Jag minns ju själv hur det var. Hur rummet såg ut som vi övade i. Ett svagt minne av hur körfröken som hette Elisabeth såg ut. Ett starkare minne av kyrkorummet på Öckerö, att vi sjöng Dina händer är fulla av blommor och fick påskliljor efteråt. På ett sätt nära men ändå så långt borta.
Och nu är det du som snart fyller sju och som sjunger i barnkören. Det är familjegudstjänst och du står längst fram i kyrkan. Sjunger för full hals, kan alla rörelser. Din körfröken heter Caroline och hon gör ett sånt fantastiskt jobb med er. Jag hade ju kunnat vara den jobbiga musikerföräldern som minsann vet hur allt borde skötas, men jag har bara lovord att säga om Caroline.
Du får gå fram och tända Kristusljuset och skiner av stolthet. Jag blir lite rörd. Dina systrar däremot är lagom intresserade av vad som sker i koret utan ägnar sig mest åt att trycka ner gosedjur i sina väskor och plocka upp dem igen.
Jag växlar blixtsnabbt och omedvetet mellan rollerna som musiker och mamma. Noterar att Caroline valt en hög och bra tonart för barnen, fångar upp ett gosedjur som Inga tappade, tänker på att alla barnen sjunger rent och ingen skriker, får plötsligt en liten Alicehand inkilad i min.
Du har lite paus mellan låtarna och kommer och kryper ihop bredvid mig. Min älsklingsfavoritmamma, säger du och pussar på min hand innan det är dags att gå upp och sjunga igen. Du var lite nervös innan, men det verkar helt försvunnit. Nu är du bara stolt och glad.
”Jag klappar mina händer, jag stampar mina fötter, jag öppnar mina armar, låt hjärtat va med! ” sjunger ni som postludium. Den har jag själv lärt ut när jag vickat i barnkörerna i Oscars. Alla roller blandas plötsligt: lilla barnet Amanda, barnkörsfröken Amanda och mamma Amanda. En stillsam lycka medan ni tar i från tårna där framme i koret.
Frilansförälder 