Kategori: Företagande

Vissa saker letar man efter länge. Andra läggs bara framför en på en silverbricka. En dag i mars förra året kom det ett mail från Musikcentrum. Gratis kurs i företagsutveckling i nio månader! Ansök här till Arts Dynamics! Jag tryckte på länken, ansökte och kom med.

I nio månader, två timmar varannan omsdag, har vi suttit bakom våra skärmar. Trettiotalet kulturentreprenörer från olika delar av Sverige har mötts i små rutor på Zoom. Olika konstformer, olika faser i livet, olika faser i vårt företagande. Vi har stötts och blötts och vågat berätta både om det som går bra och det som inte alls funkar i vårt företagande. I vår whats app-grupp har klimatet varit öppet, stöttande och peppande. Ibland har jag loggat in där och läst i tråden bara för att få fylla på med ny energi.

Och i den största rutan på Zoom har Sofie suttit. Med mjuk röst men fast hand och oändligt med kompetens att ösa ur har hon lotsat oss genom företagandets olika delar. Vilken är den röda tråden i det jag säljer? Hur ser mitt varumärke ut? Vilka är mina ideala kunder? Hur fungerar säljtänk, kampanjer och hur har jag det med ekonomin och min upplevelse av att tjäna pengar? Vad har jag för strategi på sociala medier? Hur optimerar jag min tid och hur får jag saker gjorda istället för att bara låta dem vara drömmar och idéer? Och framförallt, vem är jag? Vad är jag bra på och hur får jag utlopp för det för att kunna skapa stordåd i mitt företag?

Jag hade koll på en hel del av det här, men med Sofies hjälp har allt blivit så konkret. Varje gång har vi fått med oss en rejäl uppgift att göra till nästa gång, något som jag lagt massor av tid på. Det har betalat sig varje gång jag stött på samma uppgift i mitt eget företagande och redan har en strategi för hur jag ska hantera den.

Det har också betalat sig att bli mer medveten om hur jag fungerar och inte stånga mig blodig och känna mig misslyckad när saker inte funkat. Jobba med mig själv och inte mot mig själv har varit en vinnande strategi.

Från april till januari höll vi på och Arts Dynamics upptog stor del av min tid och mina tankar. Hade lite separationsångest för att lämna den fina miljön jag bara kunnat kliva in i under nio månaders tid. Men när det började närma sig avslutningen så kände jag att nej, nu är jag klar med det här. Nu har jag fått alla verktygen, nu är det dags att ta min mentala Art Dynamics-ryggsäck och gå ut i världen på riktigt. Tack och hej från djupet av mitt hjärta.

Tjugondag Knut men julen får vara kvar över helgen. Vi dansade visserligen kring granen igår men jag drar mig för att slänga ut den. Går gärna och myser i julkänslan lite till.

Tjugo dagar ledigt hade jag. Lika långt jullov som barnen och jobbhjärnan kopplade fullständigt ner. Spelade som brukligt på lite julgudstjänster men mer var det inte.

I tisdags skulle jag då börja jobba igen. Trodde att jag skulle vakna med stor entusiasm och kasta mig över arbetet, men icke. Det var plågsamt att gå upp och fruktansvärt segt att jobba. Jag fick gjort det absolut nödvändigaste, sen gav jag upp. Likadant igår, segt segt segt.

Men idag vände det. Lika plågsamt att gå upp (och behöva väcka de stackars barnen dessutom) men jobbhjärnan hade vaknat till liv. Jag jobbade stenhårt på tjugofem minuters pomodoros och fem minuters paus förutom en rejäl lunchrast på en timme. Det funkade över förväntan. Plötsligt blev det dessutom massa hushållsarbete gjort, att dammsuga grustaget till hall gick ju att göra på fem minuter! Det här är min grej alltså, korta pass så att man inte hinner tröttna och så korta pauser så att man inte hinner sega till. Måste hålla i det här.

Jag tror att det blir en rolig vår. Måste våga kasta mig ut långt utanför komfortzonen på vissa projekt. Kasta mig ut och orka hålla i. Den här våren kräver mod och disciplin.

Har gett mig själv i nyårslöfte att ta hand bättre om mig själv. Prioritera träningen, komma i säng i rimlig tid, göra en vettig (det vill säga inte obefintlig) hud- och hårvårdsrutin innan sängdags. Och att läsa böcker, jag vill bli en läsande människa igen. Hittills går det ganska bra med alltihop. Läste ut Den som vandrar om natten men började om för att jag inte ville lämna den världen. Nu är det som att umgås med vänner man redan känner.

Och nu är det kväll. Kör tvättmaskin och torktumlare, har bakat en sats kolakakor. Imorgon är en annan dag. Kanske är jobbhjärnan i ännu bättre form då. Och julen åker inte ut förrän tidigast på söndag.

På fredagarna på kibbutzen i Israel fick vi sluta i tvätteriet redan klockan tolv. Vid fem var det shabatmiddag i matsalen med två tända shabatljus, extra festlig mat och billigt vin ur plastdunkar som man fick dricka i porslinskoppar. Sen var hela samhället stängt ett dygn. Inga bussar gick, inga affärer var öppna. Söndag morgon klockan halv sju startade nästa vecka i tvätteriet och trots att det var mycket kortare helg än vi har i Sverige har jag aldrig känt mig så ledig som då.

Senaste månaderna har det där med vardag och helg flutit ihop mycket. Jag har haft jobb på många helger eller har behövt jobba ikapp hemma. Fem minuter här, fem minuter där, parallellt med att läsa sagor, lösa syskonkonflikter och vika tvätt. Absolut närvarande med barnen, men också huvudet ständigt inställt på jobb.

