Ett eget rum

Tre timmars låtskrivarworkshop online med Sofie Livebrant. Det har utlysts en låtskrivartävling med tillhörande workshops och jag har gett mig själv tiden att skriva ett bidrag och delta på de tre tillfällena. Vi har samlats ett gäng musiker, mestadels kvinnor i min egen ålder, på Zoom för att jobba med temat ”ord och ton” under ledning av Sofie som sitter på Stallets scen med de välkända mönstrade veporna i bakgrunden. Jag har laddat med block och penna, notpapper och röstmemon på telefonen och är förväntansfull på vad vi ska få lära oss. Förra veckans workshop med Mats Edén gav handfasta övningar, konkreta tips och en google-mapp full med material att öva på och inspireras av. Jag är beredd på något liknande.

Sofie hälsar oss välkommen och börjar prata. Trots att hon möter oss genom en skärm skapar hon en otrolig närvaro mellan henne och oss. Hon pratar om kreativiteten, att den spränger fram när man minst anar det och då bara måste hon testa idén på pianot och spela in på studs. Att kreativitet tar tid. Jag tänker att så funkar inte jag, jag är bra på att skapa snabbt under tidspress. Under åren med barnen har det blivit en paradgren, att leverera resultat med små marginaler och att jobba i korta intervall. Vara en hantverkare mycket mer än en konstnär.

Nu kommer den lilla klockan fram i bild och det är dags för gemensam chattfråga. Varför skriver du? frågar Sofie. Folk skriver långa djupa svar, själv sitter jag tyst. Varför skriver jag? Jag har inte skrivit på längre, varken låtar eller texter. Har inte haft tid att skriva. Ger inte mig själv tid att skriva kanske. Startar upp massa blogginlägg i huvudet men skriver aldrig färdigt dem och det var säkert fyra år sedan jag senast skrev en låt. Facebookstatusar har blivit mitt nya uttryckssätt, de tar ungefär tre minuter att skriva.

Nya chattfrågor kommer. Sofie frågar oss om vårt mentala kreativa rum. Hur når vi dit, var är porten och nyckeln? En hoper djupa vackra svar drösar in. Jag skriver något om när jag springer hem genom skogen efter att ha lämnat barnen på förskolan, men när jag skickat iväg det känner jag att det inte stämmer. Det jag gör när jag springer är att jag förbereder mig för arbetsdagen, vilket i och för sig också är trevligt och absolut en form av kreativitet, men det är inte samma sak.

”Jag får” skriver någon som avslutning på sitt svar. Då är det något som börjar skava i mig. Känner att jag börjar bli lite ledsen. Hallå, vad händer här, vad händer i mig? Kan man få lite övningar på vallåtsmodus som vi fick förra veckan eller nåt annat konkret som jag kan fokusera på istället för att känna en växande klump i halsen? Sofie pratar på om det kreativa rummet, att skapa sig ett eget rum. Ge sig själv ett rum, ge sig själv tid. Jag dricker te och noterar att mina ögon ser ledsna ut på skärmen. Hoppas ingen märker något.

Vi får en uppgift, att under fem minuter bara flödesskriva utan att tänka. Sen ska vi välja ut de ord som vi tycker talar starkt till oss, göra en kort text baserat på de orden och sen tonsätta den. Jag kommer några meningar, sen är det stopp. Och storgråt. Fulgråt. Tack och lov att kameran är av. Jag förstår plötsligt vad som händer. Under många år har jag, av olika anledningar, inte tillåtits eller tillåtit mig själv att ha ett eget kreativt rum. Jag har behövt vara hantverkaren som dragit in pengar på musiken. Nu säger någon till mig att jag får.

De andra deltagarna skickar in sina korta kompositioner och vi får lyssna anonymt. Det är modigt och fint, jag blir imponerad. Själv skickar jag ingenting. Har fullt upp med att kanalisera känslorna som kommer. Vi får en ny uppgift, att återigen stänga av kameran och mota bort våra inre kritiker och sabotörer med fuck you-dans till peppig musik. Det låter extremt flummigt och jag känner mig lite skeptisk, men ger det en chans. Det funkar. Sabotörer och kritiker flyger all världens väg och jag gråter ännu mer. Det känns som när slussluckorna hemma hos pappa är vidöppna och vattnet bara forsar.

Workshopen fortsätter. Inspirationsfilmer, nya frågor och uppgifter, en samarbetsövning med två nya bekantskaper. Vi komponerar gemensamt en kort glad visa om en dansares möte med en monster på Stockholms gator. Alltihop avslutas med en runda och jag är ärlig och säger att jag gråtit en stor del av workshopen och att det känns som att ha hittat en bortglömd del av en själv. Sedan stänger jag ner datorn och går ut till bilen för att hämta barnen med workshopen som en glittrande diamant djupt i mitt inre. Någon, och även jag själv, har sagt att jag får ha ett eget kreativt rum.