Kategori: Företagande

Tack och hej, leverpastej!

Augusti 2015. Jag hade en fem månaders bebis, hade börjat jobba lite grann för att dryga ut min usla föräldrapenning och startade en blogg för att dokumentera hur det skulle gå att utveckla sin musikkarriär och sitt företag samtidigt som jag skulle vara ”en så närvarande förälder som det bara går”.

Ganska snart utvecklades också bloggen till att bli en motvikt mot det som jag ansåg som rådande ideal i samhället. Jag ville visa att man inte behöva följa strömmen utan kunde välja annorlunda. Man måste inte ha en anställning, man måste inte vara föräldraledig ett år och sen gå tillbaka till heltid, man måste inte börja lämna sina barn långa dagar på förskola när de är ett år gamla. Bloggen var mitt lilla bidrag till att stå på barrikaderna och inspirera folk till att våga välja andra vägar i sina liv.

Så många år av småbarnsliv som finns dokumenterat i bloggen. Med facit i hand tog jag verkligen vara på den tiden och tillbringade så mycket tid med barnen som det bara gick. Jag identifierade mig så mycket som småbarnsmamma att musikkarriären ibland hamnade i bakvattnet, men i efterhand är jag stolt över att alltid ha prioriterat barnen.

Men nu har jag inga småbarn längre. Jag har en snart tioåring som just kommit hem från ett översovningskalas och två sexåringar som kan läsa och som man kan lämna ensamma en kort stund för att gå till ICA och handla mjölk. De har skolplikt och fritidsaktiviteter och läxor och blir oftast sura om jag hämtar för tidigt på fritids, för de vill vara med sina kompisar. I princip alla förutsättningar i vårt liv har ändrats under dessa år. Barnen kan numera hänga med på alla mina jobb och skulle jag få ett uppdrag som kräver några dagar borta så kommer deras mormor och styr skutan under tiden.

Jag är inte mindre frilansmusiker och absolut inte mindre förälder än när jag startade bloggen. Men allt har sin tid. Så med kärlek, tack och hej Frilansföräldern. Nu vänder vi blad, som kungen skulle ha sagt.

Starten på det nya

Det är fortfarande jul hemma när man tittar in genom fönstret. Granen barrar nästan ingenting och stjärnor och stakar bäddar in allt i ett varmt ljus. Men efter arton jullovsdagar där jag och barnen bara var lediga har nu första arbetsveckan på det nya året passerat.

Sakta återvänder ljuset och med den arbetsglädjen. Från att inte lyfta ett finger jobbmässigt i flera veckor till att bara ramla rätt in i verksamheten. Ingen mjuk övergång behövdes denna gång. Lett två körrep, sökt stipendiepengar för Arvejols räkning, spelat begravning, planerat rep och konserter för diverse ensembler, börjat skissa på manus till ny Opheliaföreställning, övat barockmusik och skickat en sjuhelsikes massa fakturor för terminsavgifter. Det brukar vara jobbigt att komma igång, men så var det inte i år.

Förra terminen var en bra försäkran på att det gick utmärkt att leva bara som frilans. Vart bär den här terminen? Barnen blir större och jag kan ta större jobb. Det handlar bara om mod.

Har insett det där med mod under alla timmar jag lagt i skidspåret senaste tiden. Det är inte bristande teknik som gör att jag då och då står på öronen, det är när jag blir rädd och inte tror på min egen förmåga som jag ramlar. Samma sak gäller musikkarriären. Bara känna mod, inte vara rädd. Vilka steg utanför komfortzonen vågar jag ta, vilka kontakter vågar jag söka upp, hur mycket pengar vågar jag begära, hur stort vågar jag tänka? Det återstår att utvärdera när vårterminen når sitt slut.

Ljus och riktning

Måndag morgon. En halvtimme kvar innan jag ska väcka barnen. Te i koppen och adventspyntat hem.

Ambitionerna på städfronten var skyhöga inför helgen, men jag hann inte hälften av det jag tänkt. Det händer hela tiden andra saker. Nattningen tar flera timmar, en liten olycka av olika slag måste rättas till, någon tyckte att det var en utmärkt idé att riva sönder lokaltidningen i små bitar och sen glömma den på golvet. När jag försökte få vederbörande att städa undan möttes det av stora protester. Men vi är brevbärare och det här är vår post! Jag försöker fokusera på det roliga vi gjorde under helgen och all kärlek som flödade. Hur länge är de så här kärleksfulla och bara vill kramas, bli burna och vara i famnen? Njuter så länge det varar.

