Ny taktik

På nåt sätt lyckas jag ändå någorlunda få till saker som gäller företaget. Jag lyckas kolla min jobbmail och skriva svar inom anständighetens gräns, jag lyckas öva in aktuell repertoar till rätt arbetstillfälle så att den håller good enough-nivå och jag har till och med lyckats skaka liv i Frilansförälderns instagramkonto och få ur mig några poster i veckan.

Så långt allt väl, men sen kommer sorgebarnet Bloggen. Jag funderar, förbereder, startar, avbryts, tar upp igen, avbryts igen, känner hur dagarna rinner iväg, startar om en ny post för att den gamla blivit för inaktuell… och kommer aldrig i mål. Har försökt angripa problemet på flera olika sätt, men ännu inte lyckats och de halvfärdiga utkasten i min telefon blir bara fler och fler.

När jag jobbade som kulturrecensent på Piteå-Tidningen och hade snäva tidsramar att förhålla mig till var jag en jäkel på att spotta ur mig rescensioner. Tänkte prova samma taktik nu och har satt en timer på trettio minuter. Om jag blir avbruten får jag trycka på paus men själva inlägget får inte ta längre än en halvtimme att skriva. Det ger kanske inte utrymme för långa vindlande analyser, men å andra sidan finns det just nu inte så mycket tid till det i mitt riktiga liv heller. Lös uppgiften liksom.

Nio minuter kvar innan klockan ringer. Brasan sprakar, sängarna är bäddade, golvet är relativt tomt på leksaker. Agnes målar med glittriga färger i sin digitala målarbok, Alice leker i babysittern, Inga sover i sovgungan. Just nu, om så bara för en minut, råder friden.

Skam den som ger sig

Buss 434 från Slussen ut till Djurö. Ramsby och Hederos i lurarna, kläder som inte är nerspydda, något fattigare men avsevärt snyggare än när jag åkte hemifrån. En tripp till frisören på Kungsholmen för att fixa mitt stackars gravidförstörda hår blir en heldagsaktivitet när man bor ute i tjottahejti. Inte mig emot.

Tror det är första gången sen Inga och Alice föddes som jag åker någonstans ensam bara för min egen skull. Har åkt in till stan och jobbat några gånger, men då har det bara varit att leverera och sen fort hem igen. Att få sitta några timmar i en frisörstol och bli ompysslad känns oerhört lyxigt.

Jobb ja. Oscars håller mig med lite organistvick att dryga ut föräldrapenningen med. Det är skönt, både för pengarnas skull men också för att nån gång i veckan få byta Djurö mot Östermalm och Djurgården, få ta på mig snygga kläder och eventuellt hinna tänka en tanke till slut. Perfekt sätt att hålla spelandet igång också, efter så här många år behöver jag sällan öva inför ett kyrk-gig utan kan bara åka dit och sätta mig på pallen.

***

Och där blev det en paus på ett drygt dygn. Mitt liv just nu har egentligen inte plats för den här stackars eftersatta bloggen, möjligtvis för uppdateringar i Twitterstorlek. Men skam den som ger sig.

***

När Inga och Alice var relativt nyfödda skrev jag en lista över projekt i företaget jag kunde utveckla på lediga stunder under mammaledigheten. Något naivt tänkt, kan jag ju tycka idag. Lediga stunder? Häromdagen när jag var ensam med barnen en hel dag hann jag inte ens plocka ur diskmaskinen. Hur sjutton ska jag hinna jobba någonting med företaget med de premisserna?

Men återigen, skam den som ger sig. Jag har delat upp livet i femminuterspass för att känna att det går framåt på alla fronter, om än fruktansvärt långsamt. På fem minuter hinner man öva några takter piano, stoppa in en tvätt, läsa några sidor i sin bok, torka av diskbänken eller göra några yogaövningar. Allt över fem minuter är en bonus.

Och det funkar, ta mig tusan. Fem minuter gör underverk för psyket. Så nog ska det gå att få in fem minuters företagsutveckling mellan kräktorkandet, tvättvikandet och barngosandet. Kanske till och med tio.

