Vet inte hur många timmar jag la ner på Krisstipendieansökan till Konstnärsnämnden. Nu var det kvantitet som gällde. Hög konstnärlig kvalitet skulle valideras genom omfattande konstnärlig yrkesverksamhet. Lista alla ensembler du varit med i eller lett de senaste fem åren. Lista alla dina konstnärliga uppdrag tre år bakåt. Jag gick igenom varenda faktura jag skickat sen hösten 2017. Rotade fram gamla deklarationskvittenser från Skatteverkets hemsida. Sökte i gamla program från Medeltidsveckan för att se hur många konserter som gjordes varje år. Förvånades och gladdes över hur mycket jag ändå lyckats göra trots att jag prioriterat att vara med barnen och att man inte fick lista allt man undervisat.
Ändå var jag lite orolig. Skulle det här verkligen räcka? Dels mängden jobb, men framförallt nivån. Såg framför mig hur andra människor som sökte stipendiet listade stora turnéer, inspelningar och kompositionsbeställningar som sina uppdrag. Jag var visserligen i Bangladesh och dirigerade opera precis innan jag fattade att jag var gravid med Inga och Alice, men i övrigt har det förutom några konsertavstickare runt om i landet inte varit många meter utanför Stockholmsområdet. Mängder av organistvik i framförallt Oscars församling (som visserligen krävt hög musikalisk kompetens för att kunna fixa, men det syns ju inte i ansökan), körer på längden och tvären, fyra veckors barnmusikal på Kulturhuset Dieselverkstaden varje vår, lite konserter här och var. Små korta uppdrag, gärna dagtid, som gått att förbereda hemma och som inte krävde lång tid borta från barnen. Inga utlandsturnéer, men väl en sommarkonsert med sångglada sexåringar i Duvbo.
”Under de här fem åren som ansökan avser har jag prioriterat barnen framför karriären, varit föräldraledig samt anpassat uppdragen så att jag kan vara så mycket som möjligt med barnen” skrev jag i fältet om mig själv, höll tummarna och skickade in ansökan.
Häromdagen kom beskedet. 50 200 kr i stipendie. Skattefritt. Det motsvarar nästan två månaders heltidsjobb för mig. 310 timmar som jag kan lägga på att öva Beethoven, skriva barnföreställningar, publicera välgjorda blogginlägg, sjösätta hela projektet kring Damernas Musikblad, förkovra mig inom sångteknik, planera lunchkonserter, skapa en föreställning om det dalsländska halmundret, komponera, återuppta gitarrspelet och repetera in mängder av renässansmusik till Vox Ancoraes konserter. Plus att fortsätta kunna låta barnen gå 9-14 på förskolan och ha massor av tid med dem.
Ja, vad säger man. Tack Konstnärsnämnden. Det gick visst alldeles utmärkt att vara konstnärligt yrkesverksam och prioritera sina barn framför karriären samtidigt.
Frilansförälder 