Kategori: Musiken

En dag i frilansförälderns liv

Onsdag morgon. Barnen är på förskolan och skolan och jag har precis sprungit backintervaller och tagit ett spontant dopp i havet. Svinkallt men skönt.

Hem till en varm tekopp och pianot. Ska spela två Mozartstycken på begravning senare idag och måste öva klart. På pianokonserten kapar jag resolut ett antal sidor i mitten för att stycket ska bli mer hanterbart långt både för pianisten och publiken. En fin modulering i C-dur över till nästa del så kommer ingen märka nåt.

Sunniva kommer med bussen. Hon får också en kopp te och vi pratar igenom förmiddagens projekt innan vi sätter igång. Släpar ut pianot mitt på vardagsrumsgolvet, riggar lampor, testar den ena kameravinkeln efter den andra, agerar kameramodeller med varandras instrument i händerna och märker ut alla lyckade vinklar med silvertejp, guldiga pallar och pelargoner. Det är otroligt oglamouröst men kul. Imorgon ska vi spela in marknadsföringsvideos.

Jag kör för ovanlighetens skull hela vägen in till stan. Buss och tunnelbana hinns inte riktigt med idag. Rep med solist och sen en snabb lunch på en solig bänk utanför kyrkan. Jag tvingar mig själv att inte jobba under tiden utan att bara vara närvarande.

Begravningen går vägen. Får beröm av präst och vaktmästare för pianospelet. Allegrosatsen ur pianosonaten i C-dur som var utgångsmusik var det första stora stycke jag fick spela som barn och minnena letar sig tillbaka till en konsert i Mustadfors Folkets Hus när jag var tio. När jag var femton fick jag spela hela sonaten och stora delar sitter fortfarande utantill.

Jag och Hyundaien tråcklar oss förbi dubbelparkerade bilar på Strandvägen och verkar precis undkomma rusningen. Jag bestämmer mig för att den här stunden får vara fri från jobb och väljer bort instuderingsmusik för Robert Broberg.

Hämta barn på förskola och fritids, köra hem och servera paradrätten ”goda kalla uppskurna saker i skålar som alla får plocka vad de vill av”. Den förekommer allt som oftast på onsdagar innan gympan.

Det är kort om tid mellan hämtning och gympa, jag är trött och känner att irritationen ligger nära. Försöker skärpa mig och tänka att så här har många föräldrar det hela tiden. Normalt sett har jag och barnen oceaner av tid att ösa ur. Vi kommer iväg till gympan och såväl irritation som stress släpper. Nu är det bara att vara gympafröken som gäller.

Vi kommer hem och alla är trötta men uppe i varv. Jag sätter på lite Octonauterna på SVT play för att barnen ska få chans att varva ner. Passar samtidigt på att köra ett plockrace och kolla av lite småjobb. Maya skriver att jag ska sprida eventet om vår Piafkonsert. Anna och jag har ett snabbt samtal om Vox Ancoraes medverkan på Medeltidsveckan. Fem minuter här, fem minuter där. Hela tiden dessa femminutare som ändå driver arbetet framåt.

Nattningen är klar. Sagor och sånger och samtal och mängder av närhet och kärlek. Nu är det dags för sista passet. Viker tvätt, packar några flyttkartonger, jobbar lite till. Föreställningar ska planeras, begravningsmusik ska förberedas, logistik ska ordnas. När klockan närmar sig midnatt hör jag steg från sovrummet och ut raglar Alice med en filt runt benen.

-Mamma ska komma nu. Mamma ska vara i sängen och ligga bredvid mig.

Ja mitt barn, det ska mamma. Nu får det räcka för idag.

Hej från musikerlivet

I april hittade jag på den kreativa utmaningen ”Hej från musikerlivet” och la varje dag ut glimtar från mitt yrkesliv med ett ord om dagen i alfabetisk ordning. Roligt och utvecklande för kreativiteten. Nu i maj finns dock ingen tid för att sitta och fnula på vilket ord jag ska använda idag. Den här månaden är att ta ett djupt andetag och kasta sig ut. Hej från musikerlivet på riktigt.

