Som barn, tonåring och ung vuxen fanns orden alltid där. I rödsvarta kinaböcker, i pappas svartvita pyttelilla Macintosh som jag först fick låna och sen ärvde, i den digitala dagboken på Lunarstorm och på sockerdricka.nu där jag publicerade dikter och noveller på löpande band. Jag skrev och skrev och skrev. Berättelser och dikter och betraktelser och pjäser och låttexter, orden bara rann ur mig. Min kompis Roger och jag mailade varandra på rim. Skrivandet var en enda stor lustfylld flod av kreativitet.
Successivt längs vuxenlivets väg smalnade den stora floden av kreativt skrivande av till en rännil. Julklappsrim, en limerick då och då till nån kompis som fyller år, blogginlägg som jag oftast håller på alldeles för länge med istället för att bara släppa orden fria och ett kontinuerligt flöde av facebookstatusar. That’s it. Jag skriver inte ens några fyndiga låttexter längre. Eller några seriösa heller för den delen.
För några månader sen insåg jag att det bara fanns en rännil kvar av skrivandet och att jag måste hitta orden igen. Känna den flödande floden av kreativitet och att så småningom kunna tjäna pengar på mitt skrivande. ”Den lilla versmåttskolan” på nätet har blivit mitt första lilla steg på vägen. Varje vecka ett nytt versmått nedplitat i en vacker anteckningsbok med gröna pärmar. Jag har lärt känna jamber och trokéer, blankvers, terziner och hexameter. Begränsningen i versmåttet tränar kreativiteten. Från att ha varit en rännil är den nu uppe i , låt säga, Åmålsån.
Orden kommer tillbaka. Allt snabbare flödar de. Snart är den där, den stora lustfyllda floden.
Frilansförälder 