-Mamma, jag är en stor sexåring nu!
Du kommer ut på terassen och kramar mig. Det är din sexårsdag och vi har firat dig enligt konstens alla regler. Nu står du där i din fina blommiga klänning med snurr i kjolen och är en stor sexåring. Jag har svårt att ta in det. I sex år har jag varit mamma. Det svindlar när jag tänker på det.
Mamma är inte något man bara är, mamma är något man erövrar och förtjänar. Du är född med akutsnitt och varken min kropp eller psyke fick en chans att hänga med i processen. Det tog tre veckor innan jag på riktigt kunde knyta an till dig, två månader innan tigermammainstinkten slog till. Inte förrän Inga och Alice föddes kunde traumat kring din förlossning läkas helt.
Amningen strulade på alla tänkbara vis i fyra månader innan det funkade problemfritt. Det första månaderna som mamma var ett famlande i blindo. Jag hade inte mycket gratis. Steg för steg behövde jag stapplande erövra moderskapet.
Du och jag blev en enhet, sammankopplade med en mental kedja stark som en ankarkätting. Sen föddes Inga och Alice. Jag knöt an till dem på trettio sekunder men jag hade usel beredskap på att hantera dig som nybliven storasyster. Ut och famla i moderskapet igen. Gör om, gör rätt. Erövra den nya rollen som trebarnsmamma. Förtjäna barnens kärlek och respekt.
Kanske är det först nu, efter två år som ensamstående, som jag till fullo har erövrat min mammaroll. Identiteten som mamma har alltid varit stark men först nu känner jag att jag kan hantera moderskapets alla delar. Jag behöver inte famla längre. All logistik flyter på. Jag har svaren inuti mig själv på hur jag ska hantera de vitt skiftande situationer som dyker upp. Klart att jag gör fel ibland, men tryggheten i att vara mamma är numera orubbad.
Älskade älskade Agnes. Tack för att du lärt mig att vara mamma. Nu fortsätter vi den skolan i sisådär femtio år till.
Frilansförälder 