Jag har beställt hem ett nytt klädesplagg att ha på jobbet. Det är inte en snygg klänning att spela konserter i, inga nya orgelskor eller ens svarta snygga strumpor. Det är ett par mycket sköna svarta tights med hög midja som jag tänkte bära tillsammans med en gammal Sparrevikströja och linne när jag går till hemmajobbet.
Plötsligt blev det nästan tomt i kalendern. Alla körövningar ställdes in, alla mina uppdrag i Oscars i april har blivit flyttade, rephelgerna och föreställningen vi skulle haft med renässanstrion har skjutits på framtiden. Förutom kursen i körarrangering som fortfarande rullar är det helt stilla. Förra veckan åkte jag över Djuröbron två gånger för att åka till Gustavsberg, i övrigt höll jag mig på ön.
Men plötsligt finns också tiden. Tid att hinna tänka hur framtiden ska se ut. Tid att rensa i notbibliotek och i dator. Tid att öva på saker mer långsiktigt, inte bara trycka in repertoar. Tid för alla musikaliska projekt som behöver lite tid i sin uppstartsfas.
Jag hade tur. Medan många av mina frilanskollegor har blivit av med vårens inkomster har jag det rätt väl förspänt just nu. Jag hann göra klart Sexårskören vilket ger ett rejält klirr i kassan och jag får betalt för allt jag var inbokad på i Oscars även fast allt har blivit inställt. Kurserna i körarrangering rullar på med stort utrymme mellan deltagarnas stolar och möjlighet att delta på distans.
Så nu sitter jag här i mina tights på terassen och lyssnar på hägrarna som är mina närmsta grannar. Försöker hitta på sätt att underhålla mina körsångare under den fysiska körsångens frånvaro, städar i min dator och planerar framtida föreställningar. Skriver långa men inspirerande listor i min bok över sådant som ska tas tag i. Bidar min tid, skapar framtid. Next year in Jerusalem.
Frilansförälder 