Det är vår i luften. Nästan ljust när jag vaknade vid halv sju. Jag behövde inte starta dagen med att elda, den enorma snömängden som låg som ett tungt täcke över trädgården har töat bort och minusgraderna lyser med sin frånvaro.
Klockan är strax efter nio, jag har lämnat barnen på förskolan och springer genom skogen hem. Marken är som en tvättsvamp och kallt vatten sipprar in i gympaskorna men det gör ingenting. Jag känner mig fri och lätt och lycklig. Solen skiner och jag nästan studsar på vägen hem.
I två och en halv vecka har barnen varit hemma från förskolan. Först lite snoriga. Sen på vädjan från förskolan vars personal föll som furor i covid-19 och slutligen för att förskolan tvingades stänga. Oändligt mysigt, ett sjuhelsikes jobbpusslande och ett hem som, för att utrycka det milt, sett bättre dagar. Men idag har förskolan fått öppna igen och glädjen var stor när vi öppnade grindarna. Rätt in i leken for de, inget barn var intresserad av några långa avsked. Med lätt hjärta och värme i bröstet stängde jag efter mig och började springa hem.
Jobba obrutet i flera timmar! Öva romanser! Förbereda digital föreläsning i musikteori för en massa människor! Skriva på bidraget till den där låtskrivartävlingen! Få delta i digital workshop om låtskrivande och kreativitet! Och sen, när jag jobbat både torsdag och fredag, få ha en helg utan jobb! Allt känns som roliga paket att öppna en julaftonskväll. Till och med att på lördag få sätta tänderna i den horribla mängden av stryktvätt.
Jag kommer hem, med blöta skor och full av inspiration. Byter kläder, röjer bort lite pyjamasar och leksaker, tar en kopp te och sätter igång. Full rulle fram till hämtning!
Frilansförälder 