Musikerlivet

I Kalmar blommar vintergäck och krokus. Mika bjuder på trattkantarellsoppa innan vi åker mot kyrkan vi ska repa i. Vox Ancorae ska ha konsert på söndagkvällen och vi har två dagars intensiva repetitioner framför oss.

Vi övar och övar och övar. Utökar utantillrepertoaren, fixar finlir, lägger in enkel scenografi och tragglar på de nya styckena som ännu inte satt sig. Försöker på ett så konstruktivt sätt som möjligt hantera när det blir fel och peppa varandra på ett lika konstruktivt sätt.

Det är slitigt, vi blir trötta, men jag känner glädje hela tiden. Tänk att få musicera på så här hög nivå med människor som också är mina vänner och som jag har så fruktansvärt roligt med. När vi repat färdigt första dagen lägger vi bort renässans- och medeltidsmusiken och avslutar med att ta i från tårna på kända Disneyklassiker.

Efter ännu mer intensiva rep är det dags för konsert. Den går bra, inte helt felfritt men inget större att klaga på. Vi är nöjda. Efter en stund ser jag vad en kvinna skrivit på vår facebooksida. ”En MUSIKUPPLEVELSE långt utöver det vanliga!!! Så bra, så härligt!”

En liten tripp på sisådär fyrtiofem mil till Dalsland för att hämta barnen som varit hos mormor och sen fyrtiosju mil till hem till Djurö. Typ tvåhundra mil på fyra dagar. Hyfsat mör i skallen är det dags att möta upp Sunniva och ägna två dagar åt att spela in med Amabelli. Från renässans till egenskriven folkmusik. Vi har inte setts på flera år men det finns inget att oroa sig över, det var som att vi sågs igår. Vid första takten sitter samspelet. Vi har bara blivit avsevärt bättre musiker på varsitt håll.

Att spela in videos kräver visserligen kompetens men mest tålamod. Vi baxar undan halva vardagsrummet för att allt ska funka i bild. Prövar och förkastar femtioelva kameravinklar innan vi slutligen är nöjda. Bygger torn av uppslagsverk för att få upp min nyinköpta mick i ett bra läge. Tröstäter fazermint och mariekex för att hålla humöret uppe och dricker hinkvis med te. Men långsamt långsamt får vi in allt material vi vill. Och samspelet sitter hela tiden. Det här kan bli riktigt riktigt bra.

Jobba jobba jobba jobba, och så tvåhundra mil i bil på det. Nu när allt är klart går det väldigt långsamt här hemma. Jag är så trött. Men lycklig över musikerlivet jag får leva.

Det stora i det lilla

Sportlov i Dalsland. Efter att ha promenerat i två kilometer hemifrån morfar och Ebba så var det skönt att få vila benen i en hammock. Samt göra den ytterst populära pruttgrimaschen.

Morfar stekte pannkakor på elden för ett helt kompani och kompletterade med korv med bröd för den som inte var så pankakssugen. Inga tyckte det var bäst med bara bröd.

Jag tänkte att det krävs så lite för att jag och barnen ska bli lyckliga. En vårsol som värmer, en framtöad strand och ett gäng pinnar, kottar och stenar som kan slängas i sjön.

En kort promenad på min barndoms järnväg. Minns fortfarande solvarma slipers mot mina bara fötter och sommarblommor växandes i spåret. Då gick vi genom hela Långed längs järnvägen och lyssnade med örat på spåret efter tåg. Undrar sisådär tjugofem år senare om våra föräldrar verkligen hade koll på det där.

Och när orken sinar är det tur att Taxi Morfar finns. Fascinerad satt Alice på axlarna, tittade åt alla håll och vände sig mot mig med ett försiktigt leende. Mamma, det är roligt!

Det är säkert kul med lekland och utlandsresor till barnvänliga destinationer. Men oftast räcker det med vårsol, nystekta pannkakor och ett gäng pinnar att kasta. Mer behöver vi inte för att vara lyckliga.

Äntligen tillbaka!

Influensa, segdragen Corona och sen magsjuka. I sex veckor har det varit katastrofalt på ork- och träningsfronten. Jag har blivit andfådd av att byta kläder. Legat och flåsat efter ett kort yogapass. Fullkomligt slut av att gå till brevlådan och tillbaka. Fått avbryta repetitioner för att orken fullständigt tagit slut, låtit som Ulf Lundell i flera veckor och nästan inte tagit mig av orgelpallen efter avslutad begravning.

