
Hon har spelat piano i några månader nu. På en slingrig väg kantad med guldstjärnor har hon långsamt fått grepp om tonernas namn, skillnaden mellan en halvnot och en fjärdedelsnot och var tonerna ligger på notraderna. Jag försöker hålla isär rollerna, försöker bara vara pianofröken och inte mamma, men blir ändå oproportionerligt stolt när hon börjar knäcka notkoden och spelar rätt melodi från bladet.
Normalt sett i undervisningen så får mina elever hålla på med sin låt i minst en vecka. Det funkar inte alls här. En låt per övningstillfälle får det bli, och minst en guldstjärna. Hon vill framåt hela tiden. Jag försöker repetera utan att hon egentligen märker det; lockar med fler stjärnor för att testa att spela en gammal låt, plockar fram den lilla xylofonen och ber henne spela på den, låter henne titta i mina noter och leta efter fjärdedelar. Undervisningen är en ständig balansgång. Driver jag på för mycket? Är jag alldeles för positiv nu? Hur ska jag göra för att få henne dit jag vill och ändå hålla intresset uppe? Hur mycket mamma ska jag egentligen vara? Det är mycket utvecklande.
Häromdagen sa jag att hon bara kunde sitta vid pianot och spela vad hon ville. I säkert tjugo minuter satt hon där, uppslukad, och provade sig fram på tonerna. Ibland ljuvt, ibland kärvt. Jag berättade att det kallas att improvisera, det här att bara hitta på musik. Nästa dag kom hon ut i hallen där jag stod och vek tvätt.
-Mamma, nu vill jag improvisera. Med dig.
Hon fick välja, antingen vita eller svarta tangenter. Satt i mitt knä och skapade melodier och klanger och jag hängde på med passande harmonier. Försökte lyssna var hennes melodier tog vägen. Plötsligt såg jag oss utifrån. Här sitter jag med min snart sexåriga dotter och vi musicerar på riktigt. Det här är samma sortens samspel som jag ägnar mig åt med mina professionella kollegor. Tårarna började rinna. Agnes märkte ingenting utan la glatt några kärva klusterackord. Jag nöjde mig med en enkel baslinje i vänsterhanden för att balansera. Du och jag Agnes. Du och jag.