Bland koloraturer och smöriga ackord

Jag åker tåg. Tyst avdelning upp längs Norrlandskusten. Läser, jobbar, sover en stund. Norrländska städer passerar revy utanför tågfönstret och marken täcks av snö.

Backhopparbackens lampor lyser när tåget rullar in i Övik. Anna hämtar på stationen. Glad över att få jobba ihop med en av mina närmaste vänner och att det funkar så bra även musikaliskt. Vi sätter oss på ett café en stund och snart anländer även Linneas tåg. Bil hem till Anna, te och chips, ambitiös planering av rephelgen och sedan sova.

Vaknar strax före åtta. Frukost, uppsjungning, repet är igång innan halv nio. Detta är inget för slöfockar. Om några veckor är det föreställning i Piteå och vi som trio har inte sjungit ihop sen i september. Föreställningen om Concerto delle donne, världens första tjejband, har inte blivit spelad sen augusti och måste verkligen väckas till liv igen. Repertoaren sitter väl något sånär, men det är värre med intonationen. För bästa resultat borde vi väl öva varje vecka, men det är en omöjlighet när vi bor på tre helt skilda ställen i landet. Kan man intonationsöva via Skype? Vi finslipar, övar krångliga ställen om och om igen. Sjunger två och två, övar med metronom, mixtrar med intonationen. Amanda, du kan gå lite upp, ljusa upp klangen på f:et. Vi måste ha mer botten i det där ackordet.

Martin, Linneas sambo och föreställningens cierceron, anländer. Lunch, promenad, nya tag. Vi sjunger och berättar oss igenom föreställningen, märker allt som har förbättringspotential. Tröttheten börjar smyga sig på och vi dricker te och äter choklad för att hålla oss alerta. Det hjälper inte, jag slumrar till mitt under repet och vaknar av att Anna kastar en penna på mig. Dags för paus.

Vi spelar upp hela föreställningen för Annas sambo David som placeras i en fåtölj och uppmanas vara kritisk och konstruktiv. Mycket effektivt att utsättas för skarpt läge. Oj, här blev det segt och alldeles för mycket prat. Hur mycket ska vi dansa utan att det ser töntigt ut? Hur iscensätter vi en trånande textförfattare och en obekväm ensemble utan att sånginsatserna påverkas? Min rollfigurs karriär avslutades abrupt av att hon blev yxmördad av sin make, hur mycket ska jag dö på scenen?

Middag, dags för nästa rep. Imorgon är det brödsjungning på gudstjänst för att finansiera den här rephelgen. Vi repar lite gudstjänstrepertoar innan hjärnan sätter stopp. Nio timmars rep har tagit ut sin rätt. Vi avslutar kvällen med att briljera på instrument vi inte kan. Linnea spelar fiol, jag viola, David fagott och Anna gitarr. Det låter helt fruktansvärt och är en underbar motvikt till allt intonationsgnetande.

Nästa morgon, uppe med tuppen för att åka mot kyrkan. Vi sjunger upp i varsitt hörn av kyrkorummet och mitt i uppsjungningsövningen känner jag ett glädjeil i magen. Det här, att få musicera på så här hög nivå, det är mitt jobb! Jag får betalt för att hålla på med det som jag, förutom att vara med barnen, älskar mest att göra.

Vi presenteras som Trio Lux och vrider oss lite. Lux är ett namn i brist på bättre, ett namn vi kläckte ur oss första repet och som ingen är nöjd med men trots otaliga försök har vi inte lyckats komma på något bättre. Till sommarens spelningar måste vi fixa det där. Nåväl, det funkar väl inför den lilla men entusiastiska församling som lyssnar och ger oss en rungande applåd efter att gudstjänsten är slut.

Hem igen, lunch och mer övning. Ingen rast ingen ro, oj vad en liten trio kan gno. Mer intonationsgnetande och små glimtar av ren musikalitet. Jag får kompa på cembalo en stund, det händer sällan och är roligt.

Triorepet är över och Linneas tåg går. Jag och Anna laddar om för nästa projekt, nu blir det Damernas Musikblad. Från renässans till sekelskifte, från acapella till stor röst och smöriga komp med mycket färgningar. Det kräver lite te, en macka och några Gott och Blandat, men sen är vi på igen. Åker till en stor församlingssal med flygel och spelar in klingande material för att ha om vi bestämmer oss för att söka pengar av Musikverket. Nio timmars rep även idag. Sa någon att det var helg?

Trött i röst och sinne men glad. De börjar rulla så smått nu, de musikaliska projektstenarna.

En reaktion på ”Bland koloraturer och smöriga ackord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s