Augusti 2015. Jag hade en fem månaders bebis, hade börjat jobba lite grann för att dryga ut min usla föräldrapenning och startade en blogg för att dokumentera hur det skulle gå att utveckla sin musikkarriär och sitt företag samtidigt som jag skulle vara ”en så närvarande förälder som det bara går”.
Ganska snart utvecklades också bloggen till att bli en motvikt mot det som jag ansåg som rådande ideal i samhället. Jag ville visa att man inte behöva följa strömmen utan kunde välja annorlunda. Man måste inte ha en anställning, man måste inte vara föräldraledig ett år och sen gå tillbaka till heltid, man måste inte börja lämna sina barn långa dagar på förskola när de är ett år gamla. Bloggen var mitt lilla bidrag till att stå på barrikaderna och inspirera folk till att våga välja andra vägar i sina liv.
Så många år av småbarnsliv som finns dokumenterat i bloggen. Med facit i hand tog jag verkligen vara på den tiden och tillbringade så mycket tid med barnen som det bara gick. Jag identifierade mig så mycket som småbarnsmamma att musikkarriären ibland hamnade i bakvattnet, men i efterhand är jag stolt över att alltid ha prioriterat barnen.
Men nu har jag inga småbarn längre. Jag har en snart tioåring som just kommit hem från ett översovningskalas och två sexåringar som kan läsa och som man kan lämna ensamma en kort stund för att gå till ICA och handla mjölk. De har skolplikt och fritidsaktiviteter och läxor och blir oftast sura om jag hämtar för tidigt på fritids, för de vill vara med sina kompisar. I princip alla förutsättningar i vårt liv har ändrats under dessa år. Barnen kan numera hänga med på alla mina jobb och skulle jag få ett uppdrag som kräver några dagar borta så kommer deras mormor och styr skutan under tiden.
Jag är inte mindre frilansmusiker och absolut inte mindre förälder än när jag startade bloggen. Men allt har sin tid. Så med kärlek, tack och hej Frilansföräldern. Nu vänder vi blad, som kungen skulle ha sagt.
Kära Vox Ancorae. I snart tio år har jag fått vara en del av dig. Från trettioett och nyss gravid med Agnes till snart fyrtioett och trebarnsmamma med allt vad det innebär. Ett helt annat liv, en helt annan Amanda. Hade aldrig sjungit tidig musik när jag började i Vox, nu är det en bärande del av mitt yrkesliv.
Vår gemensamma väg har varit vindlande och stundtals snårig. Bott på olika platser i Sverige, svårt att få till konserter och rep, olika intentioner, olika förutsättningar. En tre års oplanerad och oönskad paus för att sedan ha en glädjerik uppståndelse i samband med att Stockholm Early Music Festival ringde och ville boka oss.
Alltid nära vänner, alltid rak kommunikation. Alltid rep med lika delar flams och djupa samtal. Jag har skrattat så jag fått ont i magen.
De senaste åren har varit ett sökande. Vad ska vi sjunga, hur ska vi vara, hur mycket ska vi satsa? Konserter i egen och andras regi. Med eller utan pärmar, med eller utan scenkläder. Långsamt har det börjat växa fram en utantillrepertoar och lite förflyttningar och agerande under konserterna.
I slutet av januari föll allt på plats. Vi hade först lett en workshop för Stylus Phantasticus och sedan gjort en gemensam konsert med dem. Varsin egen del och några gemensamma. Efter mycket diskussioner bestämde vi oss för scenkläder och bara utantill på vår egen del. Mer och mer agerande växte fram när vi repade och till slut balanserade vi på en skör tråd. Blir det tramsigt nu eller blir det bra? Äh, vi kör!
Veni, vidi, vici. Vi kastade oss ut och det blev succé. Aldrig har vi fått så mycket skratt och applåder. Sång på hög nivå, berättande mellansnack, agerande, koreografi och en stor skopa humor var uppenbarligen en mycket lyckad cocktail för framgång. Vi behåller den och kör vidare!
Det är fortfarande jul hemma när man tittar in genom fönstret. Granen barrar nästan ingenting och stjärnor och stakar bäddar in allt i ett varmt ljus. Men efter arton jullovsdagar där jag och barnen bara var lediga har nu första arbetsveckan på det nya året passerat.
