Augustimorgon i Dalsland och jag vaknar och känner mig utvilad efter att ha fått sova flera timmar i sträck. Tre barn ligger bredvid mig i sängen och alla sover. Jag smyger upp, tar en kopp te och sätter mig i en fåtölj utanför sovrummet. En liten ensam stund att hinna skriva, hinna tänka, hinna landa lite innan dagen drar igång.
Emils mamma skickade mig en present på posten. I det lilla paketet låg ett guldhalsband med tre ringar som var sammanlänkade i varandra, omöjliga att skilja åt. En ring för varje barn.
Jag blev lite oväntat väldigt berörd av halsbandet. Fingrar ofta på ringarna, en i taget. Agnes, Alice och Inga. De tre barna Björnerås, precis som när jag var liten.
De första två veckorna gick tiden oerhört långsamt. Sen rasslade det till och plötsligt har jag varit trebarnsmamma i över sju veckor. De små fågelungarna som kom ut ur min mage har börjat få knubbiga lår, mer kontrollerade rörelser och fyrar då och då av leenden som gör sin mamma alldeles varm inuti.
Ytterst ytligt bekanta eller helt okända människor kommer fram till mig och frågar om det är mycket jobbigt eller bara jobbigt med tvillingar. För mig handlar det om inställning och jag tycker inte att det är jobbigt, förutom när jag knappt fått sova på hela natten. Däremot är det mycket och intensivt, en never ending story som bara rullar på. Frågan är inte om saker hamnar mellan stolarna, utan hur mycket som hamnar där. Långsamt hittar jag strategier för att hantera den nya vardagen, såväl praktiskt som i den nya föräldrarollen med en storasyster och två bebisar. Får oerhört mycket hjälp av familjen, framförallt nu när Emil åkt tillbaka till Stockholm för att jobba. Är så tacksam.
Jag har kanske spelat på pianot tre gånger sen i maj och jobbhjärnan har varit totalt bortkopplad, men nu börjar det ändå spira något litet frö. Vad vill jag göra de närmaste åren när barnen fortfarande är små?
Jag går in i sovrummet. Barnen sover fortfarande. Tänk att hela den här högen av barn är min.
Frilansförälder 