Ny arbetsvecka hägrar. Plötsligt har det nästan gått en hel termin som heltidsfrilans, utan någon halvtidsanställning som täckte upp. Jag var lite orolig innan hur det skulle gå ihop, men det har ju gått bra. Dels ekonomiskt men också min egen riktning. Det är som att jag hunnit utkristallisera mig lite, hunnit landa i vad jag är bäst på och verkligen vill satsa på.

Tidig musik, folkmusik och föreställningar av olika slag kommer vara mitt huvudsakliga fokus. Har tagit några första steg i scenkonstens värld och känner en längtan efter mer. Sen kommer jag naturligtvis alltid att jobba med min bredd och kunna ta allsköns uppdrag, men det känns skönt att ha en riktning.

Klockan är sju. Dags att mjukt försöka väcka decembertrötta barn.

Terminsstart, tvärstopp och tid

Tio veckors sommarlov tog slut och höstterminen började för både mig och barnen. Nya ämnen och längre skoldagar för Agnes, förberedelser inför nästa års start i förskoleklass för Inga och Alice och heltid som frilans för mig.

Oron lurade lite i bakgrunden inför höstterminens ankomst. Kommer pengarna att räcka nu när jag inte jobbar halvtid i Oscars längre? Hur ska vi få ihop längre skoldagar, aktiviteter och rutiner? Och hur ska jag undvika att känna mig jagad, något jag upplevde hela förra terminen? Jobbade alla kvällar när barnen somnat och nästan alla helger, men upplevde ändå att jag aldrig blev klar. Allt medan hemmet långsamt förföll och jag förtvivlat försökte hålla en vettig standard.

Terminen började, en månad förflöt och nu i helgen noterade jag att vi är mycket mindre trötta än vad vi brukar vara när hösten kommer. Aldrig har en terminsstart känts så snäll. Vad är skillnaden mot förr?

Kanske är det att mitt halvtidsvick i Oscars församling är slut. Visst var det rätt skönt att få garanterad lön varje månad och jättebra träning att ständigt leverera musik på hög nivå med kort varsel, men jag blev också en slö frilansmusiker. Om man får garanterad lön varje månad så tvingas man inte ha sinnet ständigt öppet för nya uppdrag. Och att få samma lön oavsett arbetsnivå… nej det är inget för mig. Jag är inte så bra på att vara anställd. Dessutom slet det på mig att ha varje onsdag och fredag uppbokad för begravningar, tvingas sitta antingen i bilköer eller i knökfulla bussar från Stockholm och att behöva hämta vid fyra. Det var jättebra att få det vicket direkt efter pandemin och det är jättebra att det är slut nu. Allt är alltid rätt och Oscars finns kvar på frilansbasis.

Kanske är det för att jag inte behövt oroa mig för att pengarna ska räcka. Uppdragen har trillat in på alla möjliga vis, de flesta från helt oväntade håll. Ett vidöppet sinne för nya jobb skapar tydligen möjligheter. Nu ska jag bara våga spänna bågen ännu lite till.

Kanske är det för att jag börjat sätta tvärstopp. Det som hinns med innan hämtning av barnen klockan två hinns med, det andra får bli färdigt imorgon eller en annan dag. Man blir aldrig färdig i mitt jobb, det är bara att inse. Hur mycket jag än försöker jobba ikapp kommer jag aldrig att lyckas komma till en punkt där allt är färdigt. Det är som tvättkorgen, den kommer vara tom först när barnen flyttat hemifrån. Så nu har jag slutat jobba på kvällar och helger. Det funkar såklart inte alltid, en musiker har rep och spelningar på kvällar och helger och ibland måste jag fixa nåt som är akut, men jag har slutat försöka jobba ikapp. Jag jobbar som en liten blå mellan tjugo i nio och fem i två och sen får det vara bra. Och det är så skönt! Även om tiden efter läggning innebär att röja upp här hemma så får jag ändå ett lugn i mig innan jag själv ska gå och lägga mig. Dessutom upplever jag inte att jag hinner mindre jobb, fast jag jobbar mindre. Spännande det där med tiden.

