Drömmar och minnesluckor

Fyra arbetsveckor utspridda på 1,5 månad. 1050 sexåringar från alla Nackas stadsdelar och sociala skikt iförda likadana blåa och röda tröjor. En stor scen, storslaget ljus, ljud och scenografi och rökmaskiner som barnen tycker både är häftiga och en smula läskiga när de sätts igång första gången. Helt nyskriven musikal specialskriven för detta projekt. Tjugosex repetitioner, tretton genrep och tretton föreställningar. Fem vuxna i lustiga kläder som leder, musicerar och agerar men som låter barnen vara stjärnorna. En hjärna fylld av röda drömmar och blåa minnen, hjärnexperterna PraggMarie och Strukture (som gör entré till virveltrummor, marcherande barn och en kollektiv scouthälsning) en hög med ledtrådar i form av långa vita remsor och en stor grön kontroll som ska hjälpa till att hålla ordning i hjärnan men som ibland får lite problem med sändningen och istället råkar få in lokalradion i Motala. Sexårskören 2019.

Sexårskören är ett unikum. Alla i förskoleklassen är med på lika villkor, det här är inget man väljer eller uttas till. Barn som aldrig varit i närheten av en scen sjunger sida vid sida med barn som går på danskurs varje vecka. Ingen är mer solist än någon annan, alla barnens repliker sägs i kör och i de scener där det behövs ett eller flera barn som gör något speciellt så väljer vi olika barn varje gång. På genrepsveckan kom det ett mail från en pappa som tyckte att hans son kunde få ett solo, han var ju så duktig på balett. Icke sa Nicke, här ska alla barn få glänsa.

Första två veckorna är det bara jag och Anna-Linda som håller i repetitionerna. Det är en utmaning att ha 70-95 barn framför sig och få alla att känna sig sedda men jag tror vi lyckas rätt bra. Gå fram och tillbaka på scenen och försöka möta allas ögon, ge dem en liten klapp när de kommer åkande genom Minnesluckan och med kärleksfull hand leda dem rätt när de fått sina ledtrådar och ska ställa upp sig i rader. Det är få som jag jobbar så bra ihop med som med Anna-Linda. Det står i kontraktet att hon är koreograf och jag körledare men rollerna flyter i varandra och mot barnen är det ingen skillnad mellan oss. Den mesta koreografin jobbade vi fram tillsammans och vi dansar för kung och fosterland för att få barnen att hänga på.

I pauserna mellan repen utvärderar vi, förenklar och förbättrar. Och inte att förglömma, äter choklad och pratar om livet. Vilken lyx att få jobba med en god vän och hinna prata flera hela meningar i sträck utan att bli avbruten av våra barn!

Efter två veckor och tjugosex repetioner ansluter Pelle, Andrea och Erik som musiker och skådespelare. Det blir succé såväl hos barnen som hos mig. Vi är alla fem oerhört professionella och kompetenta i våra yrkesroller men att få göra det här ihop känns som att vi är ett kompisgäng i femtonårsåldern som fått åka på två veckors läger. Djupa samtal och allmänt flams bakom scenen, sen ut och leverera. Genrep efter genrep, föreställning efter föreställning. Vi måste alltid vara på topp, ingen grupp ska få en sämre upplevelse än nån annan. Agnes är med en, ibland två gånger i veckan. Hon har lärt sig alla sånger och danser hemma och är så stor nu att hon klarar att vara med en hel repetition utan att det stör de andra barnen. Lyckan är total över att få vara med och Sexårskören upptar en stor del av hennes tankar. Dagarna i ända sjunger hon på sångerna, hennes gosedjur spelar upp små scener ur musikalen och hon producerar den ena teckningen efter den andra med Sexårskören som motiv.

Det är dubbla känslor när sista föreställningen rullar igång. Å ena sidan är jag helt slut, å andra sidan är det så himla roligt att jag vill fortsätta fyra veckor till. Föreställningen går som en dans hela vägen. Agnes sitter på första raden i publiken tillsammans med sin farmor, totalt absorberad. När extranumret kör igång tar jag upp henne på scenen så hon får dansa en sista gång. Publiken klappar och jublar över sina duktiga barn. Ridån går igen och upp igen. Mer extranummer, stående ovationer från publiken. Jag och Anna-Linda hoppar upp och ner för att elda på och ungarna sjunger och dansar för allt vad de är värda ändå tills ridån går igen en sista gång. Tack för i år, käraste Sexårskören.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s