Barnkörsbarnet

Jag minns ju själv hur det var. Hur rummet såg ut som vi övade i. Ett svagt minne av hur körfröken som hette Elisabeth såg ut. Ett starkare minne av kyrkorummet på Öckerö, att vi sjöng Dina händer är fulla av blommor och fick påskliljor efteråt. På ett sätt nära men ändå så långt borta.

Och nu är det du som snart fyller sju och som sjunger i barnkören. Det är familjegudstjänst och du står längst fram i kyrkan. Sjunger för full hals, kan alla rörelser. Din körfröken heter Caroline och hon gör ett sånt fantastiskt jobb med er. Jag hade ju kunnat vara den jobbiga musikerföräldern som minsann vet hur allt borde skötas, men jag har bara lovord att säga om Caroline.

Du får gå fram och tända Kristusljuset och skiner av stolthet. Jag blir lite rörd. Dina systrar däremot är lagom intresserade av vad som sker i koret utan ägnar sig mest åt att trycka ner gosedjur i sina väskor och plocka upp dem igen.

Jag växlar blixtsnabbt och omedvetet mellan rollerna som musiker och mamma. Noterar att Caroline valt en hög och bra tonart för barnen, fångar upp ett gosedjur som Inga tappade, tänker på att alla barnen sjunger rent och ingen skriker, får plötsligt en liten Alicehand inkilad i min.

Du har lite paus mellan låtarna och kommer och kryper ihop bredvid mig. Min älsklingsfavoritmamma, säger du och pussar på min hand innan det är dags att gå upp och sjunga igen. Du var lite nervös innan, men det verkar helt försvunnit. Nu är du bara stolt och glad.

”Jag klappar mina händer, jag stampar mina fötter, jag öppnar mina armar, låt hjärtat va med! ” sjunger ni som postludium. Den har jag själv lärt ut när jag vickat i barnkörerna i Oscars. Alla roller blandas plötsligt: lilla barnet Amanda, barnkörsfröken Amanda och mamma Amanda. En stillsam lycka medan ni tar i från tårna där framme i koret.

Musikerlivet

I Kalmar blommar vintergäck och krokus. Mika bjuder på trattkantarellsoppa innan vi åker mot kyrkan vi ska repa i. Vox Ancorae ska ha konsert på söndagkvällen och vi har två dagars intensiva repetitioner framför oss.

Vi övar och övar och övar. Utökar utantillrepertoaren, fixar finlir, lägger in enkel scenografi och tragglar på de nya styckena som ännu inte satt sig. Försöker på ett så konstruktivt sätt som möjligt hantera när det blir fel och peppa varandra på ett lika konstruktivt sätt.

Det är slitigt, vi blir trötta, men jag känner glädje hela tiden. Tänk att få musicera på så här hög nivå med människor som också är mina vänner och som jag har så fruktansvärt roligt med. När vi repat färdigt första dagen lägger vi bort renässans- och medeltidsmusiken och avslutar med att ta i från tårna på kända Disneyklassiker.

Efter ännu mer intensiva rep är det dags för konsert. Den går bra, inte helt felfritt men inget större att klaga på. Vi är nöjda. Efter en stund ser jag vad en kvinna skrivit på vår facebooksida. ”En MUSIKUPPLEVELSE långt utöver det vanliga!!! Så bra, så härligt!”

En liten tripp på sisådär fyrtiofem mil till Dalsland för att hämta barnen som varit hos mormor och sen fyrtiosju mil till hem till Djurö. Typ tvåhundra mil på fyra dagar. Hyfsat mör i skallen är det dags att möta upp Sunniva och ägna två dagar åt att spela in med Amabelli. Från renässans till egenskriven folkmusik. Vi har inte setts på flera år men det finns inget att oroa sig över, det var som att vi sågs igår. Vid första takten sitter samspelet. Vi har bara blivit avsevärt bättre musiker på varsitt håll.

Att spela in videos kräver visserligen kompetens men mest tålamod. Vi baxar undan halva vardagsrummet för att allt ska funka i bild. Prövar och förkastar femtioelva kameravinklar innan vi slutligen är nöjda. Bygger torn av uppslagsverk för att få upp min nyinköpta mick i ett bra läge. Tröstäter fazermint och mariekex för att hålla humöret uppe och dricker hinkvis med te. Men långsamt långsamt får vi in allt material vi vill. Och samspelet sitter hela tiden. Det här kan bli riktigt riktigt bra.

