Mjölktänderna det är allt vi har

img_0728Huvud, axlar, knä och gom, knä och gom
Huvud, axlar, knä och gom, knä och gom
Ögon, öron, ben och händer
och världens bästa mjölktänder

Åttio sexåringar sjunger för fulla muggar och pekar upp mot taket där det så småningom ska hänga tandrader i tyg. En tandrad i trä står redan framme på scenen till barnens stora förtjusning.
Det är första riktiga arbetsdagen för Sexårskören 2020. I år har Pelle tagit ut svängarna ordentligt när han skrivit musik och manus. Det blir opera! Käftopera – en tandlös historia. Med sjungen dialog och hela baletten. Och vad passar bättre för sexåringar än en opera om tänder? Vi befinner oss i en stor mun och barnen är mjölktänder klädda i vita t-shirts. Tandreglerarna Plack och Spene (även en gom med gomspene ska hänga i taket) vill att allt ska vara som det var förut och jobbar hårt för att mjölktänderna ska vara kvar i munnen. Men trots alla ansträngningar så börjar tänderna att lossna! Och det ryktas om att några som heter Nya Vassare kommer komma istället…
Det här med tänder är ett hett ämne för barnen. Alla kommer med gluggar i munnen. Alla pratar om hur många tänder de har tappat. När en kille råkar tappa en tand precis när vi ska börja sjunga om just det blir han omedelbart repetitionens mittpunkt.
Barnen sjunger och dansar och förflyttar sig, allt flyter på nästan oroväckande bra för att vara första dagen. Det är Anna-Lindas sjunde år och mitt tredje med Sexårskören och vi är ett samarbetsteam utan dess like, men har vi verkligen lyckats så här bra i år när vi jobbade fram koreografin? Ingen unge ballar ur. Ingenstans blir det stopp. Ingenstans fattar inte barnen vad de ska göra. Övning ger tydligen färdighet.

Man jobbar olika bra med olika människor, men mitt och Anna-Lindas samarbete är exceptionellt. Med fasta händer och mycket kärlek roddar vi minst åttio ungar på två vuxna. Det står fortfarande i kontraktet att hon är koreograf och jag körledare men de rollerna är fullständigt sammanväxta. i år jobbade vi fram nästan alla koreografier gemensamt och hon leder precis lika mycket sång som jag. Vi har en extremt rak kommunikation, det finns ingen prestige i vårt samarbete och ingen rädsla för att trampa på den andras tår. Föreställningen ska bli så bra som möjligt och vara till för barnen, det är det viktiga och det vilar vi båda i.

Första repetitionsveckan rullar på. Vi förbättrar, förtydligar och fixar till små saker hela tiden. Anna-Linda kommer på att vi behöver en tandkrämstub och Janne, vår fantastiska scenograf och kostymör, syr upp en stor i tyg som barnen är omåttligt förtjusta i. Även Janne har tagit ut svängarna ordentligt i år. Tandrader på golvet och i taket på scenen, en enorm tunga på golvet, ett rosa skrin som barnen kan lägga sina tappade mjölktänder (vita t-shirts) i och helt fantastiska handmålade textilvepor  som ramar in scenen.  Kulturhuset Dieselverkstadens stora scen har plötsligt förvandlats till Drottningholms slottsteater.
Det enda som är lite oklart under första veckan är vilka jag och Anna-Linda ska vara under själva föreställningen. Pelle har skrivit in oss som ”Kind” och ”Tunga” i manuset men det tycker vi själva är tråkigt. Efter att i en vecka ha drillat ungarna i snygga tandradsbyten så att alla barn någon gång ska stå längst fram kommer jag på det: vi ska vara tandställningen som håller ordning och reda i munnen! Vi är nöjda som små barn över att ha kommit på detta, meddelar Pelle att vi gör myteri mot hans manus och säger till Janne att han får hjälpa oss att få våra snygga handmålade kostymer att bli mer tandställningsliknande.

img_0760Borsta, gnugga, tugga tuggummi
Rent och snyggt skall det va´
Spotta, skölja, tugga mer tuggummi
om man vill ha tänderna kvar
Laga, fixa, tandkräm med flouren
Rent och snyggt skall det vara!
Då vet man vad man får, då vet man vad man har:
Allra käraste mjölktänderna kvar