Trettionde gången gillt

Och plötsligt uppstod en paus i det ständigt pågående föräldrahjulet. Agnes är på Gröna Lund med Emil och bägge bebisarna har somnat. Släpp allt, för tusan! Strunta för en stund i tvätt och disk och städ, ta en kopp te och en macka och gå ut på terassen. För säkert trettionde gången börjar jag skriva på ett blogginlägg och håller tummarna för att det denna gång ska komma i mål och publiceras. Låtom oss hoppas!

Det är nu jag ska skriva nåt fint om att jag varit trebarnsmamma i tre månader, om all kärlek som flödar, om Agnes storasysterroll, om min inställning, mina tankar och mina känslor.

Men jag orkar inte. Jag är för trött.

Det är naturligtvis helt fantastiskt att ha tre barn. Jag får känna och ta emot så obeskrivligt mycket kärlek, växer som människa och är helt lycklig varje gång jag packar in alla ungarna i bilen eller kör dubbelvagnen med tillhörande syskonbräda, ett ekipage så brett att det inte går igenom kassan på ICA Djurö. Alla de här barnen är mina! Här kommer supermamman!

Men det är också.. ja, vad det nu är. Jag vill inte säga att det är jobbigt, för det tycker jag sällan att det är. Trots att jag är väldigt mycket ensam med barnen då Emil är borta på heltidsstudier och deltidsjobb. Disciplin, rutiner, framförhållning och lösningsfokusering krävs, lyckas jag hålla på det så flyter det på rätt bra. Än har vi inte drunknat i tvätthögarna och psykbryten lyser med sin frånvaro.

Men det tar aldrig paus. Hjulet rullar och rullar och rullar. Tre barn och ett hems behov ska tillgodoses, tillvaron blir helt upphackad för att man ständigt ska springa på nya bollar, saker hamnar lätt mellan stolarna och sällan får man tänka en tanke till slut. Efter ett tag känner man sig som körd i en centrifug. Förvisso bräddfull med kärlek, men likväl en centrifug.

Vad har du för spännande projekt i företaget den här hösten då? sa en kompis och musikerkollega som var hemma hos oss på brunch. Att lyckas röra pianot varje dag, sa jag. Där är vi inte än.

Tvättmaskinen piper enerverande och jag går in och öppnar luckan. Inga och Alice sover fortfarande. Fortsätt strunta i disk och städ Amanda, publicera blogginlägget och gå och spela piano!

Triss i damer

5D6FE9D2-4D75-4A69-8798-EB3730030E5B.jpeg

Augustimorgon i Dalsland och jag vaknar och känner mig utvilad efter att ha fått sova flera timmar i sträck. Tre barn ligger bredvid mig i sängen och alla sover. Jag smyger upp, tar en kopp te och sätter mig  i en fåtölj utanför sovrummet. En liten ensam stund att hinna skriva, hinna tänka, hinna landa lite innan dagen drar igång. 

Emils mamma skickade mig en present på posten. I det lilla paketet låg ett guldhalsband med tre ringar som var sammanlänkade i varandra, omöjliga att skilja åt. En ring för varje barn. 

Jag blev lite oväntat väldigt berörd av halsbandet. Fingrar ofta på ringarna, en i taget. Agnes, Alice och Inga. De tre barna Björnerås, precis som när jag var liten. 

De första två veckorna gick tiden oerhört långsamt. Sen rasslade det till och plötsligt har jag varit trebarnsmamma i över sju veckor. De små fågelungarna som kom ut ur min mage har börjat få knubbiga lår, mer kontrollerade rörelser och fyrar då och då av leenden som gör sin mamma alldeles varm inuti. 

Ytterst ytligt bekanta eller helt okända människor kommer fram till mig och frågar om det är mycket jobbigt eller bara jobbigt med tvillingar. För mig handlar det om inställning och jag tycker inte att det är jobbigt, förutom när jag knappt fått sova på hela natten. Däremot är det mycket och intensivt, en never ending story som bara rullar på. Frågan är inte om saker hamnar mellan stolarna, utan hur mycket som hamnar där. Långsamt hittar jag strategier för att hantera den nya vardagen, såväl praktiskt som i den nya föräldrarollen med en storasyster och två bebisar. Får oerhört mycket hjälp av familjen, framförallt nu när Emil åkt tillbaka till Stockholm för att jobba. Är så tacksam. 

