Varsågod, här har du låtarna du gillade mest under året! sa Spotify. Jag tryckte igång spellistan utan att fundera så mycket. Det enda som jag säkert visste skulle vara med var Slå dig fri som gick på repeat under Agnes mest intensiva Frostperiod.
Och ja, den var med. Men sen kom det, hela året rasandes över mig. Alla låtar i olika genrer jag instuderat till olika speljobb. Öhrwalls folkliga koraler som jag fullständigt hamrade in i Oscars Stämmor så att de skulle sitta i kroppen. Flummig new agemusik och Stefan Klaverdals kärvare tongångar som jag yogat till nästan varje morgon sen i juli. Mängder av renässansmusik till konserten som Vox Ancorae skulle gjort i Tyska Kyrkan men som fick ställas in när restriktionerna stramades åt. Sara Parkmans hela skiva som rymmer alla känslolägen och som jag haft som sällskap på alla löpturer på klipporna längs havet. Instuderingsmaterial till sång- och dirigeringslektioner och olika exempellåtar till arrangeringselever. Jakob Hellmans nya låt som jag inte kunde sluta gråta av. Stefan Sundström, Tommy Körberg och färöiska Eivør som jag spelat i bilen på hög volym. Och sist av allt den skramliga fantastiska Dansa Nu av Ulf Lundell som är den bästa medicinen för att komma upp på den mentala hästen igen efter att ha ramlat av.
Låt efter låt, minne efter minne, känsla efter känsla. Jag var inte beredd på den tillbakablicken. Blev oerhört berörd, men också tacksam och glad.
Tack 2020. Du var en utmaning men du gav också enormt mycket. Det är mycket som ligger i pipeline nu när 2021 ska dra igång. Jag bara åker med och ser var det landar.
Frilansförälder 