Sista höstdagen

30 november. Min brors födelsedag, Anders slaskar och julen braskar. Jag ligger i sängen bland sovande barn och njuter av att höra deras andetag. Borde väl sova men borde också skriva klart och inte låta detta inlägg bli ett halvfärdigt utkast bland så många andra. Dags att bryta trenden och börja publicera istället.

Upp och ner, ner och upp. Coronan skakar om hela tiden. Vissa saker är tunga, vissa gör att nya tankar måste tänkas och nya möjligheter måste skapas. Visserligen fick jag lägga ner såväl inspelning, framträdande och rep med kören i takt med att restriktionerna blev hårdare och hårdare, men att behöva dela kören i två grupper och tvingas arbeta mycket effektivare eftersom jag inte fick betalt för mer arbetstid skapade stora mervärden för såväl mig som för kören.

Renässanskvartetten Vox Ancorae som inte repat på tre år fick mycket oväntat en förfrågan om att göra konsert i Tyska Kyrkan under Early Music Festival Christmas Edition. På femton minuter hade vi återuppstått och under den glädjefyllda repdagen veckan efter konstaterade vi att vissa saker blir bättre av att få vila lite. Vi är helt enkelt som ett bättre vin.
Visserligen gjorde restriktionerna att hela evenemanget fick ställas in, men det gör att Vox Ancorae istället börjar jobba digitalt.

Digitalt, digitalt, allt sker digitalt. Jag undervisar i sång över FaceTime och i körarrangering över Zoom med nio deltagare från hela Sverige. Så länge man är snygg i bild spelar det ingen roll om man har smutsiga jeans som barnen kletat snor på och raggsockar på sig. Inte behöver man panikstäda innan eleven kommer heller. Eller lägga tid på att behöva åka till en undervisningslokal. Plötligt gör det ingenting att jag bor i tjotahejti. Jag som varit utled på att undervisa på grund av allt krångel runt omkring tycker plötsligt att det är kul igen. Tack Corona.

Man får inte längre gå in i förskolans lokaler, all hämtning och lämning sker utomhus. Saknar att kunna gå in och titta på det barnen skapat och sörjer lite att det inte blir någon Lucia för föräldrarna. Men men, det kommer fler år.

En frilanskollega till mig skriver mycket föreställningar för förskolebarn och har under hösten skapat en utomhusföreställning för att kunna möta rådande situation. Jag blev jätteinspirerad till att göra en egen utomhusföreställning när hon visade det på Facebook. Om alla vanliga gigmöjligheter är inställda och man behöver försörja sig själv och sina barn så är det läge att testa nya målgrupper. Tänkte fråga Agnes fröknar om jag får använda hennes avdelning som försökskaniner till alla idéer som har börjat bubbla upp.

För några veckor sen fick jag veta att besparingar i Oscars församling gör att de måste strypa vikariekostnaderna och att jag inte längre kan ha kvar Oscars Stämmor. Tråkigt efter fyra terminers körledande som utefter förutsättningarna fungerat väldigt väl, men allt har ju sin tid. Jag uppskattar mina kollegor, trivs väldigt väl på Östermalm och Djurgården och är oerhört fäst vid kyrkorna, men efter sju år som frekvent organist- och körledarvikarie är det kanske dags att vända blicken åt ett annat håll. Om en dörr stängs finns möjligheten för andra dörrar att öppnas.

Efter att ha rensat bort massa skit från datorn har jag äntligen utrymme för ett nytt operativsystem och möjlighet att bygga ny hemsida. Långsamt spånar jag fram hur min framtida verksamhet ska se ut. Vad händer härnäst?

En reaktion på ”Sista höstdagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s