Bättre och bättre dag för dag

Sportlov i Dalsland. Korvgrillning i trädgården, äppelpaj på verandan, snödroppar på väg upp i rabatterna, bebisar som sover ute i vagnen och förnimmelsen av vår i luften. Har lyckats jobba bort lite administration när barnen sover, men förutom att sjunga med barnen har jag inte musicerat en ton. Det är ju så det brukar bli nu för tiden.

Facebooks minnesfunktion påminde mig häromdagen om att det är tio år sen min stora examenskonsert i Studio Acusticum. Jag trotsade såväl min pianolärarinna som mina inre demoner och brände på fullt ös med egna kompositioner blandat med de klassiska verken, fantastiska medmusiker, femtio körsångare i trapporna, ljus- och videotekniker och en överdådig kakbuffé som manskören hade bakat åt mig. Konserten gick så bra och jag var så stolt.

Minns att jag tänkte att jag kommer aldrig bli en bättre musiker än vad jag är nu. Aldrig i mitt liv kommer jag ha så mycket tid för att öva och förbättra mitt musicerande. Sen kommer det bara gå utför.

Är det verkligen så, undrar jag tio år senare. Är det bara övningen som gör det? Isåfall är jag en riktigt riktigt dålig musiker nu när målet ligger så lågt som fem minuter om dagen.

Som musikhögskolestudent med oceaner av tid så fanns det stort utrymme för att ligga med huvudet ner i klaviaturen och känna sig dålig, ha evighetslånga fikapauser i blå sofforna och utveckla nån slags psykosomatisk värk i armarna som satte igång så fort man närmade sig ett övningsrum och skulle prestera. Alltid skulle något förbättras, aldrig kunde jag bara släppa och vara nöjd. Jag vet inte om det är att vara en bättre musiker än som jag jobbar nu. Yxa in övningstid i korta pass, snabbt hitta mönster och ackord i notbilden ifall jag skulle behöva fuska, öva upp till good enough-nivå och sen släppa och vara nöjd.

Härom veckan skulle jag spela Mozarts Lacrymosa på begravning på Djurgården, hade ingen övningstid att tillgå förutom precis innan och fastnade i bilkö på väg till jobbet. Ringde Marie, min chef, kollega och vän som är ett under av struktur och frågade vilket av arren som var lättast att fuska sig igenom och var det fanns i nothyllan. Därefter spelade jag nämnda stycke tio gånger efter varandra på Spotify och försökte planka ackorden (tack för absolut gehör!) medan jag manövrerade Forden genom Stockholms innerstad. Kom fram lagom till att hinna kika på noterna och råfuska mig igenom det två gånger på lägsta registrering innan begravningen drog igång. Åh så underbart spelat, sa änkan efteråt. Tack tack sa jag och tyckte själv att det var ganska proffsigt hanterat. Det där hade inte Amanda för tio år sedan klarat av, alla övningstimmar till trots.

Så nej, det var fel tänkt. Jag är en sjuhelsikes mycket bättre musiker nu än 2009. Och om tio år till, då kan vi snacka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s