Jag har stångat mig blodig. Trots en klok mamma och andra människor som i flera år sagt ”gör en sak i taget, gräv där du står” så har min hjärna inte förmått ta in det. Jag bara sett allt som måste göras, hela tiden försökt komma ikapp och har fått lägga mycket energi på att inte dräneras av känslan av misslyckande.
Så kom november. En visserligen ganska vacker november, men ändå så grå, så blöt och så tung. Barnen kom knappt upp på morgonen för att de var så trötta. Det kändes som att det enda vi kunde göra var att härda ut och överleva till ljusare tider. Och då kom den tillslut, den cirkulära acceptansen.
Plötsligt kunde jag ta till mig att tillvaron med barn på ett sätt är cirkulär. Det kommer aldrig komma ett tillfälle när allting är tipptopp samtidigt. Städar jag i ett hörn av huset plockar de fram i ett annat. Har jag hunnit få rent på diskbänken har Alice samtidigt bytt kläder fyra gånger och slängt alla kasserade klänningar och strumpbyxor huller om buller i den minimala klädkammaren. Den där tvättkorgen kommer inte bli tom förrän barnen flyttat hemifrån. Det är bara att vila i det.
Likadant med jobbet. Det kommer ständigt komma nya grejer om man har sjutton projekt parallellt som jag har. Det handlar bara om att våga släppa taget och vila när arbetsdagen eller veckan är slut och sedan återuppta igen.
Egentligen lärde jag mig det här när jag jobbade i tvätteriet på kibbutzen i Israel. Det gick aldrig att jobba ikapp. Försökte man effektivisera och vika undan snabbare kom det bara in nya vagnar med tvätt. Det var bara att infinna sig på sin plats 6.30-13.30 varje arbetsdag, vika på och sen lämna den halvfärdiga tvättvagnen när arbetsdagen var slut. Svårt men nyttigt för mig.
Det enda, förutom barnen, som jag prioriterade stenhårt i november var träningen. Jag tränade vartenda pass som min kusin skidtränaren skrivit på schemat och kände mig supernöjd över att få till fem eller sex pass i veckan. Också en form av acceptans. Ska det tränas så mycket så går jobbet och hushållet lite långsammare, och så får det vara.
Så förflöt november i acceptansens tecken och jag längtade efter första advent. Då skulle allt bli lättare. Juleljus och pepparkakor och bara mys och härlighet.
Så kom första advent, jag åkte på covid och allt havererade. Lyckades få mig symptomfri så att jag med gott samvete kunde gå och jobba på en jätteviktig begravning och sen åka hem och däcka, i övrigt försvann en dryg vecka i covidens dimma och nu handlar det bara om att komma ifatt på det mest akuta. Det handlar inte om acceptans längre, nu är det ACCEPTANS som gäller.
Allt har havererat. Jag ligger fruktansvärt efter på alla fronter: jobb, hem och träning. Men det är nyttig träning: acceptera, klappa på sig själv, intala sig att allt löser sig och beta av ett litet steg i taget.
Och mitt i detta är barnen och jag väldigt lyckliga i vår jultillvaro. Vi har gjort en stor sats pepparkaksdeg och bakar en plåt då och då, åker skridskor på Ekvallen och spelar och sjunger julsånger från morgon till kväll. Luciaframträdanden, julavslutning med barngympan, Agnes ritar egna julkort. Varje kväll ligger vi hand i hand i hennes säng och sjunger kvällens julsång som hon har valt ut. Det rör mitt hjärta så mycket att jag ibland får blinka bort tårarna.
Påfylld av kärlek kan jag sen ägna kvällen åt att jobba med den cirkulära acceptansen. Hänga upp blöta ytterkläder, sätta en deg på nattjäsning och fixa inför morgondagens friluftsdag för Agnes. Mer än så blir det inte på en kväll . Allt annat får jag bara vinka lite åt och överlåta åt morgondagen.
Frilansförälder 