Frusna ögonblick

Klockan är strax före tio och jag slår mig ner vid köksbordet med datorn uppslagen. Jag slår igång Zoom och bjuder in min elev till dagens privatlektion i arrangering, idag med fokus på fyrstämmig sats. Två halvtimmar i veckan ses vi över nätet, han i något slags arbetsrum med keyboard och en stor krukväxt och jag vid köksbordet alldeles vid fönstren och med barnens kökshörna som fond. Ibland får eleven även följa med in i vardagsrummet när jag flyttar datorn till pianot för att testspela. Det fungerar alldeles strålande.

Lite senare på dagen sätter jag mig vid pianot, sätter fast telefonen i stativet och ringer upp en sångelev på FaceTime. Även det fungerar strålande. Man kan inte kompa, men skickar jag komp till eleverna att sjunga till så är problemet löst. För mig som bor ute i tjottahejti så är lektioner online en fantastisk lösning. Tack covid-19 för att du tvingat mig att tänka utanför boxen i jobbfrågorna.

***

Det är torsdag och körledningskväll och mamma som normalt sett har barnen när jag leder kör är hemma i Dalsland. Jag har kollat med Johanna, en god vän som också sjunger i kören och det är inga som helst problem, hon tar med sina (större) barn och så leker de tillsammans under repet.

Agnes är superpeppad på att få leka med sina kompisar och att följa med mamma till jobbet i stan. Mamma har tagit Forden till Dalsland så jag trycker in mig, barnen, barnstolarna, tre surfplattor, noter, leksaker och matsäcksmat i Pärlan, en tvådörrars Mazda 323 från -95 som jag köpte när jag flyttade till Gotland för tio år sedan och trots sin höga ålder fortfarande går som ett skott. Det är mer än lovligt trångt och fläkten låter som ett tröskverk när man försöker få upp värmen i bilen men alla är nöjda och glada.

Vi kommer fram till Östermalm, klättrar ut genom framdörrar och bakluckor och går in för att leka med Johanna och barnen som sitter i ett hörn i den stora körsalen. Det blir omedelbar succé och jag behövs knappt. På två timmars rep vill Inga upp i famnen två gånger och Agnes en gång, Alice är fullt upptagen med att leka med leksaker och möblera om stolar. Ingen är ledsen eller arg, det ska bara tankas lite kärlek. För egen del känner jag ju mig mest komplett när barnen är nära så att dirigera med en tvååring på höften eller leda uppsjungning med en kramig femåring i famnen känns bara fint. När repet är slut vill inget barn åka hem. Gott betyg.

****

Det blåser i Tessinparken och Sommarkören sjunger, ståendes i en cirkel med smittsäkra avstånd, En vänlig grönska för sista gången denna säsong. Efter arton gånger är det nu obönhörligen höst och dags att avrunda.

Arton tillfällen ja, från början av juni och framåt har Sommarkören samlats i Tessinparken. I ur och skur har det sjungits, inte ens spöregn eller konkurrerande untz-untz från ett närliggande träningspass har stoppat sångarna. Inte en not har använts, allt har varit utantill. Intonations- och timingövningar har blandats med kanons, sydafrikanskt, folkmusik, spirituals och sommarpsalmer. Utvecklingen hos deltagande sångare har varit stor och sångarglädjen sprudlande. Dirigenten ser ivrigt fram emot säsongsstart i april.

****

VAB i coronatider. Det vill säga, Inga är lite snorig men fullt frisk i övrigt och de andra två är ännu friskare men vill vara hemma med henne. Fullt ös med andra ord. Det ritas teckningar och byggs skulpturer i duplo och hoppas på studshästarna och körs runt med dockvagnar och planeras för kafferep i lilla köket tillsammans med dockor och gosedjur. När de inte får hoppa i soffan bygger de ett slott av soffkuddarna istället och leker superprinsessor. Jag försöker ta igen något på den förlorade arbetsdagen och svara på lite mail men blir ständigt avbruten av någon som kommer med en bok, matar mig med leksaksmat eller halvtuggade äppelklyftor, frågar hur man stavar till Ödskölt, testar vad som händer om man hoppar i soffan trots att mamma sagt att man inte får eller högljutt protesterar över den enorma orättvisan i att nån syster tog precis den leksak som var mest intressant. Det går inte så fort med mailandet helt enkelt. Men spelar roll, det är ju så här jag vill ha det. Med er är jag alltid lyckligast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s