Jag har kanske spelat på pianot tre gånger sen i maj och jobbhjärnan har varit totalt bortkopplad, men nu börjar det ändå spira något litet frö. Vad vill jag göra de närmaste åren när barnen fortfarande är små? 

Jag går in i sovrummet. Barnen sover fortfarande. Tänk att hela den här högen av barn är min. 

Trettiofem år och trebarnsmor

31ADDF63-79A2-412B-9DED-B305164D05F7

Åtta intensiva timmar utan en minuts paus, sen låg ni på mitt bröst. Smärtan var över och jag var mamma till tre flickor. 

Förlossningen blev sådan som jag önskade; ingen medicinsk smärtlindring utan bara andas genom värkarna, inget kejsarsnitt och helt fantastisk personal från början till slut. Jag var fullständigt slut men stolt, rörd och stillsamt lycklig. 

Hur skulle jag kunna älska några nya barn lika mycket som jag älskar Agnes? Även om alla sa att hjärtat bara vidgade sig hade jag svårt att föreställa mig det, men det var precis vad som skedde när ni lades på mitt bröst. När jag kördes i rullstol från förlossningen till BB med er i famnen älskade jag er redan med full kraft och kände mig som en supermamma som susade genom korridorerna. 

Det har gått tio dagar sedan ni föddes och vilken skillnad att få barn en andra gång. Jag är redan mamma, det är ingen ny identitet som behöver formas. Alla de situationer som jag behövde erövra när Agnes var bebis kan jag bara vila i nu. Allting går fruktansvärt långsamt men det kaos som stundtals målades upp för mig när jag var gravid har jag hittills inte sett röken av. Tack för att ni sover som små grisar på natten, fortsätt gärna på den inslagna vägen. 

Och idag har jag firat min trettiofemårsdag med sång, tårta och Agnesbakade muffins, middag med havsutsikt på Vita Grindarna här på Djurö samt storhandling på Coop Forum. När vi stod där på parkeringen och skulle packa in tre ungar, den enorma tvillingvagnen och matkassar i vår stora familjebil för att sen åka hem till vårt hus i skärgården kände jag att det finns ingenstans jag hellre vill vara just nu än här. Allt är alltid rätt. 

Nedräkning

FA64B015-BE9A-42C1-85DA-1EC2B6F2425C

Femtio, sjuttiofem och från slutet av maj hundra procents sjukskrivning. Jobbhjärnan har kopplat ner i samma takt. 

Någon kommenterade att det är väl bra för mig, hur ofta är jag egentligen helt ledig? Jag svarade med uppriktig förvåning. Sedan Agnes föddes (och även innan det) har jag dragit tydliga skiljelinjer mellan arbets- och fritid och inte haft några problem att stänga av jobbet. Även om musiken är min passion så är det mitt yrke och inkomst, inte min hobby. Jag har andra intressen att ägna mig åt när jag är ledig. 

Successivt flyttas alltså musiken och företagandet allt längre bak i hjärnans vindlingar. Istället ägnas tid och energi åt huset och trädgården, åt att fördjupa sig mer i samhällsdebatten och naturligtvis åt att vara Agnes mamma och mentalt förbereda sig inför det som komma skall. Trebarnsförälder! Det känns fortfarande smått surrealistiskt. Emil och jag pratar om det varje dag men det är ändå svårt att greppa. 

Mamma flyttar sig och sina pinaler ur sitt Attefallshus och in i vårt arbetsrum. Hon masserar mina vätskefyllda fötter, klipper mitt slitna hår, diskuterar politik på hög nivå, går lös i vår eftersatta trädgård (hur många års ignorans tar det att få så här mycket sly i en trädgård???)   med imponerande hastighet, bollar tankar inför förlossningen och är en älskad mormor till Agnes. Jag är oändligt tacksam. 