Långsamt, långsamt har jag fått tillbaka energin. Klarat längre och längre promenader. Häromdagen fick jag tillbaka sångrösten, i förrgår fixade jag att leka kull med mina ungar på barngympan. Och nu ikväll kom det stora testet. Hopprepet som fört en undanskymd tillvaro senaste veckorna fick äntligen komma fram. Tvåhundra hopp klarade jag och var inte ens speciellt trött efteråt. Äntligen! Må nu livet bli mer som vanligt igen! Nu ska jag lycklig gå till sängs.

Tack och hej Arts Dynamics

Vissa saker letar man efter länge. Andra läggs bara framför en på en silverbricka. En dag i mars förra året kom det ett mail från Musikcentrum. Gratis kurs i företagsutveckling i nio månader! Ansök här till Arts Dynamics! Jag tryckte på länken, ansökte och kom med.

I nio månader, två timmar varannan omsdag, har vi suttit bakom våra skärmar. Trettiotalet kulturentreprenörer från olika delar av Sverige har mötts i små rutor på Zoom. Olika konstformer, olika faser i livet, olika faser i vårt företagande. Vi har stötts och blötts och vågat berätta både om det som går bra och det som inte alls funkar i vårt företagande. I vår whats app-grupp har klimatet varit öppet, stöttande och peppande. Ibland har jag loggat in där och läst i tråden bara för att få fylla på med ny energi.

Och i den största rutan på Zoom har Sofie suttit. Med mjuk röst men fast hand och oändligt med kompetens att ösa ur har hon lotsat oss genom företagandets olika delar. Vilken är den röda tråden i det jag säljer? Hur ser mitt varumärke ut? Vilka är mina ideala kunder? Hur fungerar säljtänk, kampanjer och hur har jag det med ekonomin och min upplevelse av att tjäna pengar? Vad har jag för strategi på sociala medier? Hur optimerar jag min tid och hur får jag saker gjorda istället för att bara låta dem vara drömmar och idéer? Och framförallt, vem är jag? Vad är jag bra på och hur får jag utlopp för det för att kunna skapa stordåd i mitt företag?

Jag hade koll på en hel del av det här, men med Sofies hjälp har allt blivit så konkret. Varje gång har vi fått med oss en rejäl uppgift att göra till nästa gång, något som jag lagt massor av tid på. Det har betalat sig varje gång jag stött på samma uppgift i mitt eget företagande och redan har en strategi för hur jag ska hantera den.

Det har också betalat sig att bli mer medveten om hur jag fungerar och inte stånga mig blodig och känna mig misslyckad när saker inte funkat. Jobba med mig själv och inte mot mig själv har varit en vinnande strategi.

Från april till januari höll vi på och Arts Dynamics upptog stor del av min tid och mina tankar. Hade lite separationsångest för att lämna den fina miljön jag bara kunnat kliva in i under nio månaders tid. Men när det började närma sig avslutningen så kände jag att nej, nu är jag klar med det här. Nu har jag fått alla verktygen, nu är det dags att ta min mentala Art Dynamics-ryggsäck och gå ut i världen på riktigt. Tack och hej från djupet av mitt hjärta.

Nu vänder det

Efter att ha kört järnet i söndags, bränt av mängder av hushållsarbete och känt mig oövervinnlig så gick det långsammare och långsammare igår. Till slut fick jag lov att inse att jag var sjuk. Negativt testsvar men rejält risig ändå och ännu risigare var det idag. Fick ställa in ett rep och ändra terminens första vokalensemblerep till Zoom-möte istället. Surt sa räven om rönnbären.

Men allt sitter ju i huvudet. I söndags bestämde jag mig för att jag var en övermänniska för ett dygn och inte kunde bli trött, idag fick jag bestämma mig för att allt är ok. Allt får gå i ultrarapid.

Jag släpade ner mig till havet med en termosmugg full med te. Gick ut på bryggan och satte mig på en kvarlämnad fender. Då kände jag det.

Solen värmde. På riktigt.

