En av meningarna med livet

Femton års gemensamt musicerande. Från musikskolans körer och ensembler på mellanstadiet till att vi avslutade våra högskolestudier. På gymnasiet var gruppen Sikia vårt jobb och under studieåren var Myrra vårt ständiga hemvändarprojekt. Slit och släp, vänskap, stor glädje och fantastiska musikupplevelser. Till slut behövde vi nästan inte kommunicera för att få musiken dit vi ville.

Sen tog vuxenlivet vid. Vi fick jobb och barn och hus och kombibilar. Kontakten hölls men ganska sporadiskt och trots några försök fick vi inte till några gemensamma speltillfällen.

Förra året fick Caroline nys om ett kulturellt residens för folkmusik och frågade om vi ville vara med. Samuel hade inte tid i sitt liv just då, men jag och Rebecca hakade på. Vi började spåna på en föreställning om den dalsländska halmslöjden, fick inte residenset men fortsatte ändå. Vindlande messengertrådar, Google-dokument, telefonsamtal och vinkväll på Zoom. Fördjupad vänskap. Nu är vi inte små flickor eller unga studenter längre, nu är vi kvinnor och mammor.

Så plötsligt, en möjlighet till konsert hemma i Bengtsfors. Den första konserten på elva år. Hur skulle det gå? Vi förberedde in i minsta detalj för att kunna repa så effektivt som möjligt när vi väl sågs.

Dagen före konserten sågs vi. Första låten lät fint men lite trevande, sen kom det slag i slag. Närvaron. Den ordlösa kommunikationen. Samspelet som satt som en smäck efter femton års gemensamt spelande. Vi skulle sätta en trestämmighet och jag och Rebecca visste exakt vad vi skulle göra för att bilda kompletta understämmor till Caroline. När jag hörde Caroline och Rebecca sjunga blev jag alldeles berörd. Röster som jag känner så oerhört väl, varje liten skiftning.

Dagen efter var det konsert. Strålande väder. Mycket folk. Bra scen och bra ljud. Vi gick på och bara körde. Alla år av gemensamt mellansnack gjorde sitt, vi bara flöt i varandra. I princip hela konserten satt som en smäck. Och jag var lycklig. För att få spela live igen, för att få hitta tillbaka till folkmusiken igen, för närvaron, den ordlösa kommunikationen och den stora spelglädjen. För att det här är en av de stora meningarna med mitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s