Sakta återvänder ljuset och med den arbetsglädjen. Från att inte lyfta ett finger jobbmässigt i flera veckor till att bara ramla rätt in i verksamheten. Ingen mjuk övergång behövdes denna gång. Lett två körrep, sökt stipendiepengar för Arvejols räkning, spelat begravning, planerat rep och konserter för diverse ensembler, börjat skissa på manus till ny Opheliaföreställning, övat barockmusik och skickat en sjuhelsikes massa fakturor för terminsavgifter. Det brukar vara jobbigt att komma igång, men så var det inte i år.
Förra terminen var en bra försäkran på att det gick utmärkt att leva bara som frilans. Vart bär den här terminen? Barnen blir större och jag kan ta större jobb. Det handlar bara om mod.
Har insett det där med mod under alla timmar jag lagt i skidspåret senaste tiden. Det är inte bristande teknik som gör att jag då och då står på öronen, det är när jag blir rädd och inte tror på min egen förmåga som jag ramlar. Samma sak gäller musikkarriären. Bara känna mod, inte vara rädd. Vilka steg utanför komfortzonen vågar jag ta, vilka kontakter vågar jag söka upp, hur mycket pengar vågar jag begära, hur stort vågar jag tänka? Det återstår att utvärdera när vårterminen når sitt slut.
Måndag morgon. En halvtimme kvar innan jag ska väcka barnen. Te i koppen och adventspyntat hem.
Ambitionerna på städfronten var skyhöga inför helgen, men jag hann inte hälften av det jag tänkt. Det händer hela tiden andra saker. Nattningen tar flera timmar, en liten olycka av olika slag måste rättas till, någon tyckte att det var en utmärkt idé att riva sönder lokaltidningen i små bitar och sen glömma den på golvet. När jag försökte få vederbörande att städa undan möttes det av stora protester. Men vi är brevbärare och det här är vår post! Jag försöker fokusera på det roliga vi gjorde under helgen och all kärlek som flödade. Hur länge är de så här kärleksfulla och bara vill kramas, bli burna och vara i famnen? Njuter så länge det varar.
Ny arbetsvecka hägrar. Plötsligt har det nästan gått en hel termin som heltidsfrilans, utan någon halvtidsanställning som täckte upp. Jag var lite orolig innan hur det skulle gå ihop, men det har ju gått bra. Dels ekonomiskt men också min egen riktning. Det är som att jag hunnit utkristallisera mig lite, hunnit landa i vad jag är bäst på och verkligen vill satsa på.
Tidig musik, folkmusik och föreställningar av olika slag kommer vara mitt huvudsakliga fokus. Har tagit några första steg i scenkonstens värld och känner en längtan efter mer. Sen kommer jag naturligtvis alltid att jobba med min bredd och kunna ta allsköns uppdrag, men det känns skönt att ha en riktning.
Klockan är sju. Dags att mjukt försöka väcka decembertrötta barn.
Ophelia och havet, tredje produktionen för Ophelia Vokalensemble. Jag var trött på formatet med mig i fokus och ville kliva ur blickfånget och göra något helt annorlunda. Therese och jag skrev ihop en historia och ett manus där alla korister fick en roll och minst en replik. Dessutom baxade vi in fjorton sånger, massa regi och en hel del koreografi. Kören och historien i fokus och själv tänkte jag sitta på bänken och bara bevista alltihop.
Det började med ett avhopp. En av koristerna behövde ta paus och plötsligt var vi en andraalt kort. Vad göra nu? Släppa alla tankar om att inte vara med i föreställningen, upp från bänken och in i kören. Mycket nyttigt för mig att stå mitt bland sångarna och mycket stor utveckling för kören att sjunga utan dirigent. Plötsligt var det bara lyssna som gällde.
Strax efter skulle vi börja repetera föreställningen med alla repliker och förflyttningar. Det gick, milt utryckt, uselt. Mitt och Thereses manus föll platt till marken, våra idéer om regi blev otydliga och alla repliker kändes stolpiga och konstlade. ”Det här känns som en skolföreställning i årskurs tre” tänkte jag mitt i repet och alla såg mer och mer skeptiska ut ju längre vi höll på.