Kanske är det för att när jag slipper åka till Stockholm två dagar i veckan så finns plötsligt tiden för att göra andra saker parallellt. Jag kan öva piano och köra tvättmaskinen samtidigt. Det går utmärkt att köra ett löppass i skogen samtidigt som jag lyssnar in repertoar eller övar in repliker. Köra uppsjungning och bädda sängar samtidigt är en beprövad favorit. Jag jobbade i bussen eller bilen på väg till och från Stockholm förut också, men att nu kunna köra hushållsarbete eller träning samtidigt frigör en massa tid. Trots att jag har höjt nivån hemma. Barnen har två matdagar var i veckan tillsammans med mig, det är strängeligen förbjudet för oss alla att placera kläder någon annanstans än i klädkammaren, innan sängdags ska alla leksaker vara undanplockade och jag har tre områden som måste vara helt i ordning innan jag själv går och lägger mig. En enorm skillnad. Sen har jag fortfarande inte lyckats moppa golvet på typ en månad fast det skulle ta högst en halvtimme att få till, men det får väl bli oktobers förbättringspotential.

Kanske är det för att när jag inte ständigt måste öva in massa musik till nya begravningar så finns plötsligt tid för den egna kreativiteten. Jag har plötsligt haft tid för att skriva musik. Häromdagen hittade jag på soloprojektet ”En folkmusikalisk lunchpaus” och skickade in en ansökan till Kulturrådet. Jag hinner plötsligt öva bara för min egen skull och inte för att något måste levereras inom två dagar. Helt plötsligt hinner jag vara kreatör då och då och inte bara hantverkare. Fila på hantverket kan man göra fem minuter här och fem minuter där, men kreativiteten måste man ge tid. Det har jag lärt mig den här första arbetsmånaden.

Kanske hit och kanske dit. Det viktigaste är att känna att där jag är den här terminen är alldeles rätt. Nu blir det bara bättre.

Semesterstängt

Skriv ett blogginlägg.

Men skriv ett blogginlägg då!

Men kom igen! Hur svårt kan det vara att få ur dig ett inlägg! Nåt vettigt kan du väl skriva?

Nej, säger hjärnan. Jag har glömt hur man gör. Jag har loggat ut.

Sjuttiotre dagars semester. En ocean av tid. Ett helt sommarlov med barnen, från skolavslutning till skolstart. Från att ständigt tidsoptimera och jobba varje liten ledig femminutare till att inte tänka på jobb över huvud taget.

I början var det jättekonstigt och ovant. Så oerhört van att jobba när tillfälle finns. Vad skulle jag göra med all tid som dök upp? Efter en knapp vecka hade den känslan försvinnit och livet och göromålen började gå i betydligt långsammare takt. Tankarna på jobbet sjönk snabbt undan och det kändes som att jag aldrig mer ville befatta mig med dem över huvud taget.

Tio veckors semester är såklart en enorm lyx. Inte en enda fritids- eller förskoledag för barnen. Jag hade sparat ihop så att vi skulle klara oss över sommaren. Har tagit några sporadiska små speljobb där barnen kunnat vara med och kört Sommarkör i Tessinparken. Får man inte betald semester av sin arbetsgivare får man lösa det på andra sätt.

Sen är min och barnens krav på en lyckad sommar är inte så stora. Det är kul om det är fint väder, men det går bra om det regnar också. Vi har inget behov av häftiga upplevelser. Antingen har vi varit hemma på Djurö och skrotat runt eller så har vi varit i Dalsland och skrotat runt. Från att de vaknat till de somnat har kusinerna gått vid varandras sida. Ätit frukost, lekt de mest fantasifulla lekar, skrivit sånger, blivit osams och sams igen, sytt väskor och plockat hallon. Jag är så väldigt glad både över relationen de får till varandra och relationen jag får till mina systerdöttrar.

Agnes har lärt sig simma ordentligt och fick göra det hon drömt om sen förra sommaren: simma över kanalen tillsammans med Zoe. Hon var lika delar superstolt och överlycklig efteråt. Jag filmade den stora händelsen och var lika stolt jag.