Vecka två drar igång. Nu kan barnen koreografin ganska väl men får sjunga med bara inspelat komp och inga inspelade barnröster i bakgrunden, vilket alltid brukar bli en dipp innan de fattar att de måste sjunga på. Själv börjar jag tappa rösten men nöden har ingen lag. Rejäl uppsjungning innan och sen försöka sjunga med så mycket teknik som möjligt. Det låter skräp men spelar ingen roll. En skön sak i den här produktionen är att ens egen konstnärliga insats inte är det viktiga, man är bara ett medium för att få barnen att bli stjärnor.
Då och då i repetitionerna slår det mig vilken fantastisk sak Sexårskören är. Alla barn är verkligen stjärnor i en riktig produktion med stor scen, massa ljus och rökmaskin, orkester och dekor. Alla barn får stå längst fram någon gång under föreställningen. Vi vuxna för visserligen föreställningen framåt med vårt agerande men det är hela tiden barnen som är i fokus. Just här finns ingen urskiljning, barnen får inte välja om de vill vara med eller inte. Barn som går på balettlektioner varje vecka blandas med barn som aldrig någonsin skulle stått på en scen om inte Sexårskören funnits. Barn från Nackas finare områden delar repetitioner och föreställning med barn från de lite stökigare områdena. Ingen är solist, alla får glänsa lika mycket. Just i år finns det dock ett fint inslag av individualism i föreställningen: under de vita t-shirtarna har barnen sin finaste t-shirt som de visar i slutlåten när alla mjölktänderna är tappade och Nya Vassare har kommit fram istället. Barnen glittrar som små discokulor när nästan alla, tjejer som killar, har tröjor med paljetttryck.

Att vara tandställning som håller ordning och reda i munnen är ett riktigt lyckokast. Barnen vet inte riktigt vad en tandställning är men de tycker det är fruktansvärt roligt med några som håller ordning och reda. Tandradsbytena har utvecklats från att vara ett enkelt sätt att få barnen att förflytta sig till ett betydande inslag i föreställningen. Tandrad ett, bilda tåg! Tandrad två tre fyra, framåt marsch! skriker jag med min bästa magstödsröst och barnen marscherar som de aldrig gjort annat. Jag märker att tandställningskaraktärerna börjar leva sitt eget liv, att de utvecklas utan att jag och Anna-Linda lägger någon som helst energi på det. Plötsligt har jag en egen konstnärlig process pågående, fast inte inom musik utan inom teater. Har inte spelat teater sen högstadiet men något väcks till liv inom mig efter tjugo års slumrande.
Vi har funderat på om vi ska knyta Luciaglitter på strategiska ställen men Janne kommer med varsin enorm glittergirland som vi ska hänga på oss likt ett ordensband. Därtill höga hårknutar med paljettmuddar dragna ovanpå och så mängder av glittersmink. Vi ser fantastiska ut.

Säg, när ska det bli min tur?
När ska jag börja tappa tänder?
Jag önskar att det händer nu
Ja, kanske är det nu det händer
Just idag känner jag
om det börjar lossna för mig
-men nej

img_1396Tredje veckan drar igång med tretton genrep på fem dagar. Andrea och Erik, tillika Plack och Spene samt två tredjedelar av orkestern, har anlänt. Nu trappas nivån upp ytterligare. All dialog mellan Plack och Spene är sjungen, oftast tvåstämmig och inte alls lätt. Jag blir otroligt imponerad över hur snyggt de de sätter det parallellt med att agera på scenen. Även där sker en konstnärlig process inom teater, successivt tar de mer och
mer scenen i besittning och blir bara roligare och roligare. När Erik bryter ihop över att tänderna börjar lossna och lägger sig på golvet och sparkar med benen som en skalbagge som hamnat på rygg har jag all möda att hålla mig för skratt där jag sitter bakom elpianot och ska ackompanjera deras recitativ med cembalokomp och allvarlig min.
Pelle har skrivit ut sig själv ur manuset för att kunna åka och vabba om han och Anna-Lindas dotter blir sjuk men trots att han inte syns så mycket är han limmet som räddar oss andra: spelar bas i orkestern, sjunger på strategiska ställen, håller ordning på en barngrupp bakom scenen och när Erik en dag blir jättesjuk och inte kommer ur sängen briljerar Pelle med att på en och  samma gång spela bas, trummor och vikariera som Spene på scenen.