Dagen efter började åsikterna välla in i vår Facebookgrupp. Ingen verkade tycka att det kändes bra. Jag skrev att vi skulle tänka ett varv till och återkomma, stack ut och sprang och försökte bearbeta samtidigt. Vad vill jag med Ophelia Vokalensemble? Har det ändrat sig sen jag startade ensemblen? Vad vill Opheliorna själva? Vad är de bäst på? Hur gör vi det här proffesionellt och unikt men så att alla känner sig bekväma?
Jag ringde Therese och vi började skala. Less is more. Bort med replikerna, fram med enstaka längre monologer. Förenkla regin, renodla koreografin. Lyft fram sången. Meddela ensemblen som alla gav tummen upp för förändringen.
Sen började vi repa intensivt. I sin enkelhet blev det en stark historia med havet som fond, om att bryta ärvda mönster och övervinna sina rädslor. De korister som agerade gjorde monologerna till sina egna och växte enormt på scenen. Koreografierna och regin började sitta. Sången lät bättre och bättre. Ingen korist fick psykbryt under repen. Ingen dirigent oroade sig i hemlighet för hur det skulle gå. Efter genrepet kände jag mig helt lugn.
Så hade vi föreställning. Allt satt. Så mycket beröm, så många som blev starkt berörda. Jag är så stolt över min ensemble. Så glad för att jag vågade göra om och göra rätt. Det här är utan tvekan vår bästa föreställning hittills. Nu ska den säljas vidare.
Tio veckors sommarlov tog slut och höstterminen började för både mig och barnen. Nya ämnen och längre skoldagar för Agnes, förberedelser inför nästa års start i förskoleklass för Inga och Alice och heltid som frilans för mig.
Oron lurade lite i bakgrunden inför höstterminens ankomst. Kommer pengarna att räcka nu när jag inte jobbar halvtid i Oscars längre? Hur ska vi få ihop längre skoldagar, aktiviteter och rutiner? Och hur ska jag undvika att känna mig jagad, något jag upplevde hela förra terminen? Jobbade alla kvällar när barnen somnat och nästan alla helger, men upplevde ändå att jag aldrig blev klar. Allt medan hemmet långsamt förföll och jag förtvivlat försökte hålla en vettig standard.
Terminen började, en månad förflöt och nu i helgen noterade jag att vi är mycket mindre trötta än vad vi brukar vara när hösten kommer. Aldrig har en terminsstart känts så snäll. Vad är skillnaden mot förr?
Kanske är det att mitt halvtidsvick i Oscars församling är slut. Visst var det rätt skönt att få garanterad lön varje månad och jättebra träning att ständigt leverera musik på hög nivå med kort varsel, men jag blev också en slö frilansmusiker. Om man får garanterad lön varje månad så tvingas man inte ha sinnet ständigt öppet för nya uppdrag. Och att få samma lön oavsett arbetsnivå… nej det är inget för mig. Jag är inte så bra på att vara anställd. Dessutom slet det på mig att ha varje onsdag och fredag uppbokad för begravningar, tvingas sitta antingen i bilköer eller i knökfulla bussar från Stockholm och att behöva hämta vid fyra. Det var jättebra att få det vicket direkt efter pandemin och det är jättebra att det är slut nu. Allt är alltid rätt och Oscars finns kvar på frilansbasis.
Kanske är det för att jag inte behövt oroa mig för att pengarna ska räcka. Uppdragen har trillat in på alla möjliga vis, de flesta från helt oväntade håll. Ett vidöppet sinne för nya jobb skapar tydligen möjligheter. Nu ska jag bara våga spänna bågen ännu lite till.
Kanske är det för att jag börjat sätta tvärstopp. Det som hinns med innan hämtning av barnen klockan två hinns med, det andra får bli färdigt imorgon eller en annan dag. Man blir aldrig färdig i mitt jobb, det är bara att inse. Hur mycket jag än försöker jobba ikapp kommer jag aldrig att lyckas komma till en punkt där allt är färdigt. Det är som tvättkorgen, den kommer vara tom först när barnen flyttat hemifrån. Så nu har jag slutat jobba på kvällar och helger. Det funkar såklart inte alltid, en musiker har rep och spelningar på kvällar och helger och ibland måste jag fixa nåt som är akut, men jag har slutat försöka jobba ikapp. Jag jobbar som en liten blå mellan tjugo i nio och fem i två och sen får det vara bra. Och det är så skönt! Även om tiden efter läggning innebär att röja upp här hemma så får jag ändå ett lugn i mig innan jag själv ska gå och lägga mig. Dessutom upplever jag inte att jag hinner mindre jobb, fast jag jobbar mindre. Spännande det där med tiden.