Jag har verkligen skytt tanken på jobb och inte förstått hur jag ska kunna börja jobba igen i höst. Men nu, efter åtta veckor, har en liten spirande förväntan inför hösten börjat ta form. Efter tre terminer har halvtidsvikariatet som organist i Oscars församling tagit slut och det är dags att göra annat av den tiden. Det var jättebra att få det vikariatet i knäet efter pandemin och jag har verkligen utvecklats som musiker av att ständigt leverera på hög nivå med kort varsel, men det tog också mycket tid från annat. Nycklarna har jag kvar och inringd som organist i församlingen blir jag ändå. Nu är det tid att ta nya spännande steg i karriären. Barnen har blivit större, jag kan spänna bågen ännu mer nu.

Två veckor kvar. Sen går vi förväntansfulla till årskurs två, sista året på förskolan och min första arbetsdag.

Det är de små små minutrarna som gör det

Jag sitter på Max med barnen och väntar på att maten ska komma. Vi pratar om rymden och mellan planeterna hinner jag lägga in åtta stämfiler i Stylus Phantasticus Dropboxmapp. De spelade jag in häromdagen men hann inte lägga upp då. En minuts arbete medan vi funderar på om Jorden eller Tellus är det mest korrekta namnet.

Jag står uppe på vinden och packar vinterkläder. Med jämna mellanrum kollar jag i Ophelia Vokalensembles messengertråd. Inte för ofta, de kan själva få klara av diskussionen om när och hur vi ska ha extrarep. När de diskuterat alla möjligheter och någon kommit med den bästa lösningen går jag in och bekräftar den. Planeringen klar och vinterkläderna packade på samma gång.

Cykeln rullar genom försommarlandskapet. Två mil står på agendan idag innan jag ska in till stan och jobba, det tar typ en timme. Om några dagar ska jag leda en workshop i folklig sång och jag har inte planerat den klart än. Medan fötterna trampar jobbar huvudet på för fullt och jag nynnar en medeltida ballad om en styvmor som förgiftar sin styvdotter medan jag kämpar på uppför backen. Efter avslutad cykeltur är planeringen klar.

Bilen och bussen, mina kära arbetsplatser. Lyssnar in repertoar, övar sång, ringer arbetsrelaterade samtal, mailar, skriver föreställningsmanus och planerar verksamhet. Tack och lov för telefonen, mitt främsta arbetsredskap förutom instrumenten. Skulle aldrig kunna jobba så effektivt och flexibelt om jag inte hade den. Barnen tycker det är roligt och knäppt när jag sitter i bilen och dikterar för telefonen vad den ska skriva, själv tycker jag att det är en helt fantastisk funktion.

Bra jobbat, kul att det lönar sig att jobba! messar min sångpedagog efter dagens lektion. Ett bra kvitto, tänker jag. Nog för att jag övar mycket sång, men nästan aldrig att jag står rätt upp och ner med noterna på ett notställ och övar sång. Sjunger upp när jag bäddar sängen eller plockar ur diskmaskinen. Övar koloraturer när jag dammsuger eller kör bil. Sjunger opera med dammvippan i handen. Brukar lägga noterna på spisen om jag måste gå dit och kolla, annars går jag runt runt runt i huset. Känner mig som min barndoms favorit Kungens lilla piga som sjunger medan hon städar och har ett strålande humör.

Två minuter tar det att värma en tekopp i mikron. Jag dricker oräkneliga mängder tekoppar varje dag. På två minuter hinner man tömma diskmaskinen, svara på ett mail, göra några yogaövningar, sjunga upp litegrann, bestämma en reptid med en ensemble eller torka av köksbordet. Eller titta ut genom fönstret och fokusera på andningen, om det är det som skulle behövas.

Det är söndagkväll efter läggning och jag är så trött att ögonen går i kors. Barnen gick på sommarlov i fredags, nu vill jag också gå på sommarlov från det löpande arbetet och bocka av de sista punkterna på min lista. Dessutom ser hemmet ut som en tornado har dragit fram. Helst av allt vill jag bara gå och sova, men det går inte. Jag får ta till den snällaste enheten, tio minuter i taget. Tio minuter jobb, tio minuter hushållsarbete. I en timme kör jag så, får undan en hel del och går sen nöjt och lägger mig. En till sån där timme innan barnen vaknar imorgon bitti så är det snart sommarlov för mig också.