Min egen karaktär har fullständigt tagit över. Anna-Lindas tandställning har blivit den lite flummiga, den som ställer sig åt fel håll när tandrad 1 ska marschera iväg och som utmanar publiken i att flossa tillsammans med barnen när vi hittat lite köttbullar och choklad mellan tänderna som vi måste få bort, medan jag har blivit totalt militärisk och fyrkantig och bara vill ha ordning och reda. Jag kan bara skrika ut kommandon med magstöd och kutar runt och eldar på ungarna under tandradsbytena för att de ska marschera med högre knän och räkna till fyra, allt medan orkestern spelar glättiga låtar och blåser kazoo för att lätta upp det militäriska. Det är så otroligt roligt och barnen älskar det. Jag märker att karaktären även satt sig i kroppen, att jag rör mig helt annorlunda utan att tänka på det. Det är inte Amanda på scenen längre, det är Tandställningen. Jag är fullkomligt slut efter varje genrep efter att ha dansat järnet med barnen och kutat runt och hållit ordning men det är så otroligt häftigt att bara släppa taget och låta karaktären ta över.

img_1399I de välbehövliga pauserna är det soffläge, te, frukt och choklad. Vi blir så otroligt väl omhändertagna, även vi får känna oss som stjärnor. Katarina, Sexårskörens producent, sköter producentskapets många trådar.  Än sitter hon på repetitioner och antecknar vad som är bra och vad som kan förbättras, än kokar hon kaffe och kommer med kakor och choklad, än använder hon sin gamla skådespelarkarriär och kommer med värdefulla regitips, än hoppar hon in när det är kort om folk och delar ut tröjor till barnen innan de
ska in på scenen och än skickar hon peppande sms med många emojis i. Allt med samma kärlek, omtanke och värdighet.

Och så Agnes. Älskade Agnes som älskar Dieselverkstaden och Sexårskören och som är så
stor nu att hon utan problem kan vara med ett rep eller föreställning utan att störa. Hon får vara ledig från förskolan och åka med mig till jobbet en gång i veckan och är helt salig av lycka över att få vara med. Med stort allvar drar hon på sig en vit t-shirt och en röd mudd och får till sin stora lycka ta på lite glittersmink och blå ögonskugga. Första gången sjunger och dansar hon sig igenom tre repetitioner och säger med trött med lycklig röst efteråt att ”mamma, nästa gång måste jag nog vila i mitten, jag orkar inte riktigt det här.” Gångerna efter har hon egen paus när vi kör mittenpasset och sitter i en fåtölj i logen med Bolibompa-appen och så många Ballerinakex hon orkar äta.

Hurra, jag har
tappat en tand!
Den lossnade igår sent på kvällen

Satt fast i en frusen lasagne
Mest konstiga av konstiga ställen
Mamma rörde i grytan
Lasagnen låg i
Den var stekhet på ytan
men kall innuti

Fjärde veckan. Föreställningsvecka. Jag och Anna-Linda går all in till första föreställningen. Hon har skaffat fram ännu mer glittersmink med silvriga paljetter och stjärnor och jag ballar ur som när jag var femton och experimenterade med allsköns konstigt smink. Paljetter och stjärnor runt ögonen, rosa läppar och långa blåa streck som strålar ut från ögonen. Barnen blir helt betagna. Åååååh vad fin du är! ropar många när jag lotsar dem genom logen ut på scenen och en liten kille gör high five och upplyser mig om att jag ser mycket coolare ut den här veckan.

