av vidrighet trots starka tabletter, jag har ont överallt och kan inte sova. Går upp och tittar på en dokumentär om Rickard Wolff medan det ljusnar utanför fönstren. Det finns inte en enda sitt- eller liggställning som funkar för att komma undan halsbrännan. Jag är så trött så jag bara gråter.
Ja, ibland får man gnälla. Jag är så vedervärdigt trött på att vara gravid att jag inte vet vad jag ska ta mig till.Som längst får man gå till vecka 38 med tvillingar i Stockholm, det känns som en evighet dit. Tack och lov för att jag aldrig mer kommer vara gravid.
Efter en  vaken natt av vältrande i självömkan somnar jag till slut.

På förmiddagen efter, efter några timmars sömn, är allt lite bättre. Egentligen mår jag ju väldigt bra för att vara så här långt gången i en tvillinggraviditet. Hur vanligt är det att  utan problem kunna vara ute och klippa sly i trädgården till exempel?
Vi får besök av en god vän till mig och hennes tre barn, varav två är tvillingar. Rabarberpaj och våfflor, några timmar på stranden och konflikthantering över leksakerna. Det är ett nyttigt studiebesök till framtiden, både Emil och jag är helt slut efteråt. Kommer det vara så här intensivt hela tiden? Agnes är fullständigt salig men slutkörd efter besöket , somnar som en sten och rör sig inte på hela natten.

På måndagmorgonen ska jag vara i Duvbo och repa med ett gäng sexåringar inför deras vårkonsert kommande dag. Emil har skola hela dagen och jag tänker att det är väl inga problem att ha med mig Agnes, det är jag ju van vid. Själva repet är ju bara fyrtio minuter, då kan hon ju kolla på film.
Ganska snart står min naivitet klar. Det som normalt sett är peanuts för mig är nu ett enormt projekt. Åka buss är obekvämt, Slussen i rusningstid slukar all energi och barnvagnen väger plötsligt ett ton. Vi genomför repet, åker hem igen och är hemma igen strax efter tolv, men resten av dagen genomlevs i ett töcken av trötthet. Jag ringer Emil och säger att han får strunta i morgondagens lektioner och ta en heldag med Agnes, jag måste vara ensam för att klara av en heldag hemifrån.

Tisdagen kommer och jag åker till Duvbo igen. Allt går bra fram tills jag ska promenera från tunnelbanan till kyrkan. Hur långsamt kan en människa gå? Jag försöker skynda på stegen men det är fullständigt omöjligt. Alla barnen och deras lärare står och väntar utanför när jag lyckats ta mig upp för alla trapporna till kyrkan. Någon erbjuder mig en arm och alla hävdar att jag är så himla snygg. Tja, man gör väl vad man kan för att piffa upp sig när man går runt som en levande julgranskula. Det är bara magen som växer, inget annat. Jag har inte gått upp ett kilo på flera veckor, kroppen bara omfördelar vikten. Väldigt tacksamt såklart, men det ser lite kul ut.

Några dagar utan att lämna ön följer. Att åka över Djuröbron är en så tydlig markering. Min ö, min fristad.
Njut av dina sista ensamma dagar med Agnes, sa en annan god vän och jag njuter i fulla drag. Tack och lov att vi har hållit stimulansnivån nere under åren så att hon inte tycker att jag är världens långsammaste och tråkigaste mamma nu. Vi äter långsamma frukostar ute på terassen bland blommande körsbärs- och kastanjeträd, bakar, läser böcker, övar på blommors och fåglars namn och går till skogen och havet som ligger alldeles runt knuten. 2600 kr gick vi upp i hyra och gick från ett ombyggt garage till ett paradis.
Tre år, vilken ljuvlig ålder. Alla dessa funderingar och resonemang som jag får vara en del av. Varför blir det regn? Mamma, vad tror du fåglarna säger uppe i träden? När bebisarna kommer ut, pratar de på ett annat sätt än jag då?

Försäkringskassan ringer. Det finns säkert fog för all kritik som riktas mot dem och när Agnes föddes var det ett skämt att söka föräldrapenning som egenföretagare, men såväl mitt föräldrapennings- som sjukpenningsärende har de denna gång skött med bravur. Trevliga, kompetenta, flexibla och lösningsorienterade. Detsamma gäller läkarna på specialistmödravården som skött själva sjukskrivningen. Även om det inte varit helt lätt för dem att förstå hur en frilansmusiker jobbar och vilka komplikationer som uppstår så har de verkligen försökt. Först blev jag sjukskriven på halvtid, någon vecka senare 75%.
Nu är det min handläggare som ringer bara för att kolla att vi har förstått saker på samma sätt innan han betalar ut den första sjukpenningen. Sen när barnen föds, säger han, så ringer du bara mig och berättar hur mycket du jobbade på slutet eller om du blev sjukskriven på heltid och så fixar jag så att du får ut rätt pengar och att din föräldrapenning kommer igång.
Jag är tacksam av flera anledningar. Dels för att få allting serverat, men också för möjligheten att sjukskriva mig på heltid, något jag inte ens tänkt på. Tänk att inte jobba alls och ändå få pengar. Visserligen är det återbäring av alla de egenavgifter jag betalat in under åren men ändå, det är inte direkt vardagsmat för en egenföretagare.

Lördag, gravidvecka 34 och dags för sista uppdraget utanför hemmet, tre dop i Oscars församling. Det enda jag bryr mig om är att det ska vara smidigt och bekvämt varpå jag kör den nyinköpta sjusitsiga bilen de två milen till Gustavsberg (med Stefan Sundström på hög volym) och sen tar bussen därifrån.
Inför första dopet har fötterna svullnat så mycket att det inte går att knäppa orgelskorna. Jag spelar med öppna slejfar och är tacksam för att orgeln är bakom församlingen. På dop nummer två försöker jag spela i mina vanliga finskor och på dop nummer tre ger jag helt enkelt upp och spelar piano istället. Att spela stora intervall i pedalen eller smidigt försöka komma av orgelpallen när det är dags att förflytta sig är inget för en höggravid blivande tvillingmamma.
På dop nummer två är det en solist med, en operasångerska som ska sjunga  en relativt uttjatad popballad. Jag förväntar mig såklart att det är professionellt snyggt men kanske inget mer. Men något händer i vårt musikaliska möte, vi klickar totalt och magi uppstår. Hon har en fantastisk röst och en enorm närvaro och jag bara hänger på och går på hennes impulser. Efteråt är det helt stilla i kyrkan och man märker att prästen verkligen inte vill bryta magin utan drar på det så länge det går. Vi måste spela ihop mer, säger sångerskan efteråt. Ja, det måste vi.

Och nu är det färdigt. Nu behöver jag inte lämna Djurö mer än nån enstaka gång när jag ska till barnmorskan i Gustavsberg. Några få administrativa grejer att fixa kvar, sen ska jag se till att bli sjukskriven på heltid och bara vila mig i form. Inte helt jobbigt bland blommande träd, sjungande fåglar och sol på mina ögonlock.