Klockan ringer i mörkret. Jag hör barnens andetag omkring mig. Stänger av signalen, faller tillbaka in i dvalan och vaknar en timme senare. Nu finns bara tid för rationalitet och effektivitet. Sluta tänk, bara agera. Vanliga kläder och ytterkläder i olika högar, göra smoothie i muggarna bara färdigt att hälla i sig. Väcka Inga och Agnes så mjukt och fint det bara går. Den redan vakna Alice hjälper till genom att kärleksfullt vråla ”Eija!!!” och ”Ajjes!!!” och hårdhänt klappa på sina systrar. Det funkar, alla vaknar. På med kläder, i med smoothien, tävla med Agnes om vem som snabbast får på sig ytterkläderna, fram med vagn och sparkcykel, ut till bussen. Vi hinner med marginal och morgonen har förflutit utan stress. Det där med att inte tänka på morgonen verkar vara ett vinnande koncept.
Ute igen efter lämning. Att det går bra att lämna Agnes är kanske inte så konstigt, men även Inga och Alice är så trygga på förskolan, efter en lång inskolning och en mamma som vägrade gå om de var ledsna. Numera knallar de bara in på avdelningen efter att jag klätt av dem och pussat på dem. En av fröknarna sitter på golvet och sträcker ut armarna och Inga går rätt in i famnen.
Jag springer hem. Förskolepersonalen ser mig mest i träningskläder. 1,6 km är inte så långt men jag tänker att droppen urholkar stenen. Måste hitta en träning som funkar i vardagen och som är så lätt att den faktiskt blir av. Springer till eller från förskolan, hoppar hundra hopp med hopprepet i vardagsrummet, gör situps eller plankan när jag värmer saker i mikron. Nu har det faktiskt funkat i två veckor.
Hemma, lite drygt fyra timmars arbetstid innan jag ska hämta barnen igen. Fyra obrutna timmar, eoner av tid! Nu gäller det att inte falla i fällan. Stoppa in en maskin tvätt går bra eller köra diskmaskinen, men nej jag ska inte städa upp leksaker eller vika tvätt eller få ordning i det där förrådet som ser ut som Jerusalems förstörelse. Jag ska jobba!
Det är fortfarande ovant. Kommer jag inte bli avbruten? Ska jag inte försöka bränna av så mycket det går på fem minuter medan barnen leker nöjt? Jaha, nu har jag kollat mailen och gjort allt det som var akut, ska jag liksom bara…sätta mig och spela?
Jag övar, testar, spelar in, skriver. Hoppar mellan instrumenten, datorn och telefonen. Dirigerar en lång stund framför spegeln. Dricker otaliga koppar te, äter lunch medan hjärnan fortfarande är i flödet. Formar långsamt framtiden. Det har gått nästan två år sedan jag senast jobbade på riktigt och även då var det att trycka in så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det här, att vara i ett obrutet flöde av kreativitet, är en helt fantastisk känsla.
Klockan närmar sig halv två. Dags att stänga ner, göra någon slags bokslut för dagen. Ägna promenaden till förskolan åt att ställa om, från musikern till trebarnsmamman Amanda. Nu är det Imse vimse, Lilla snigel och Slå dig fri som gäller resten av dagen.
Frilansförälder 