Första föreställningen sitter som en smäck. Och nästa. Och nästa. Jag gör en rolig upptäckt: tydligen besitter jag en komisk talang. Hela salongen skrattar åt min karaktär. Jag vet att jag kan vara slagfärdig, men det här att lyckas vara rolig på scen, det är något nytt. Teater alltså, jag kanske måste utveckla det mer.
På onsdagen gör vi fantastiska föreställningar. Pelle är helt salig efter mittenföreställningen och säger att detta var den bästa föreställningen på de sju år han har varit med. Jag är helt uppfylld och vill bara fortsätta med detta många veckor till. Bättrar på glittersminket, highfivar ungarna och går ut och kör en föreställning till.

Coronan har sakta börjat smyga sig på under veckorna. Vi har handsprit i logen och tvättar och spritar noga mellan varje rep och föreställning. Under föreställningsveckan börjar det märkas ordentligt. Först ställer en skola in, sen en till. På en föreställning där det skulle varit över åttio barn blir bara knappt trettio kvar. Vi ger allt och barnen ger allt (och ljudtekniker Emil trollar med ljudet, hur lyckas han få det resultatet?) och föreställningen blir ändå fantastiskt fin. Två dagar kvar, nu ska vi i mål med detta!

img_1395Tandlös, hopplös, värdelös
och helt under isen, så känner jag mig
Tandlös, hopplös, värdelös
Säg kanske polisen kan låsa in mig
Men det blir kanske bättre med åren
det där med hur jag ser ut
Kanske ler jag igen framåt våren
trots att 
gaddarna har trillat ut
Tandlös, hopplös, värdelös
Så känner jag mig

På onsdagkvällen, precis innan jag ska in och leda en kurs i arrangering, kommer kallduschen. Efter regeringens presskonferens om att alla sammankomster över 500 personer ställs in vågar inte Nacka Kommun köra klart detta. Resterande två föreställningsdagar ställs in.
Jag gör mitt jobb, åker hem och sätter mig och glor tomt framför mig. Går och lägger mig, vaknar upp nästa morgon och det känns lika illa. Mentalt avhugget, oavslutat. Hjärnan hänger inte alls med. Man var mitt uppe i något, helt uppfylld, och så får man inte göra klart. Det är oerhört smärtsamt.
Vi har möte på scenen på eftermiddagen och pratar om hur vi ska gå vidare. Alla vill köra klart och ge barnen sina föreställningar. Vi letar datum, erbjuder oss att hjälpa till att rigga scenen, försöker hitta lösningar. Det är allmänt deppigt men jag är helt under isen. Vet inte riktigt varför, men detta tog hårt.
Sedan rivs scenen. Det fixar inte jag. Jag sitter i logen och är ledsen ända fram tills vi ska ha avtackning. Det blir bubbel, chips och tårta och vi får tandborste, ett presentkort på Folkoperan, en ros och fina ord som tack. Det känns fint.

Fredag. Vi kör avslutningsfest trots att det blev som det blev. Jag tar bilen från Djurö in till Katarinas lägenhet på Söder och köper i ett anfall av galghumor en stor alkoholfri Corona att dricka under festen.
Det äts och dricks och sjungs operaarior och allvarliga samtal blandas med trams. Det känns mycket bättre nu. Det kommer lösa sig, vi kommer köra klart. Tandställningen kommer att  återuppstå, mjölktänderna kommer att lossna och Nya Vassare kommer glittra i slutnumret.

Ur vägen alla slöa troll, er tid är förbi
Här kommer Nya Vassare, ja här kommer vi!
Och som det varit kan det aldrig mer bli
Ur vägen alla slöa troll, för här kommer vi!

En reaktion på ”Mjölktänderna det är allt vi har

  1. Hej Amanda, nu läste jag hela och mer koncentrerar. Så otroligt levande och inlevelsefullt du beskriver att vara med som pedagog i Sexårskören. Du skriver väldigt bra, Amanda. Vet du om det? Enkelt, flödande och färgrikt. Tack för dina fina ord om mig. Det värmer.
    Jag skulle vilja få den här texten och bilderna som en dokumentation. Är det möjligt?
    Ingen har berättat ”inifrån” på ett sånt här levande och fint sätt.
    Bestäm hur du vill. Och tusen tack att jag fick läsa.❤️❤️❤️Kst

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s