I nästan en timme satt jag i skräddarställning på den där fendern och lät solen värma ansiktet. Kniviga jobbutmaningar jag inte sett nån lösning på föll plötsligt på plats. Allt kändes lättare. Nu har det vänt på riktigt. Nu blir det bara ljusare och bättre.

Tjugondag Knut men utan slut

Tjugondag Knut men julen får vara kvar över helgen. Vi dansade visserligen kring granen igår men jag drar mig för att slänga ut den. Går gärna och myser i julkänslan lite till.

Tjugo dagar ledigt hade jag. Lika långt jullov som barnen och jobbhjärnan kopplade fullständigt ner. Spelade som brukligt på lite julgudstjänster men mer var det inte.

I tisdags skulle jag då börja jobba igen. Trodde att jag skulle vakna med stor entusiasm och kasta mig över arbetet, men icke. Det var plågsamt att gå upp och fruktansvärt segt att jobba. Jag fick gjort det absolut nödvändigaste, sen gav jag upp. Likadant igår, segt segt segt.

Men idag vände det. Lika plågsamt att gå upp (och behöva väcka de stackars barnen dessutom) men jobbhjärnan hade vaknat till liv. Jag jobbade stenhårt på tjugofem minuters pomodoros och fem minuters paus förutom en rejäl lunchrast på en timme. Det funkade över förväntan. Plötsligt blev det dessutom massa hushållsarbete gjort, att dammsuga grustaget till hall gick ju att göra på fem minuter! Det här är min grej alltså, korta pass så att man inte hinner tröttna och så korta pauser så att man inte hinner sega till. Måste hålla i det här.

Jag tror att det blir en rolig vår. Måste våga kasta mig ut långt utanför komfortzonen på vissa projekt. Kasta mig ut och orka hålla i. Den här våren kräver mod och disciplin.

Har gett mig själv i nyårslöfte att ta hand bättre om mig själv. Prioritera träningen, komma i säng i rimlig tid, göra en vettig (det vill säga inte obefintlig) hud- och hårvårdsrutin innan sängdags. Och att läsa böcker, jag vill bli en läsande människa igen. Hittills går det ganska bra med alltihop. Läste ut Den som vandrar om natten men började om för att jag inte ville lämna den världen. Nu är det som att umgås med vänner man redan känner.

Och nu är det kväll. Kör tvättmaskin och torktumlare, har bakat en sats kolakakor. Imorgon är en annan dag. Kanske är jobbhjärnan i ännu bättre form då. Och julen åker inte ut förrän tidigast på söndag.

En julig bildkavalkad

Jullov i Dalsland. Julklappar i mängder, nyårsbaluns, sovmorgon, ändlösa detektivlekar och hela tjocka släkten med morföräldrar (alla tre!) äkta och ingifta mostrar och morbröder och de älskade kusinerna. Dessutom mängder av snö!

Sen försvann julkortskänslan och töandet slog till. Men ingen klagade utan byggde glatt en snögubbe istället. Alice iförd udda tumvantar och hundnos.

Granen var den högsta i mannaminne. Ingen stjärna fick plats.

Tomten kommer! Kompletterad med hörselskydd och skyddsglasögon då släden lät så mycket och drog upp massa smuts i ögonen. Inga firade ankomsten med silvriga pompoms.

Fem förväntansfulla kusiner framför tomten.

Jullovsfrukost med Edamerost och pepparkaka.

Lycka är att tappa två tänder bredvid varandra så att man får en riktigt stor glugg.

Koncentrerat Play Doh-pysslande vid matbordet. Framförallt så tillverkades det färgglada popcorn.

Jag smög upp en tidig morgon och skrev dagbok i köket när alla sov.

Nyårskalas! Vissa hade servetterna på tallriken, vissa på huvudet och vissa hade snabbt knycklat ihop dem till en liten boll.

Partypinglorna!

Ett försök till syskonfoto. En vägrade och de andra två såg måttligt roade ut.

Nästa försök. Hon som förut vägrade lät sig mutas med plattan men då var redan Alice på väg ut ur bild.

Systerdöttrarna Zoe och Ellie. Så högt älskade av både mig och barnen.

Och denna fantastiska kusinkärlek. Så glad över att de har varandra.

Det var den bildkavalkaden. Nu väntar en dryg veckas jullov hemma på Djurö. Det är inte kattskit det heller.

