Kvartett på orgelpallen

Doplördag i Djurgårdskyrkan och tre små assistenter med. Vi hade pratat mycket om hur det skulle gå till och alla var intresserade av leksakerna som fanns i en korg uppe vid orgeln.

Fram tills dopet började, vill säga. Då skulle alla sitta med mig på pallen. Inte helt planerat. Alice fick inte riktigt plats och bröt fullständigt ihop mitt i psalmen. Jag får inte PLAAATS!!!

Plötsligt fick jag användning för en av de viktigaste lärdomarna från kantorsutbildningen när man var en ambitiös nittonåring som bara ville göra rätt hela tiden. Vad du än gör, sluta inte spela under psalmsång (eller livet i allmänt, tänker jag nu). Kommer du av dig, spela bara melodi och bas. Kommer du av dig ändå, sjung! The show must go on.

Jag spelade med högerhand och fötter och försökte sjunga så övertygande som möjligt medan jag lyfte upp Alice i knäet med vänster arm. Tack småbarnsåren för att jag har blivit stark. Alice blev betydligt gladare och ville gärna spela med på orgeln. Vänster hand släppte orgeln igen och greppade telefonen. Titta här Alice, jätteroliga foton på din syster som sjunger i barnkören! Titta nu medan mamma tar sig igenom psalmen! Vi kom i mål med lite småmissar i fötterna och en helt svettig organist.

Emellan dopen spelades avantgardistisk orgelmusik, såväl av mina barn som av mina två barnelever som kom förbi på väg till Skansen. Upptäckarglädjen gick inte att ta miste på. Alice tog det hela ett steg längre genom att förtjust låna Maries guldiga orgelskor som stod redo bredvid orgeln.

Plocklunch vid orgeln. Sedan lekte Inga och Alice kurragömma bland kyrkbänkarna och Agnes gick upp i predikstolen och sjöng Nu tändas tusen juleljus. Några Djurgårdsflanörer kikade in men försvann lika snabbt igen när de insåg att tyst kontemplation inte var dagens melodi i kyrkorummet. Kändes som läge att ta med de små damerna ut.

Vinterjacka, vinterskor – och keps. Är det vår på gång så är det.

-Vet de om att de är två personer? frågade någon mig för ett tag sen. Jag vet ärligt talat inte hur de upplever sig själva och varandra. De är så starka i sina individuella utryck, men upplever de sig ändå som en enhet?

Ett dop till med mycket tjänstvilliga registranter på pallen, sen börja plocka ihop för hemfärd. Fann en snart sjuårings kärleksförklaring på ritplattan. Barns kärlek alltså. Så villkorslös, så direkt, så icke inlindad. De bara kastar kärleken på en. Det är bara att vara öppen och ta emot. Så även en alldeles vanlig lördag på en liten orgelläktare på Djurgården.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s