Sex veckor på volley

Vårterminen började med en rivstart första veckan och sen saktades tempot aldrig ner. I sex veckor har jag jobbat, jobbat och jobbat. Varenda arbetsdag, varenda vardagkväll efter läggning och i princip varje helgdag.

Så mycket tid som jag tillbringat vid det här instrumentet sen vårterminen började. Så mycket repertoar som jag bara tryckt in. Gläds åt att den förmågan verkar vara väl upparbetad och att kapaciteten är hög. Tack och lov för att barnen utan problem sover sig igenom pianoövning på sena kvällar.

Tack och lov också för att så mycket av mitt jobb består av att lyssna in sig på repertoar och jag kan promenera vid havet, träna skidor eller köra bil medan Mahler, Sibelius, Tallis och Coldplay går på repeat i lurarna.

Jag har spelat på så fruktansvärt många begravningar, nästan alla med krävande repertoar som det behövde läggas mycket övningstid på. Jag ska egentligen inte klaga, att spela begravningar i Oscars är att fantastiskt sätt att hålla spelandet igång och att drilla förmågan att öva in repertoar på kort tid, men efter de här veckorna fyllda av Mahlersymfonier, Bachsarabander och Beethovensonater så ska det bli skönt med lite Air, Tröstevisa och Amazing Grace.

Mitt i all krävande repertoar kom denna pärla. Begravning av en medelålders man med intellektuell funktionsnedsättning som älskade Galenskaparna och After Shave. Jag tog mig an uppgiften med största allvar och började väldigt svagt och vackert för att sedan brassa på allt mer och på slutet spela med varenda register utdraget på orgeln. Tyckte själv att det blev rätt bra när jag spelat klart och gick ned för trappen. Där nere stod präst och begravningsentreprenör med tårar i ögonen, vaktmästaren väste ”den vill jag också ha på min begravning!”, alla den avlidnes vänner på boendet hade suttit och gungat i takt och mamman sökte upp mig två dagar senare när jag jobbade för att få tacka för den fantastiska versionen av Macken. Ibland slår det an på riktigt.

Två stora projekt gick i mål, kärleksföreställningen med Ophelia Vokalensemble och aftonkonserten med Stylus Phantasticus. Så mycket slit och så mycket stolthet. Stolt över Stylus Phantasticus som gått från Sommarkören till Djurökören till Djurö Kammarkör till att nu vara en riktig ensemble med ett spännande namn, en professionell framtoning och en fin klang. Och stolt över mina Ophelior som med tillit och mod kastade sig ut och gav en helt fantastisk föreställning. Nästa gång blir vi ännu bättre.

Stoltast är jag över de här hjältarna. De har följt med på så många rep och när jag behövde vabba men inte kunde vara ledig satt de i rummet bakom orgeln med ett gäng gosedjur och kollade på film. Hela tiden har de skött sig exemplariskt. Så glad att de kan vara med på mitt jobb och vi kan vara tillsammans även på det sättet.

Den här veckan är lugnare. Hurra!

Tre veckors jullov med tre musketörer

Jag ligger i sängen med barnen runt omkring. Vi pratar och kramas, kittlas och busar. Sista morgonen som de får sova hur länge de vill och hasa runt i pyjamas halva förmiddagen. Imorgon börjar skola och förskola igen och tack och lov är barnen enormt peppade efter tre veckor hemma.

Vi har haft ett så fint jullov. Nästan en vecka i Dalsland, heldag på Gröna Lund och väldigt mycket tid att bara skrota runt hemma. Jag läser om föräldrar som klagar på att det blev för mycket skärmar under jullovet. Mina barn har visserligen bett om att få kolla på film då och då, men i nästa ögonblick glömt bort det då en ny lek uppstått ur intet. De parallella världarna finns ständigt hos oss och fantasin flödar. Ena stunden är barnen superhjältar, nästa stund prinsessor och plötsligt ska jag vara med och arrangera fiskdamm i klädkammaren för att de ritat och klippt ut en massa godisar i papper och det nu ska vara utdelning av godispåsar.