Kanske är det för att när jag slipper åka till Stockholm två dagar i veckan så finns plötsligt tiden för att göra andra saker parallellt. Jag kan öva piano och köra tvättmaskinen samtidigt. Det går utmärkt att köra ett löppass i skogen samtidigt som jag lyssnar in repertoar eller övar in repliker. Köra uppsjungning och bädda sängar samtidigt är en beprövad favorit. Jag jobbade i bussen eller bilen på väg till och från Stockholm förut också, men att nu kunna köra hushållsarbete eller träning samtidigt frigör en massa tid. Trots att jag har höjt nivån hemma. Barnen har två matdagar var i veckan tillsammans med mig, det är strängeligen förbjudet för oss alla att placera kläder någon annanstans än i klädkammaren, innan sängdags ska alla leksaker vara undanplockade och jag har tre områden som måste vara helt i ordning innan jag själv går och lägger mig. En enorm skillnad. Sen har jag fortfarande inte lyckats moppa golvet på typ en månad fast det skulle ta högst en halvtimme att få till, men det får väl bli oktobers förbättringspotential.
Kanske är det för att när jag inte ständigt måste öva in massa musik till nya begravningar så finns plötsligt tid för den egna kreativiteten. Jag har plötsligt haft tid för att skriva musik. Häromdagen hittade jag på soloprojektet ”En folkmusikalisk lunchpaus” och skickade in en ansökan till Kulturrådet. Jag hinner plötsligt öva bara för min egen skull och inte för att något måste levereras inom två dagar. Helt plötsligt hinner jag vara kreatör då och då och inte bara hantverkare. Fila på hantverket kan man göra fem minuter här och fem minuter där, men kreativiteten måste man ge tid. Det har jag lärt mig den här första arbetsmånaden.
Kanske hit och kanske dit. Det viktigaste är att känna att där jag är den här terminen är alldeles rätt. Nu blir det bara bättre.
Men kom igen! Hur svårt kan det vara att få ur dig ett inlägg! Nåt vettigt kan du väl skriva?
Nej, säger hjärnan. Jag har glömt hur man gör. Jag har loggat ut.
Sjuttiotre dagars semester. En ocean av tid. Ett helt sommarlov med barnen, från skolavslutning till skolstart. Från att ständigt tidsoptimera och jobba varje liten ledig femminutare till att inte tänka på jobb över huvud taget.
I början var det jättekonstigt och ovant. Så oerhört van att jobba när tillfälle finns. Vad skulle jag göra med all tid som dök upp? Efter en knapp vecka hade den känslan försvinnit och livet och göromålen började gå i betydligt långsammare takt. Tankarna på jobbet sjönk snabbt undan och det kändes som att jag aldrig mer ville befatta mig med dem över huvud taget.
Tio veckors semester är såklart en enorm lyx. Inte en enda fritids- eller förskoledag för barnen. Jag hade sparat ihop så att vi skulle klara oss över sommaren. Har tagit några sporadiska små speljobb där barnen kunnat vara med och kört Sommarkör i Tessinparken. Får man inte betald semester av sin arbetsgivare får man lösa det på andra sätt.
Sen är min och barnens krav på en lyckad sommar är inte så stora. Det är kul om det är fint väder, men det går bra om det regnar också. Vi har inget behov av häftiga upplevelser. Antingen har vi varit hemma på Djurö och skrotat runt eller så har vi varit i Dalsland och skrotat runt. Från att de vaknat till de somnat har kusinerna gått vid varandras sida. Ätit frukost, lekt de mest fantasifulla lekar, skrivit sånger, blivit osams och sams igen, sytt väskor och plockat hallon. Jag är så väldigt glad både över relationen de får till varandra och relationen jag får till mina systerdöttrar.
Agnes har lärt sig simma ordentligt och fick göra det hon drömt om sen förra sommaren: simma över kanalen tillsammans med Zoe. Hon var lika delar superstolt och överlycklig efteråt. Jag filmade den stora händelsen och var lika stolt jag.
