På nåt sätt lyckas jag ändå någorlunda få till saker som gäller företaget. Jag lyckas kolla min jobbmail och skriva svar inom anständighetens gräns, jag lyckas öva in aktuell repertoar till rätt arbetstillfälle så att den håller good enough-nivå och jag har till och med lyckats skaka liv i Frilansförälderns instagramkonto och få ur mig några poster i veckan.
Så långt allt väl, men sen kommer sorgebarnet Bloggen. Jag funderar, förbereder, startar, avbryts, tar upp igen, avbryts igen, känner hur dagarna rinner iväg, startar om en ny post för att den gamla blivit för inaktuell… och kommer aldrig i mål. Har försökt angripa problemet på flera olika sätt, men ännu inte lyckats och de halvfärdiga utkasten i min telefon blir bara fler och fler.
När jag jobbade som kulturrecensent på Piteå-Tidningen och hade snäva tidsramar att förhålla mig till var jag en jäkel på att spotta ur mig rescensioner. Tänkte prova samma taktik nu och har satt en timer på trettio minuter. Om jag blir avbruten får jag trycka på paus men själva inlägget får inte ta längre än en halvtimme att skriva. Det ger kanske inte utrymme för långa vindlande analyser, men å andra sidan finns det just nu inte så mycket tid till det i mitt riktiga liv heller. Lös uppgiften liksom.
Nio minuter kvar innan klockan ringer. Brasan sprakar, sängarna är bäddade, golvet är relativt tomt på leksaker. Agnes målar med glittriga färger i sin digitala målarbok, Alice leker i babysittern, Inga sover i sovgungan. Just nu, om så bara för en minut, råder friden.
Frilansförälder 