Som vuxen går det inte riktigt att ha tre veckors jullov när inte resten av världen har det. Men nästan. Jag har jobbat undan akuta grejer när de har sovit eller varit upptagna med sina lekar och ibland har de fått följa med. Lyx med tre så stora barn att det funkar.

Agnes undrade häromdagen varför jag har ett jobb där man behöver jobba på julaftonskvällen. För att det jobbet gör att jag kan vara med er hur mycket som helst, sa jag. Det är väldigt få föräldrar som kan jobba och ändå vara med sina barn så mycket som jag kan. Många andra barn har fått gå på fritids på jullovet för att deras föräldrar måste jobba. De kan inte vara hemma så som jag kan med er.

Vi tar oss upp ur sängen. Dagen till ära får barnen ha på sig pyjamasar och morgonrockar hela förmiddagen. De försvinner in i leken, jag ställer fram skålar med olika goda saker att äta när hungern sätter in och försöker i rasande fart hantera kommande föreställningar, repetitioner, begravningar, konserter och elever medan barnen är upptagna med annat. Imorgon börjar vardagen och vi är alla redo för den.

Den cirkulära acceptansen

Jag har stångat mig blodig. Trots en klok mamma och andra människor som i flera år sagt ”gör en sak i taget, gräv där du står” så har min hjärna inte förmått ta in det. Jag bara sett allt som måste göras, hela tiden försökt komma ikapp och har fått lägga mycket energi på att inte dräneras av känslan av misslyckande.

Så kom november. En visserligen ganska vacker november, men ändå så grå, så blöt och så tung. Barnen kom knappt upp på morgonen för att de var så trötta. Det kändes som att det enda vi kunde göra var att härda ut och överleva till ljusare tider. Och då kom den tillslut, den cirkulära acceptansen.

Plötsligt kunde jag ta till mig att tillvaron med barn på ett sätt är cirkulär. Det kommer aldrig komma ett tillfälle när allting är tipptopp samtidigt. Städar jag i ett hörn av huset plockar de fram i ett annat. Har jag hunnit få rent på diskbänken har Alice samtidigt bytt kläder fyra gånger och slängt alla kasserade klänningar och strumpbyxor huller om buller i den minimala klädkammaren. Den där tvättkorgen kommer inte bli tom förrän barnen flyttat hemifrån. Det är bara att vila i det.

Likadant med jobbet. Det kommer ständigt komma nya grejer om man har sjutton projekt parallellt som jag har. Det handlar bara om att våga släppa taget och vila när arbetsdagen eller veckan är slut och sedan återuppta igen.

Egentligen lärde jag mig det här när jag jobbade i tvätteriet på kibbutzen i Israel. Det gick aldrig att jobba ikapp. Försökte man effektivisera och vika undan snabbare kom det bara in nya vagnar med tvätt. Det var bara att infinna sig på sin plats 6.30-13.30 varje arbetsdag, vika på och sen lämna den halvfärdiga tvättvagnen när arbetsdagen var slut. Svårt men nyttigt för mig.

Det enda, förutom barnen, som jag prioriterade stenhårt i november var träningen. Jag tränade vartenda pass som min kusin skidtränaren skrivit på schemat och kände mig supernöjd över att få till fem eller sex pass i veckan. Också en form av acceptans. Ska det tränas så mycket så går jobbet och hushållet lite långsammare, och så får det vara.

Så förflöt november i acceptansens tecken och jag längtade efter första advent. Då skulle allt bli lättare. Juleljus och pepparkakor och bara mys och härlighet.

Så kom första advent, jag åkte på covid och allt havererade. Lyckades få mig symptomfri så att jag med gott samvete kunde gå och jobba på en jätteviktig begravning och sen åka hem och däcka, i övrigt försvann en dryg vecka i covidens dimma och nu handlar det bara om att komma ifatt på det mest akuta. Det handlar inte om acceptans längre, nu är det ACCEPTANS som gäller.

Allt har havererat. Jag ligger fruktansvärt efter på alla fronter: jobb, hem och träning. Men det är nyttig träning: acceptera, klappa på sig själv, intala sig att allt löser sig och beta av ett litet steg i taget.