Jag har verkligen skytt tanken på jobb och inte förstått hur jag ska kunna börja jobba igen i höst. Men nu, efter åtta veckor, har en liten spirande förväntan inför hösten börjat ta form. Efter tre terminer har halvtidsvikariatet som organist i Oscars församling tagit slut och det är dags att göra annat av den tiden. Det var jättebra att få det vikariatet i knäet efter pandemin och jag har verkligen utvecklats som musiker av att ständigt leverera på hög nivå med kort varsel, men det tog också mycket tid från annat. Nycklarna har jag kvar och inringd som organist i församlingen blir jag ändå. Nu är det tid att ta nya spännande steg i karriären. Barnen har blivit större, jag kan spänna bågen ännu mer nu.
Två veckor kvar. Sen går vi förväntansfulla till årskurs två, sista året på förskolan och min första arbetsdag.
Vårterminen började med en rivstart första veckan och sen saktades tempot aldrig ner. I sex veckor har jag jobbat, jobbat och jobbat. Varenda arbetsdag, varenda vardagkväll efter läggning och i princip varje helgdag.
Så mycket tid som jag tillbringat vid det här instrumentet sen vårterminen började. Så mycket repertoar som jag bara tryckt in. Gläds åt att den förmågan verkar vara väl upparbetad och att kapaciteten är hög. Tack och lov för att barnen utan problem sover sig igenom pianoövning på sena kvällar.
Tack och lov också för att så mycket av mitt jobb består av att lyssna in sig på repertoar och jag kan promenera vid havet, träna skidor eller köra bil medan Mahler, Sibelius, Tallis och Coldplay går på repeat i lurarna.
Jag har spelat på så fruktansvärt många begravningar, nästan alla med krävande repertoar som det behövde läggas mycket övningstid på. Jag ska egentligen inte klaga, att spela begravningar i Oscars är att fantastiskt sätt att hålla spelandet igång och att drilla förmågan att öva in repertoar på kort tid, men efter de här veckorna fyllda av Mahlersymfonier, Bachsarabander och Beethovensonater så ska det bli skönt med lite Air, Tröstevisa och Amazing Grace.
Mitt i all krävande repertoar kom denna pärla. Begravning av en medelålders man med intellektuell funktionsnedsättning som älskade Galenskaparna och After Shave. Jag tog mig an uppgiften med största allvar och började väldigt svagt och vackert för att sedan brassa på allt mer och på slutet spela med varenda register utdraget på orgeln. Tyckte själv att det blev rätt bra när jag spelat klart och gick ned för trappen. Där nere stod präst och begravningsentreprenör med tårar i ögonen, vaktmästaren väste ”den vill jag också ha på min begravning!”, alla den avlidnes vänner på boendet hade suttit och gungat i takt och mamman sökte upp mig två dagar senare när jag jobbade för att få tacka för den fantastiska versionen av Macken. Ibland slår det an på riktigt.
Två stora projekt gick i mål, kärleksföreställningen med Ophelia Vokalensemble och aftonkonserten med Stylus Phantasticus. Så mycket slit och så mycket stolthet. Stolt över Stylus Phantasticus som gått från Sommarkören till Djurökören till Djurö Kammarkör till att nu vara en riktig ensemble med ett spännande namn, en professionell framtoning och en fin klang. Och stolt över mina Ophelior som med tillit och mod kastade sig ut och gav en helt fantastisk föreställning. Nästa gång blir vi ännu bättre.
Stoltast är jag över de här hjältarna. De har följt med på så många rep och när jag behövde vabba men inte kunde vara ledig satt de i rummet bakom orgeln med ett gäng gosedjur och kollade på film. Hela tiden har de skött sig exemplariskt. Så glad att de kan vara med på mitt jobb och vi kan vara tillsammans även på det sättet.
Jag ligger i sängen med barnen runt omkring. Vi pratar och kramas, kittlas och busar. Sista morgonen som de får sova hur länge de vill och hasa runt i pyjamas halva förmiddagen. Imorgon börjar skola och förskola igen och tack och lov är barnen enormt peppade efter tre veckor hemma.
Vi har haft ett så fint jullov. Nästan en vecka i Dalsland, heldag på Gröna Lund och väldigt mycket tid att bara skrota runt hemma. Jag läser om föräldrar som klagar på att det blev för mycket skärmar under jullovet. Mina barn har visserligen bett om att få kolla på film då och då, men i nästa ögonblick glömt bort det då en ny lek uppstått ur intet. De parallella världarna finns ständigt hos oss och fantasin flödar. Ena stunden är barnen superhjältar, nästa stund prinsessor och plötsligt ska jag vara med och arrangera fiskdamm i klädkammaren för att de ritat och klippt ut en massa godisar i papper och det nu ska vara utdelning av godispåsar.