Magen fortsätter växa. Nu ser jag verkligen photoshopad ut och växer ur tröjor på löpande band. Att köra bil är konstigt nog inga som helst problem men i många andra situationer börjar det bli lite, eller snarare rätt mycket, obekvämt. Att hitta en bra sovställning med halsbränna, jättemage och svullna underben och fötter är en ständig utmaning och min nattliga outfit är otroligt het med ett tunt linne som slutar på halva magen samt ordentligt uppdragna stödstrumpor. Yeah! 

Jag åker till Karolinska för sista ultraljudet och förlossningsplanering. Barnen är tjocka och fina, följer kurvan fint och kommer inte behöva ligga på neonatal. Så himla skönt. På specialistmödravården ger de mig en igångsättningstid, det får alla gravida med tvillingar i Stockholm. Själv tycker jag väl egentligen att det är bäst om förlossningen startar av sig själv, men ska inte sticka under stol med att det är skönt att få ett datum att fokusera på. Att som med Agnes gå över tiden elva dagar och försöka bibehålla fokus slipper jag gärna uppleva igen. 

Och nu är det bara upploppet kvar. Nedräkningen har startat, klockan tickar. Snart, snart är barnen här. 

I väntans tider under blommande träd

20110423-_MG_4781_800

Gravidvecka 33 och natt mot söndag. Halsbrännan har nått nya nivåer av vidrighet trots starka tabletter, jag har ont överallt och kan inte sova. Går upp och tittar på en dokumentär om Rickard Wolff medan det ljusnar utanför fönstren. Det finns inte en enda sitt- eller liggställning som funkar för att komma undan halsbrännan. Jag är så trött så jag bara gråter.
Ja, ibland får man gnälla. Jag är så vedervärdigt trött på att vara gravid att jag inte vet vad jag ska ta mig till.Som längst får man gå till vecka 38 med tvillingar i Stockholm, det känns som en evighet dit. Tack och lov för att jag aldrig mer kommer vara gravid.
Efter en  vaken natt av vältrande i självömkan somnar jag till slut.

På förmiddagen efter, efter några timmars sömn, är allt lite bättre. Egentligen mår jag ju väldigt bra för att vara så här långt gången i en tvillinggraviditet. Hur vanligt är det att  utan problem kunna vara ute och klippa sly i trädgården till exempel?
Vi får besök av en god vän till mig och hennes tre barn, varav två är tvillingar. Rabarberpaj och våfflor, några timmar på stranden och konflikthantering över leksakerna. Det är ett nyttigt studiebesök till framtiden, både Emil och jag är helt slut efteråt. Kommer det vara så här intensivt hela tiden? Agnes är fullständigt salig men slutkörd efter besöket , somnar som en sten och rör sig inte på hela natten.

På måndagmorgonen ska jag vara i Duvbo och repa med ett gäng sexåringar inför deras vårkonsert kommande dag. Emil har skola hela dagen och jag tänker att det är väl inga problem att ha med mig Agnes, det är jag ju van vid. Själva repet är ju bara fyrtio minuter, då kan hon ju kolla på film.
Ganska snart står min naivitet klar. Det som normalt sett är peanuts för mig är nu ett enormt projekt. Åka buss är obekvämt, Slussen i rusningstid slukar all energi och barnvagnen väger plötsligt ett ton. Vi genomför repet, åker hem igen och är hemma igen strax efter tolv, men resten av dagen genomlevs i ett töcken av trötthet. Jag ringer Emil och säger att han får strunta i morgondagens lektioner och ta en heldag med Agnes, jag måste vara ensam för att klara av en heldag hemifrån.

Tisdagen kommer och jag åker till Duvbo igen. Allt går bra fram tills jag ska promenera från tunnelbanan till kyrkan. Hur långsamt kan en människa gå? Jag försöker skynda på stegen men det är fullständigt omöjligt. Alla barnen och deras lärare står och väntar utanför när jag lyckats ta mig upp för alla trapporna till kyrkan. Någon erbjuder mig en arm och alla hävdar att jag är så himla snygg. Tja, man gör väl vad man kan för att piffa upp sig när man går runt som en levande julgranskula. Det är bara magen som växer, inget annat. Jag har inte gått upp ett kilo på flera veckor, kroppen bara omfördelar vikten. Väldigt tacksamt såklart, men det ser lite kul ut.