Och mitt i detta är barnen och jag väldigt lyckliga i vår jultillvaro. Vi har gjort en stor sats pepparkaksdeg och bakar en plåt då och då, åker skridskor på Ekvallen och spelar och sjunger julsånger från morgon till kväll. Luciaframträdanden, julavslutning med barngympan, Agnes ritar egna julkort. Varje kväll ligger vi hand i hand i hennes säng och sjunger kvällens julsång som hon har valt ut. Det rör mitt hjärta så mycket att jag ibland får blinka bort tårarna.

Påfylld av kärlek kan jag sen ägna kvällen åt att jobba med den cirkulära acceptansen. Hänga upp blöta ytterkläder, sätta en deg på nattjäsning och fixa inför morgondagens friluftsdag för Agnes. Mer än så blir det inte på en kväll . Allt annat får jag bara vinka lite åt och överlåta åt morgondagen.

En tisdag i bilder

Ritualerna och ensamheten. Torrborstning, vatten med äppelcidervinäger, yoga och sen te, tända ljus och dagbok. Redo att möta dagen och väcka barnen.

Internet är inte vaken så här tidigt på morgonen, sa jag för en månad sen och ersatte morgonfilm med morgonpyssel. Ingen klagade. De pärlar och ritar och leker med klippdockor och Lego medan Krakel Spektakel och Kusin Vitamin pratar och sjunger i bakgrunden.

På hemväg eget lämning. Mitt i skogen men ändå en minut till ICA och tre till skolan och förskolan. Samt typ fem minuter till havet och en egen liten badvik. Vilken ökning av livskvalité att flytta hit i somras.

Trött på att bara öva good enough för att klara olika uppdrag tog jag kontakt med Oskar igen för att hitta tillbaka till min förlorade pianoteknik. En timme på Pepparkaksgränd räckte. Nu sitter jag här varje morgon och gläds över att pianistfingrarna långsamt återvänder.

Min hjärna kräver stenhård disciplin, annars sticker den. Likt en tryffelhund på jakt rusar den glatt mot alla nya impulser och börjar gräva om ingen håller i kopplet. Ytterst detaljerade listor. Alarm på mobilen som reglerar korta arbetspass och korta pauser. Mycket te. Men lyckas jag hålla hjärnan kopplad jobbar den å andra sidan fruktansvärt effektivt.

Sångelev över FaceTime. Videomöte med Sunniva om nya reptider och fotosession med Amabelli. Jobba med Ophelias nya föreställning. Dirigera repertoar framför spegeln. Förkovring i röstlära. Pang pang pang.

Klockan slår tolv och allt stillnar för en stund. Jag lyssnar på Dagens dikt på radion. Äter en enkel lunch. Ligger en kort stund i soffan och låter tankarna vandra som de vill.

Jag viker kläder och sjunger duett med Malena. Tänk vad alla sånglektioner med Lena har gjort. Från att låta som en liten flicka till att ha ett omfång på tre oktaver och kunna sjunga avancerade operaverk.

En löptur genom höstlandskapet. I slutet av februari väntar Vasaloppet. Skräckblandad förväntan.

Dukar namnsdagsbord innan hämtning. När jag var liten var det jag och mormor Inga som firade namnsdag, nu är det jag och min lilla Inga. Så glad att hon fick det namnet.

Man får anpassa ambitionsnivån efter situation. Så länge barnen tycker att höjden av bakverk är såna där munkar från ICA så räcker det fint med ett sexpack dammsugare och Tom&Jerry-kex. Tids nog är det dags för hembakad namnsdagtårta på morgonen.

Ambitionsnivån fortsätter. Agnes har kör i Gustavsberg och efteråt frågar jag om vi ska köpa namnsdagsmiddag. Nån fin restaurang göre sig icke besvär, barnen röstar på Maxmiddag. I bilen.

Inga och Alice somnar i bilen på vägen hem och allt kommer i ofas. Läggningen blir jätteförsenad och ingen somnar. Klockan har slagit tio när jag stapplar upp ur sängen. Planen med hushållsarbete går om intet, jag bara stirrar tomt framför mig. Efter en stund ger jag upp, lämnar det stökiga köket åt sitt öde och går och lägger mig. Tekopp och en tänd änglaljusstake. Barnens varma kroppar som trycker sig nära mig. Inte kan jag få det bättre än så.