Ett ögonblick att minnas

Du ligger där, i din egen fina sovalkov som mormor gjort i ordning åt dig , och sover. Hemma har du själv valt att sova i ditt eget rum om nätterna och din mamma är på ett sätt stolt över ditt beslut men tycker mestadels att det är väldigt tomt i sängen. Men här i mormors hus sover vi alla i samma rum. Inga och Alice snusar på varsin sida av mig i bäddsoffan och du är mitt i blickfånget. Jag tittar på era ansikten och lyssnar på era andetag.

Ni är så lyckliga här. Leker med kusinerna från att ni vaknar tills ni somnar. Massor av fina julklappar, gemensamma pyssel med play-do och smyckestillverkning, risgrynsgröt och snögubbe i backen. Ikväll åt du så mycket chokladmousse att det var ett under att det inte sprutade ut genom öronen. Små konflikter bryter ut då och då men mestadels är ni bara så lyckliga. Era ögon strålar och munnarna ler.

Jag vill spara den här stunden. Föreviga er lycka över ett jullov med kusinerna i mormors hus. Jag gräver fram kameran ur ryggsäcken och fotar rätt ut i rummet. Inget egentligt motiv, men en så stark känsla. Lyckligt och lugnt sover du vidare under adventsstjärnan.

Shabat

På fredagarna på kibbutzen i Israel fick vi sluta i tvätteriet redan klockan tolv. Vid fem var det shabatmiddag i matsalen med två tända shabatljus, extra festlig mat och billigt vin ur plastdunkar som man fick dricka i porslinskoppar. Sen var hela samhället stängt ett dygn. Inga bussar gick, inga affärer var öppna. Söndag morgon klockan halv sju startade nästa vecka i tvätteriet och trots att det var mycket kortare helg än vi har i Sverige har jag aldrig känt mig så ledig som då.

Senaste månaderna har det där med vardag och helg flutit ihop mycket. Jag har haft jobb på många helger eller har behövt jobba ikapp hemma. Fem minuter här, fem minuter där, parallellt med att läsa sagor, lösa syskonkonflikter och vika tvätt. Absolut närvarande med barnen, men också huvudet ständigt inställt på jobb.

Häromdagen frågade flera personer efter sina fakturor, fakturor som jag var helt övertygad om att jag skickat. Det var en bra väckarklocka. Nu behöver jag nog ta lite ledigt. En judisk shabat fredag kväll till söndag morgon.

Det var jättesvårt. Huvudet spottade ur sig jobbtankar i rasande fart. Men du kan ju inte vara ledig nu Amanda, du har ju massor att fixa innan jul! Ska du stressa de andra dagarna istället? Du borde i alla fall öva!

Men jag höll emot. Förutom ett kort mail som jag var tvungen att skicka rörde jag inte mailen. Öppnade inte Facebook. Spelade inte ens några toner på pianot. Gav mig själv tid att sitta i fåtöljen och läsa eller bara titta på granen. Efter en stund saktade tankarna ner och allt blev lugnt inombords.

Och nu är det söndag morgon. Dags för sista rycket innan jul!

Lyckans land

Jag kastar in handduken fast klockan bara är strax efter elva, värmer en kopp te och går mot sängen. Vårt hem ser ut som om en bomb har briserat. Lucialinnen, glitter, mängder av pysselmaterial, pepparkaksformar, bakskålar, typ tio par skor i varierande storlekar som någon liten marodör plockat fram ur garderoben, mysiga filtar, söndertrampade chips på golvet, leksaker halvvägs in under sofforna, en strykbräda mitt i hallen. Jag orkar inte ta hand om detta kaos nu.

Men barnen sover lyckliga i sina sängar. De har ägnat helgen åt att ha filmmys med chips, leka agenter, gå luciatåg med barnkören, mannekänga i en aldrig sinande kavalkad av fantasifulla kombinationer, ringa både till mormor och till kusinerna i Tyskland, producera fjorton kreativa julkort, stå på rad och formge nya varianter av lussekatter, äta pepparkaksdeg ur kastrullen med sked, gosa med sin mamma och tända tredje ljuset.

Städa är en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle ha sagt. Här i kaoset lever lyckan. Jag går och lägger mig med den insikten som en skimrande diamant i bröstet.