Häromdagen frågade flera personer efter sina fakturor, fakturor som jag var helt övertygad om att jag skickat. Det var en bra väckarklocka. Nu behöver jag nog ta lite ledigt. En judisk shabat fredag kväll till söndag morgon.

Det var jättesvårt. Huvudet spottade ur sig jobbtankar i rasande fart. Men du kan ju inte vara ledig nu Amanda, du har ju massor att fixa innan jul! Ska du stressa de andra dagarna istället? Du borde i alla fall öva!

Men jag höll emot. Förutom ett kort mail som jag var tvungen att skicka rörde jag inte mailen. Öppnade inte Facebook. Spelade inte ens några toner på pianot. Gav mig själv tid att sitta i fåtöljen och läsa eller bara titta på granen. Efter en stund saktade tankarna ner och allt blev lugnt inombords.

Och nu är det söndag morgon. Dags för sista rycket innan jul!

Jag står vid kajen i Saltsjöqvarn och väntar på båten till Djurgården. Bussen jag åkte med hit var fullsmockad. Jag är lite förkyld, sa mannen jag tvingades sätta mig bredvid. Hela pandemin verkar som bortblåst.

Samhället öppnade upp. Plötsligt försvann restriktionerna och vi fick återigen gå på fest, trängas i köpcentrum, kramas och uppleva fullsatta salonger. Jag hängde mentalt inte riktigt med när det hände. Va, får man ha riktiga körövningar nu, utan Zoom? Får folk stå nära varandra igen, även om jag tycker det är rätt skönt att slippa? Och hjälp, får man plötsligt ha konserter som man måste sälja in? Hur sjutton gör man då?

Jag har klarat Coronapandemin ganska bra ekonomiskt. Dels för att jag är en bred musiker och bra entreprenör och har kunnat dra in pengar på digitala lektioner, kurser och körövningar, men också för att jag har kunnat leva på gamla meriter och lyckats få rätt mycket pengar i krisstipendium och omsättningsstöd. Men nu är det slut med det. Ingen kommer längre ge mig pengar för att jag dirigerade opera i Bangladesh 2017 eller spelade auktoritär tandställning på fjorton fantastiska barnmusikalföreställningar 2020. Nu är det nu som gäller. Nu måste man leverera.

Det är så man skäms för att säga det, men jag tyckte att arbetslivet under pandemin ändå var rätt skönt. Någon slags undantagstillstånd. Eftersom det ändå inte gick att ha konserter så var det fritt fram att skapa massa konstnärliga projekt som skulle ge pengar sen. Men sen har blivit nu. Nu måste alla projekten betala sig.

Först blev jag nästan panikslagen. Hur gör man? Har sökt flera hundratusen kronor i omsättningsstöd och konstnärliga projektmedel, men det blir inga pengar förrän tidigast i december. Jag behöver jobb som ger pengar nu. Var går min konstnärliga gräns? Kan jag ta vilket jobb som helst bara för att få in pengar?

Sen byttes paniken ut mot handlingskraft och jävlar anamma. Det har alltid gått, det kommer gå vägen den här gången också, bara jag har tillit. Jag började styra upp ett projekt med körsång som teambuildingsaktivitet som skulle kunna ge bra pengar ganska fort och jobbade stenhårt mentalt på att bara tillåta goda tankar som handlade om intäkter.

Det tog en vecka. Sen kom snabba pengar-jobben ett efter ett. Flera begravningar i veckan fram till jul i Oscars församling. En förfrågan om ett damkörsarr, nya elever, blixtinkallad musiker på dop, ett ackompanjemangsjobb i Västerås. Leverera leverera leverera, parallellt med att få de konstnärliga projekten att fortsätta rulla vidare. Samt sjösätta den där idén om körsång som teambuilding. Och byta däck på bilen, moppa köksgolvet, rensa avlopp och framförallt pussa på barnen. Det är lite mycket nu, men jag klagar inte. Nu är det paradigmskifte i livet.

Småbarnstillvaron är inrutad, strukturerad och fylld av rutiner. Kvart över åtta börjar skolan, klockan två hämtar jag dem. Klockan fem ska middagen stå på bordet och klockan sju börjar läggningen. Morgonrutinen ser exakt likadan ut varje morgon och vi är (till min stora förundran) exemplariska på att komma iväg i god tid. Jag pussar hejdå på förskola och skola, springer hem och sen börjar förfallet.

Nog för att jag har en strukturerad lista på alla projekt och vad som ska göras under veckan, men det räcker inte. Vad ska jag börja med? Hur lång tid får det ta? Hur ska jag göra för att säkerställa att jag får gjort allt jag tänkt idag? Och framförallt, hur ska jag undvika att köra av den tilltänkta stigen för att en annan impuls slår ut det jag tänkte göra. Det finns en viss förbättringspotential här.

Så, idag har jag testat pomodoro-metoden. Man ska ställa en klocka på 25 minuter, jobba intensivt med en enskild uppgift tills klockan ringer och då ta fem minuters paus. Efter fyra sådana där pomodoro-pass får man ta en längre paus. Tror det är jättebra för mig, men en rejäl utmaning på flera plan.

Jag gjorde en lista med exakta tidsangivelser (som jag sen fick skriva om för att min elev fick förhinder och jag plötsligt fick tjugofem extra minuter att förädla), ställde klockan, gick in i mitt arbetsrum och satte igång. Drygt fyra timmar senare drog jag på mig gympaskorna och gick för att hämta barn, för första gången på länge nöjd med min arbetsdag.

Jag fick mycket gjort, men var inte helt lätt. Hade lite svårt att inte dra över de korta passen och fick jobba hårt för att inte följa alla impulser som kom. Men övning ger färdighet! Nu ska jag ge det här en chans. Imorgon är en ny dag, med ett gäng nya pomodoros.