Som vuxen går det inte riktigt att ha tre veckors jullov när inte resten av världen har det. Men nästan. Jag har jobbat undan akuta grejer när de har sovit eller varit upptagna med sina lekar och ibland har de fått följa med. Lyx med tre så stora barn att det funkar.
Agnes undrade häromdagen varför jag har ett jobb där man behöver jobba på julaftonskvällen. För att det jobbet gör att jag kan vara med er hur mycket som helst, sa jag. Det är väldigt få föräldrar som kan jobba och ändå vara med sina barn så mycket som jag kan. Många andra barn har fått gå på fritids på jullovet för att deras föräldrar måste jobba. De kan inte vara hemma så som jag kan med er.
Vi tar oss upp ur sängen. Dagen till ära får barnen ha på sig pyjamasar och morgonrockar hela förmiddagen. De försvinner in i leken, jag ställer fram skålar med olika goda saker att äta när hungern sätter in och försöker i rasande fart hantera kommande föreställningar, repetitioner, begravningar, konserter och elever medan barnen är upptagna med annat. Imorgon börjar vardagen och vi är alla redo för den.
I snart tjugo år har vi varit kollegor, jag och döden. En sommardag 2003 i Åmåls kyrka skulle vi för första gången jobba tillsammans och jag var fullständigt oförberedd. Den kollektiva sorgen sköljde över mig och jag satt och kämpade mot tårarna när jag inte kämpade med Våren av Grieg som var önskad som ingångsmusik. Sen åkte jag hem och stensomnade.
Nuförtiden gråter jag sällan på begravningar. Man blir van vid den kollektiva sorgen och att jobba med döden. Men ibland blir det svårt. När jag spelat på begravningar utan anhöriga eller att livsödet är extra sorgligt. Och barnbegravningar tackar jag nej till.
Det går inte att komma ifrån att det också är en föreställning som ska klaffa i minsta detalj. Momenten ska följa på varandra utan onödiga pauser. Ibland måste prästen eller officianten lägga in extra prat för att jag ska hinna förflytta mig. Och är det tvåhundra personer som ska ta avsked av den avlidne måste jag åtminstone vara mentalt förberedd på att spela oavbrutet i en halvtimme. Tur att improvisation är min paradgren och att jag skaffat mig ett bibliotek av defileringshits att väva in i improvisationen.
Att spela begravningar i Oscars församling är en lyxtillvaro. Stora orglar och solister i absoluta toppklass. Men jag tycker också om den andra sidan, att försöka skapa magi på en liten kass orgel och få den rädda amatörsångaren som ska sjunga på släktingens eller vännens begravning att våga börja blomma.
Det finns något skönt i att ta på sig uniformen. Jag har alltid kjol eller klänning och nästan alltid den svarta kaftanen som jag bara har på jobbet. Och så orgelskorna förstås, de med multifärgat glitter. De som fick specialbeställas från England, som gör mig glad varje gång jag tar på mig dem och som alltid genererar beröm. Senast av en begravningsentreprenör som var helt exalterad över hur fina skor jag hade.
Döden var varit min kollega även på alla släktingars begravningar. Det har varit helt självvalt, jag har velat göra det. Men där har jag inte kunnat, och inte heller velat, distansera mig från sorgen och gå helt in i musikerrollen. Rösten har darrat på solosångerna och fingrarna sluntit på tangenterna. När jag spelade Gammal Fädbodpsalm från min fasters egen not var det svårt att hålla reda på både fingrar och fötter. Men jag har alltid velat spela. Både för deras skull och för min.
Så nära men ändå på avstånd. Jag har jobbat med döden i snart tjugo år men aldrig sett en död människa. Ibland kommer det nära när jag sitter på orgelpallen. Hur kommer jag reagera när mina föräldrar dör? Hur vill jag själv ha det när jag dör? Och vad händer egentligen när vi dött?
Sen avbryts funderingarna av prästens pålysning. Dags för ännu ett välbekant men kärt framträdande av Blott en dag.
Frilansförälder 