2009 höll jag i Lägergården Sparrevikens ledarskapsutbildning ELKOKAVL (En Liten Kurs Om Konsten Att Vara Ledare) tillsammans med några vänner. I tio dagar skulle vi drilla ett gäng sjuttonåringar i ledarskapets och friluftslivets ädla konst. Nog för att de fick sådana faciliteter som militärtält, kallvattenkran och utedass, men utomhus skulle vi vara oavsett väderlek.
På första dagen höll Anton i passet ”ELKOKAVL eller Vek och Kall”. Denna ordlek blev ett pass i hur man skulle förhålla sig till livet under dessa tio dagar. Väljer jag i denna situation att vara ELKOKAVL eller Vek och Kall? Har jag ätit ordentligt? Är jag tillräckligt klädd för att inte frysa eller bli blöt? Om jag är arg, irriterad eller ledsen på någon eller något, kan jag då lösa det istället för att låta det förpesta min och alla andras dag?
Kursen blev succé och jag har ofta tänkt på den genom åren. Kanske framförallt på ELKOKAVL eller Vek och Kall. Den här sommaren har jag insett att man kan ha det förhållningssättet till allt, inte bara till att klä sig ordentligt och se till att man har ätit. Är jag ansvarig eller är jag offer?
När barnen inte somnar på kvällen och jag har massor att göra, ska jag då bli stressad och irriterad eller kan jag välja att bara andas lugnt och sjunga samma vaggvisa tretton gånger till? När jag simmar mitt i sjön och orken plötsligt tar slut, ska jag då få panik eller välja att säga till mig själv att är det nåt jag behärskar så är det att simma i öppet vatten och att det bara är att ta det lugnt? Ska jag se till att öva på saker ordentligt så jag slipper värsta stresspåslaget när det väl är gig? Och så vidare, och så vidare. Jag har en bra bit kvar innan jag helt sluppit att vara Vek och Kall, men skam den som ger sig.
Frilansförälder 