Det är mitt i natten och jag ska upp om bara några timmar och få iväg barnen till förskola och skola. Men jag kan inte sluta att kolla på klipp från dagens föreställning, om och om igen. Visst hör jag några saker som kan bli ännu bättre, men framförallt blir jag stoltare och stoltare för varje gång jag tittar.
Ophelia Vokalensemble spelade Mammaföreställningen i Oscarskyrkan idag. Efteråt var jag nöjd och tyckte det gick bra, men det är nu efter att ha fastnat fullständigt i de här videoklippen som jag fattar HUR bra det var. För ett drygt år sen, efter att i ett halvår suttit som nystartad ensemble och kämpat på Zoom, inledde Ophelia Vokalensemble höstterminen i en av koristernas trädgård och sångarna var rädda för att sjunga för varandra. Nu levererar de en sån här föreställning med all repertoar utantill och med mängder av koreografi. Min stolthet fullständigt svämmar över av denna utveckling.
Tänk så det kan bli. Utan pandemins knäckande restriktioner hade det inte blivit nån Ophelia Vokalensemble. Hade inte jag och Therese råkat jobba tillsammans på det där dopet i Djurgårdskyrkan i våras och omedelbart klickat, då hade jag inte fått en kollega och varken ensemblen eller föreställningen hade varit så bra som den är nu.
Jag har skrivit manus, Therese har koreograferat och så har vi regisserat tillsammans. Samarbetet har varit ytterst konstruktivt och förvånansvärt okomplicerat. Dessutom har jag fått en ny vän. Therese har fått mig att utveckla mitt skådespeleri från att bara spela rolig barnteater till att våga ta plats i det allvarliga. Utan hennes hjälp hade jag aldrig kunnat göra den här insatsen som föreställningens berättare så bra.
Mamma! handlar om så många skeenden i en förälders liv. Föda barn, få dricka kallt kaffe, långa nattningar, att fullständigt lacka ur, försöka få respekt från tonåringar, att försöka laga det trasiga. Men framförallt den enorma kärlek som bär genom allt. Vi i ensemblen är alla mammor i olika faser av vårt föräldraskap och vi har alla kunnat relatera personligen till föreställningen. Det har blivit oerhört starkt.
Jag läste en gång ett uttryck från dressyrvärlden om att man måste vänta på sin häst. Man kan inte pusha fram sin vilja med kropp eller sinne, man ska följa hästen när den väl är redo. Jobba för det man vill och sen vara beredd när det plötsligt händer. Precis så har det varit här. 2014 såg jag ”Öppen planlösning” med Voces Nordicae, blev helt golvad och ville också skapa sceniska föreställningar. Jag försökte men varken mina ensembler eller jag var mentalt redo. Drömmen låg kvar i bakhuvudet, plötsligt ramlade både ensemblen och Therese ner i knäet och alla bitarna föll på plats. När vi hade premiär i juni var jag så lycklig för att min dröm äntligen blivit verklighet. Inatt är jag lycklig för att kvaliteten blivit så hög. På tisdag ska vi börja arbeta med en ny föreställning och samtidigt sälja in Mamma! till nya arenor. Uppåt, framåt, vidare.
Frilansförälder 