I lördags hade vi konsert med Vox Ancorae och slingorna från medeltids- och renässansmusiken snurrar fortfarande i huvudet. På torsdag är en helt annan slags konsert tillsammans med Maya med Edith Piafs sånger, vin och kanapéer. Projektkören som jag precis döpt till Djurö Kammarkör ska framföra en mässa av Rheinberger 29 maj och behöver ett antal rep fram till dess. Mitt och Sunnivas folkmusikprojekt Amabelli ska spela in fler filmer och jag och Anders ska repa trombonrepertoar till en konsert i augusti. Jag, Caroline och Rebecca arbetar med vår föreställning om den dalsländska halmslöjden. Ett gäng begravningar med musik jag inte kan, hur ofta händer det? Och kanske störst av allt just nu, föreställningen Mamma! med Ophelia Vokalensemble. Vi övar in all repertoar utantill, sätter all koreografi och jag skriver på mitt manus och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att bli regisserad av Therese. Det här är så mycket utanför ensemblens komfortzon men också utanför min. Vad har vi gett oss in på? Samtidigt finns en bubblande eufori. Detta har jag velat göra i så många år och nu händer det, i egen regi dessutom.

Dessutom, utöver alla dessa projekt, så ska vi flytta ut från huset i månadsskiftet maj/juni. Kommer sakna de stora fönstren, tallarna och hägrarna, men det känns bra att lämna och göra plats för något nytt.

Jag skulle kunna bli sjukt stressad över detta. Men jag väljer att försöka hålla stressen stången och fokusera på det fina som gör mig glad. Så länge har jag längtat efter detta, att vara del i fasta ensembler på hög nivå som vill framåt och uppåt i karriären. Efter många år av musikalisk ensamhet och uppstartade projekt som bara runnit ut i sanden eller inte blivit det jag ville har det det senaste året bara sagt pang. Nu har jag så många ensembler att jag kan strössla med dem.

Ett djupt andetag till. Nu är det bara att köra ända in i kaklet fram till juni tar vid. Allt medan körsbärsträden, kastanjen och rododendronen slår ut i min trädgård och hägrarna flyger över tallarna.

En monoton kvällsaktivitet

Det är måndag kväll och alla barnen har somnat. Nu är det dags att plocka fram den Björneråska disciplinen och köra ytterligare ett arbetspass. Fram med datorn, en filt över axlarna, en stor kopp te.

Musikalliansen anställer tio nya frilansmusiker. Blir jag antagen får jag varje månad lön för att göra sånt frilansare normalt måste göra gratis; öva som solist eller med mina ensembler, kompetensutveckla mig eller skapa nya projekt som så småningom blir lönsamma. Jag tror inte att jag behöver utveckla varför det känns attraktivt.

Ansökan till Musikalliansen är dock inget för veklingar. Varenda litet gig från juni 2016 till årskiftet 2021/2022 ska registreras. Jag upprepar, vartenda litet gig. Några längre kontrakt har jag haft genom åren och de får man registrera som en enhet , men oftast har jag bara varit anlitad för ett specifikt tillfälle. Listan över gjorda gig är därför helt f r u k t a n s v ä r t lång.

Jag har suttit i många timmar och kommer få sitta många till. Men det är inget att oja sig över, bara att göra. På torsdag är sista ansökningsdag och då ska allt vara registrerat. Må all denna ansträngning ge resultat.

Kvartett på orgelpallen

Doplördag i Djurgårdskyrkan och tre små assistenter med. Vi hade pratat mycket om hur det skulle gå till och alla var intresserade av leksakerna som fanns i en korg uppe vid orgeln.

Fram tills dopet började, vill säga. Då skulle alla sitta med mig på pallen. Inte helt planerat. Alice fick inte riktigt plats och bröt fullständigt ihop mitt i psalmen. Jag får inte PLAAATS!!!

Plötsligt fick jag användning för en av de viktigaste lärdomarna från kantorsutbildningen när man var en ambitiös nittonåring som bara ville göra rätt hela tiden. Vad du än gör, sluta inte spela under psalmsång (eller livet i allmänt, tänker jag nu). Kommer du av dig, spela bara melodi och bas. Kommer du av dig ändå, sjung! The show must go on.

Jag spelade med högerhand och fötter och försökte sjunga så övertygande som möjligt medan jag lyfte upp Alice i knäet med vänster arm. Tack småbarnsåren för att jag har blivit stark. Alice blev betydligt gladare och ville gärna spela med på orgeln. Vänster hand släppte orgeln igen och greppade telefonen. Titta här Alice, jätteroliga foton på din syster som sjunger i barnkören! Titta nu medan mamma tar sig igenom psalmen! Vi kom i mål med lite småmissar i fötterna och en helt svettig organist.

Emellan dopen spelades avantgardistisk orgelmusik, såväl av mina barn som av mina två barnelever som kom förbi på väg till Skansen. Upptäckarglädjen gick inte att ta miste på. Alice tog det hela ett steg längre genom att förtjust låna Maries guldiga orgelskor som stod redo bredvid orgeln.