Jobba jobba jobba jobba, och så tvåhundra mil i bil på det. Nu när allt är klart går det väldigt långsamt här hemma. Jag är så trött. Men lycklig över musikerlivet jag får leva.

When you wish upon a star

Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp!

Som ett vuxet luciatåg kommer de där i mörkret och kylan, påpälsade och med ljus i handen. Dalakoralen av Bereden Väg ljuder ut över innergården på Banérgatan där vi har vår julkonsert i miniformat. Den tilltänkta julkonserten i Djurgårdskyrkan fick ställas in pga ökad smittspridning, men den här alternativa lösningen med musikaliskt jul-aw blev ett riktigt lyckokast.

Veni veni Emmanuel, captivum solve Israel…

I sexton år har jag lett körer. Kommit som ny till redan existerande konstellationer och sedan försökt känna in. Var ligger nivån nu och vilken potential finns? Vad har den här kören i bagaget? Hur hårt kan jag driva sångarna och de fortfarande bara känner glädje? Vilken repertoar vill kören sjunga kontra vad jag vill göra med dem? Hur intresserade är de att lägga tid och energi på att utvecklas till den nivån jag tror att de kan nå? Ständigt en balansgång. Och trots allt är det kören som bestämmer.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…

Det här är något annat. Det här är min vokalensemble. Jag försöker vänja mig vid den ovanliga tanken att det är jag som bestämmer. Det är jag som sätter ribban på vilken nivå den här ensemblen ska ligga, vilken repertoar vi har och vad våra framtida mål är. Just nu består ensemblen av tolv damer vars kapacitet jag tror mycket på, men är man som sångare inte bekväm med det repetitionstempo vi har eller mängden jag kräver att man övar hemma, då är man fri att lämna. Det är mina intentioner som är ensemblens bärande balk.

When you wish upon a star your dream comes true…

Mina barn tröttnar på kylan och bryter ihop. Jag leder den sista låten med Inga i famnen och de andra två vid mina fötter. Känner mig som i det där klippet där Leonard Bernstein dirigerar en orkester med bara ansiktsrörelser. Ensemblen sjunger alldeles strålande bra och genererar applåder och hurrarop. When you wish upon a star your dream comes true. En egen ensemble önskade jag mig och fick. Tack.

Och så var vi där

Jag och Anna står utanför Tyska Kyrkan i decemberkylan och iakttar när publiken strömmar till för att gå på Göteborg Baroque. Stockholm Early Music Festivals skyltar står utanför kyrkan. För några timmar sen strömmade publiken till vår konsert med Vox Ancorae och nu är vi lika delar euforiska och jättetrötta.

-Tänk, säger Anna, tänk vad som hände med vår lilla studentensemble från Musikhögskolan. Nu står vi här.

I elva år har Vox Ancorae funnits. Mika, Daniel och Anna startade kvartetten 2010 som unga studenter med hemmasydda medeltidskläder och hann avverka Norrlandsturnéer, medeltidsveckor och ett antal altar innan jag kom med 2014. Sen kämpade vi på i tre år, boendes i fyra olika städer och med fulla agendor på varsitt håll. Det gick sådär minst sagt och tillslut rann alltihop ut i sanden. Total paus i tre år.

Men nu. I ett års tid har vi satsat hårt och ses på rephelger i princip varannan månad. Uttalat högtflygande mål och jobbat fokuserat mot dem. Nu har vi kommit en bit på vägen. Bokade till Stockholm Early Music Festival Christmas Edition och en konsert där vi levererade med den äran och fick massor av lovord efteråt. I många år har jag gått och tittat på Stockholm Early Music Festivals affischer på kulturtavlorna i Stockholm och tänkt att där skulle Vox Ancorae vara med, det är ett mål att sträva mot. Och nu, nu är den lilla studentkvartetten från Piteå plötsligt där.

Vi fryser men är lyckliga i vinterkvällen. Ett mål nått. Nu jobbar vi vidare.