Tisdag morgon innan barnen vaknat. Kroppen är trött och huvudet hänger inte med. Jag lallar runt i morgonrock utan större struktur, pratar mitt vanliga tisdagsmorgonsamtal med Anette, försöker göra saker som jag gjort hundratals gånger förut. Ska barnen ha kläder? Och frukost? Och vänta, det är ju typ varmt idag, då måste jag tänka ut andra ytterkläder. Och måste jag klä mig själv också? Hjälp!
Jag väcker långsamt barnen som sover som stenar och börjar så mjukt som möjligt ta på kläder. Allt går segt, både jag och barnen är trötta. Frukosten lyser med sin frånvaro. Jag hittar inte hårborsten. Ingen av barnen är superpeppad på att gå till förskolan. De har placerat sig vid bordet i sitt lilla kök och utfodrar dockorna med brakfrukost.
Plötsligt säger Agnes att hon nog är lite snuvig i halsen. Det tror jag inte alls att hon är, men ett drygt år i en pandemi har satt spår. Är man snuvig får man stanna hemma. Jag frågar om det är det hon vill, vara hemma idag. Ja, får jag till svar. Hemma med mamma idag och förskolan imorgon.
Ja men för tusan. I några månader till har vi den här friheten att kunna vara lediga när vi vill, att kunna välja bort förskolan en dag då och då för att åka någonstans eller bara skrota runt hemma tillsammans. Snart hägrar förskoleklassen med obligatorisk närvaro, då är det bara att rätta sig in i ledet. Men ett litet tag till är vi fullständigt fria med tiden. Bäst att passa på. Jobba kan jag göra fem minuter här och där och när de somnat ikväll.
Jag meddelar barnen att vi ska vara hemma idag och får glada leenden till svar. Messar förskolan och får svar att det låter mysigt med hemmadag. Öppnar dörrarna ut i trädgården och släpper ut flickflocken rätt i solen som ystra kalvar på grönbete och med sikte mot sandlådan som inte riktigt hämtat sig från gårdagens regnväder. Jag hör lyckliga utrop om geggamoja.
Rätt val Amanda. Snart är småbarnstiden ett minne blott. Ta vara på den tiden.
Frilansförälder 