Plocklunch vid orgeln. Sedan lekte Inga och Alice kurragömma bland kyrkbänkarna och Agnes gick upp i predikstolen och sjöng Nu tändas tusen juleljus. Några Djurgårdsflanörer kikade in men försvann lika snabbt igen när de insåg att tyst kontemplation inte var dagens melodi i kyrkorummet. Kändes som läge att ta med de små damerna ut.

Vinterjacka, vinterskor – och keps. Är det vår på gång så är det.

-Vet de om att de är två personer? frågade någon mig för ett tag sen. Jag vet ärligt talat inte hur de upplever sig själva och varandra. De är så starka i sina individuella utryck, men upplever de sig ändå som en enhet?

Ett dop till med mycket tjänstvilliga registranter på pallen, sen börja plocka ihop för hemfärd. Fann en snart sjuårings kärleksförklaring på ritplattan. Barns kärlek alltså. Så villkorslös, så direkt, så icke inlindad. De bara kastar kärleken på en. Det är bara att vara öppen och ta emot. Så även en alldeles vanlig lördag på en liten orgelläktare på Djurgården.

Barnkörsbarnet

Jag minns ju själv hur det var. Hur rummet såg ut som vi övade i. Ett svagt minne av hur körfröken som hette Elisabeth såg ut. Ett starkare minne av kyrkorummet på Öckerö, att vi sjöng Dina händer är fulla av blommor och fick påskliljor efteråt. På ett sätt nära men ändå så långt borta.

Och nu är det du som snart fyller sju och som sjunger i barnkören. Det är familjegudstjänst och du står längst fram i kyrkan. Sjunger för full hals, kan alla rörelser. Din körfröken heter Caroline och hon gör ett sånt fantastiskt jobb med er. Jag hade ju kunnat vara den jobbiga musikerföräldern som minsann vet hur allt borde skötas, men jag har bara lovord att säga om Caroline.

Du får gå fram och tända Kristusljuset och skiner av stolthet. Jag blir lite rörd. Dina systrar däremot är lagom intresserade av vad som sker i koret utan ägnar sig mest åt att trycka ner gosedjur i sina väskor och plocka upp dem igen.

Jag växlar blixtsnabbt och omedvetet mellan rollerna som musiker och mamma. Noterar att Caroline valt en hög och bra tonart för barnen, fångar upp ett gosedjur som Inga tappade, tänker på att alla barnen sjunger rent och ingen skriker, får plötsligt en liten Alicehand inkilad i min.

Du har lite paus mellan låtarna och kommer och kryper ihop bredvid mig. Min älsklingsfavoritmamma, säger du och pussar på min hand innan det är dags att gå upp och sjunga igen. Du var lite nervös innan, men det verkar helt försvunnit. Nu är du bara stolt och glad.

”Jag klappar mina händer, jag stampar mina fötter, jag öppnar mina armar, låt hjärtat va med! ” sjunger ni som postludium. Den har jag själv lärt ut när jag vickat i barnkörerna i Oscars. Alla roller blandas plötsligt: lilla barnet Amanda, barnkörsfröken Amanda och mamma Amanda. En stillsam lycka medan ni tar i från tårna där framme i koret.

Musikerlivet

I Kalmar blommar vintergäck och krokus. Mika bjuder på trattkantarellsoppa innan vi åker mot kyrkan vi ska repa i. Vox Ancorae ska ha konsert på söndagkvällen och vi har två dagars intensiva repetitioner framför oss.

Vi övar och övar och övar. Utökar utantillrepertoaren, fixar finlir, lägger in enkel scenografi och tragglar på de nya styckena som ännu inte satt sig. Försöker på ett så konstruktivt sätt som möjligt hantera när det blir fel och peppa varandra på ett lika konstruktivt sätt.

Det är slitigt, vi blir trötta, men jag känner glädje hela tiden. Tänk att få musicera på så här hög nivå med människor som också är mina vänner och som jag har så fruktansvärt roligt med. När vi repat färdigt första dagen lägger vi bort renässans- och medeltidsmusiken och avslutar med att ta i från tårna på kända Disneyklassiker.

Efter ännu mer intensiva rep är det dags för konsert. Den går bra, inte helt felfritt men inget större att klaga på. Vi är nöjda. Efter en stund ser jag vad en kvinna skrivit på vår facebooksida. ”En MUSIKUPPLEVELSE långt utöver det vanliga!!! Så bra, så härligt!”

En liten tripp på sisådär fyrtiofem mil till Dalsland för att hämta barnen som varit hos mormor och sen fyrtiosju mil till hem till Djurö. Typ tvåhundra mil på fyra dagar. Hyfsat mör i skallen är det dags att möta upp Sunniva och ägna två dagar åt att spela in med Amabelli. Från renässans till egenskriven folkmusik. Vi har inte setts på flera år men det finns inget att oroa sig över, det var som att vi sågs igår. Vid första takten sitter samspelet. Vi har bara blivit avsevärt bättre musiker på varsitt håll.