Några dagar utan att lämna ön följer. Att åka över Djuröbron är en så tydlig markering. Min ö, min fristad.
Njut av dina sista ensamma dagar med Agnes, sa en annan god vän och jag njuter i fulla drag. Tack och lov att vi har hållit stimulansnivån nere under åren så att hon inte tycker att jag är världens långsammaste och tråkigaste mamma nu. Vi äter långsamma frukostar ute på terassen bland blommande körsbärs- och kastanjeträd, bakar, läser böcker, övar på blommors och fåglars namn och går till skogen och havet som ligger alldeles runt knuten. 2600 kr gick vi upp i hyra och gick från ett ombyggt garage till ett paradis.
Tre år, vilken ljuvlig ålder. Alla dessa funderingar och resonemang som jag får vara en del av. Varför blir det regn? Mamma, vad tror du fåglarna säger uppe i träden? När bebisarna kommer ut, pratar de på ett annat sätt än jag då?

Försäkringskassan ringer. Det finns säkert fog för all kritik som riktas mot dem och när Agnes föddes var det ett skämt att söka föräldrapenning som egenföretagare, men såväl mitt föräldrapennings- som sjukpenningsärende har de denna gång skött med bravur. Trevliga, kompetenta, flexibla och lösningsorienterade. Detsamma gäller läkarna på specialistmödravården som skött själva sjukskrivningen. Även om det inte varit helt lätt för dem att förstå hur en frilansmusiker jobbar och vilka komplikationer som uppstår så har de verkligen försökt. Först blev jag sjukskriven på halvtid, någon vecka senare 75%.
Nu är det min handläggare som ringer bara för att kolla att vi har förstått saker på samma sätt innan han betalar ut den första sjukpenningen. Sen när barnen föds, säger han, så ringer du bara mig och berättar hur mycket du jobbade på slutet eller om du blev sjukskriven på heltid och så fixar jag så att du får ut rätt pengar och att din föräldrapenning kommer igång.
Jag är tacksam av flera anledningar. Dels för att få allting serverat, men också för möjligheten att sjukskriva mig på heltid, något jag inte ens tänkt på. Tänk att inte jobba alls och ändå få pengar. Visserligen är det återbäring av alla de egenavgifter jag betalat in under åren men ändå, det är inte direkt vardagsmat för en egenföretagare.

Lördag, gravidvecka 34 och dags för sista uppdraget utanför hemmet, tre dop i Oscars församling. Det enda jag bryr mig om är att det ska vara smidigt och bekvämt varpå jag kör den nyinköpta sjusitsiga bilen de två milen till Gustavsberg (med Stefan Sundström på hög volym) och sen tar bussen därifrån.
Inför första dopet har fötterna svullnat så mycket att det inte går att knäppa orgelskorna. Jag spelar med öppna slejfar och är tacksam för att orgeln är bakom församlingen. På dop nummer två försöker jag spela i mina vanliga finskor och på dop nummer tre ger jag helt enkelt upp och spelar piano istället. Att spela stora intervall i pedalen eller smidigt försöka komma av orgelpallen när det är dags att förflytta sig är inget för en höggravid blivande tvillingmamma.
På dop nummer två är det en solist med, en operasångerska som ska sjunga  en relativt uttjatad popballad. Jag förväntar mig såklart att det är professionellt snyggt men kanske inget mer. Men något händer i vårt musikaliska möte, vi klickar totalt och magi uppstår. Hon har en fantastisk röst och en enorm närvaro och jag bara hänger på och går på hennes impulser. Efteråt är det helt stilla i kyrkan och man märker att prästen verkligen inte vill bryta magin utan drar på det så länge det går. Vi måste spela ihop mer, säger sångerskan efteråt. Ja, det måste vi.

Och nu är det färdigt. Nu behöver jag inte lämna Djurö mer än nån enstaka gång när jag ska till barnmorskan i Gustavsberg. Några få administrativa grejer att fixa kvar, sen ska jag se till att bli sjukskriven på heltid och bara vila mig i form. Inte helt jobbigt bland blommande träd, sjungande fåglar och sol på mina ögonlock.