Så var dagen här. Dagen jag har tänkt på när inte fått sitta ner på tolv timmar och ätit lunch ståendes med sked samtidigt som jag vaggat ledsna bebisar i sele och matat treåring som inte alls vill äta själv. Dagen som officiellt innebär ett styrelsemöte i Göteborg med Musikcentrum Riks men som för mig blir en dag på paus, en stunds återhämtning. En hel dag med bara mig själv.
Halv fem ringer klockan och jag dröjer kvar en kort stund i den varma sängen full av snusande barn som kommit dit under nattens gång. Sedan upp och trycka igång startknappen på hjärnan. Kläder, fixa till sig, packa väskan. Allting går ovanligt snabbt och smidigt. Hade bestämt mig för att inte börja städa och röja men det finns något väldigt rogivande i att få gå och plocka utan att ständigt bli avbruten. Saker som ofta tar tre timmar att färdigställa tar plötsligt fem minuter.
Det närmar sig avfärd. Går in i sovrummet och pussar familjen hejdå. ”Jag ska bara pussa mina barn” säger jag till Emil och överväldigas plötsligt av känslorna för de där tre små grisarna. Det är så starkt att jag får en klump i halsen och måste svälja.
Väskan är packad, tänderna är borstade och mascaran är på. Dags att gå till bussen! Men vänta, det är ju fem minuter kvar. Det har väl inte hänt sen Inga och Alice föddes att man är färdig med allt och har fem minuter kvar. Vad gör man med såna oceaner av tid?
Ställer in lite disk i maskinen, provar en schal, ler mot mig själv i spegeln. Den trötta småbarnsmamman kan ju vara riktigt snygg.
På med skorna, ut i natten. I jackfickan känner jag två små leksaksdjur i plast som Agnes stoppat dit. Himlen är full av stjärnor. Välkommen Amanda, en dagsutflykt till den andra världen.
Frilansförälder 