Jul utan jobb

Det är natten mellan julafton och juldagen. Först väcks jag av att Alice kommer krypandes över sängen, lägger sig på mig och tycker att jag ska sjunga Majas alfabet. Vid bokstav G somnar hon om. En stund senare tycker Agnes att det är tomt och tråkigt borta i hennes säng och knör omilt ner sig bredvid mig. Tredje gången vaknar jag av att mina armar har somnat för att det ligger barn på dem. Dags att gå upp.

Hela huset sover. För en stund är det bara jag, tekoppen och granen. En mycket ovan situation att vara hemma en tidig juldagsmorgon.

I sjutton år, hela mitt vuxna liv, har det varit en del av julen att åka och jobba. Lämna familjefirandet på kvällen, köra några mil genom mörka dalsländska skogar och sätta sig på orgelpallen någonstans i tjottahejti. Midnattsmässa på kvällen, sen hem och sova några timmar och så upp klockan fem för att köra ytterligare några mil i skogen för att komma till julotta i en annan kyrka. Ibland har jag haft med mig sångsolister, ibland jobbat med lokala förmågor och ibland kört helt själv. Uppsjungning i bilen, te, clementiner och orgelskor på sätet bredvid. Dragit på fullt blås i Var hälsad sköna morgonstund och Dagen är kommen. Kört hem den oländiga vägen mellan Nössemark och Ed medan morgonhimlen lyst röd över Stora Le. Att jobba har varit en viktig del av min jul. Ingen jul utan orgelskorna på.

Tanken var att jag skulle jobbat i år också, både midnattsmässa och julotta. Sen kom åttapersonersregeln och allt ställdes in. Ständigt denna Corona. Ständigt dessa restriktioner och anpassningar. Först blev jag lite ledsen, sen tänkte jag att det bara var att gilla läget och slutligen, när jag gått och tänkt lite, kändes det helt rätt att inte jobba på jul. Jag vill ju vara med barnen. Jobba kan jag göra när de är större.

Det finns en tid för allt som sker under himlen, som Predikaren säger. Jag tänker ofta på den passagen i Bibeln. En tid att sjunga O Helga Natt och köra under stjärnor genom dalsländska skogar och en tid att lägga sig själv samtidigt som Agnes på julaftons kväll och ligga i sängen och lyssna på barnens andetag.

-Mamma, vaj eee du? hörs det från trappen och Alice kommer in i vardagsrummet i sedvanlig morgonfrisyr à la Plupp, blicken under lugg och nappen fortfarande i munnen. Hon kryper upp i min famn och kurar ihop sig till en liten boll. Mamma, ja vill vaja i din schamn.

Vaj ee du mamma? Här, mitt hjärta. Mamma är inte på nån orgelpall långt borta. Mamma är här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s