Att spela in videos kräver visserligen kompetens men mest tålamod. Vi baxar undan halva vardagsrummet för att allt ska funka i bild. Prövar och förkastar femtioelva kameravinklar innan vi slutligen är nöjda. Bygger torn av uppslagsverk för att få upp min nyinköpta mick i ett bra läge. Tröstäter fazermint och mariekex för att hålla humöret uppe och dricker hinkvis med te. Men långsamt långsamt får vi in allt material vi vill. Och samspelet sitter hela tiden. Det här kan bli riktigt riktigt bra.

Jobba jobba jobba jobba, och så tvåhundra mil i bil på det. Nu när allt är klart går det väldigt långsamt här hemma. Jag är så trött. Men lycklig över musikerlivet jag får leva.

When you wish upon a star

Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp!

Som ett vuxet luciatåg kommer de där i mörkret och kylan, påpälsade och med ljus i handen. Dalakoralen av Bereden Väg ljuder ut över innergården på Banérgatan där vi har vår julkonsert i miniformat. Den tilltänkta julkonserten i Djurgårdskyrkan fick ställas in pga ökad smittspridning, men den här alternativa lösningen med musikaliskt jul-aw blev ett riktigt lyckokast.

Veni veni Emmanuel, captivum solve Israel…

I sexton år har jag lett körer. Kommit som ny till redan existerande konstellationer och sedan försökt känna in. Var ligger nivån nu och vilken potential finns? Vad har den här kören i bagaget? Hur hårt kan jag driva sångarna och de fortfarande bara känner glädje? Vilken repertoar vill kören sjunga kontra vad jag vill göra med dem? Hur intresserade är de att lägga tid och energi på att utvecklas till den nivån jag tror att de kan nå? Ständigt en balansgång. Och trots allt är det kören som bestämmer.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…

Det här är något annat. Det här är min vokalensemble. Jag försöker vänja mig vid den ovanliga tanken att det är jag som bestämmer. Det är jag som sätter ribban på vilken nivå den här ensemblen ska ligga, vilken repertoar vi har och vad våra framtida mål är. Just nu består ensemblen av tolv damer vars kapacitet jag tror mycket på, men är man som sångare inte bekväm med det repetitionstempo vi har eller mängden jag kräver att man övar hemma, då är man fri att lämna. Det är mina intentioner som är ensemblens bärande balk.

When you wish upon a star your dream comes true…

Mina barn tröttnar på kylan och bryter ihop. Jag leder den sista låten med Inga i famnen och de andra två vid mina fötter. Känner mig som i det där klippet där Leonard Bernstein dirigerar en orkester med bara ansiktsrörelser. Ensemblen sjunger alldeles strålande bra och genererar applåder och hurrarop. When you wish upon a star your dream comes true. En egen ensemble önskade jag mig och fick. Tack.

Och så var vi där

Jag och Anna står utanför Tyska Kyrkan i decemberkylan och iakttar när publiken strömmar till för att gå på Göteborg Baroque. Stockholm Early Music Festivals skyltar står utanför kyrkan. För några timmar sen strömmade publiken till vår konsert med Vox Ancorae och nu är vi lika delar euforiska och jättetrötta.

-Tänk, säger Anna, tänk vad som hände med vår lilla studentensemble från Musikhögskolan. Nu står vi här.

I elva år har Vox Ancorae funnits. Mika, Daniel och Anna startade kvartetten 2010 som unga studenter med hemmasydda medeltidskläder och hann avverka Norrlandsturnéer, medeltidsveckor och ett antal altar innan jag kom med 2014. Sen kämpade vi på i tre år, boendes i fyra olika städer och med fulla agendor på varsitt håll. Det gick sådär minst sagt och tillslut rann alltihop ut i sanden. Total paus i tre år.

Men nu. I ett års tid har vi satsat hårt och ses på rephelger i princip varannan månad. Uttalat högtflygande mål och jobbat fokuserat mot dem. Nu har vi kommit en bit på vägen. Bokade till Stockholm Early Music Festival Christmas Edition och en konsert där vi levererade med den äran och fick massor av lovord efteråt. I många år har jag gått och tittat på Stockholm Early Music Festivals affischer på kulturtavlorna i Stockholm och tänkt att där skulle Vox Ancorae vara med, det är ett mål att sträva mot. Och nu, nu är den lilla studentkvartetten från Piteå plötsligt där.

Vi fryser men är lyckliga i vinterkvällen. Ett mål nått. Nu jobbar vi vidare.