Tjugondag Knut men utan slut

Tjugondag Knut men julen får vara kvar över helgen. Vi dansade visserligen kring granen igår men jag drar mig för att slänga ut den. Går gärna och myser i julkänslan lite till.

Tjugo dagar ledigt hade jag. Lika långt jullov som barnen och jobbhjärnan kopplade fullständigt ner. Spelade som brukligt på lite julgudstjänster men mer var det inte.

I tisdags skulle jag då börja jobba igen. Trodde att jag skulle vakna med stor entusiasm och kasta mig över arbetet, men icke. Det var plågsamt att gå upp och fruktansvärt segt att jobba. Jag fick gjort det absolut nödvändigaste, sen gav jag upp. Likadant igår, segt segt segt.

Men idag vände det. Lika plågsamt att gå upp (och behöva väcka de stackars barnen dessutom) men jobbhjärnan hade vaknat till liv. Jag jobbade stenhårt på tjugofem minuters pomodoros och fem minuters paus förutom en rejäl lunchrast på en timme. Det funkade över förväntan. Plötsligt blev det dessutom massa hushållsarbete gjort, att dammsuga grustaget till hall gick ju att göra på fem minuter! Det här är min grej alltså, korta pass så att man inte hinner tröttna och så korta pauser så att man inte hinner sega till. Måste hålla i det här.

Jag tror att det blir en rolig vår. Måste våga kasta mig ut långt utanför komfortzonen på vissa projekt. Kasta mig ut och orka hålla i. Den här våren kräver mod och disciplin.

Har gett mig själv i nyårslöfte att ta hand bättre om mig själv. Prioritera träningen, komma i säng i rimlig tid, göra en vettig (det vill säga inte obefintlig) hud- och hårvårdsrutin innan sängdags. Och att läsa böcker, jag vill bli en läsande människa igen. Hittills går det ganska bra med alltihop. Läste ut Den som vandrar om natten men började om för att jag inte ville lämna den världen. Nu är det som att umgås med vänner man redan känner.

Och nu är det kväll. Kör tvättmaskin och torktumlare, har bakat en sats kolakakor. Imorgon är en annan dag. Kanske är jobbhjärnan i ännu bättre form då. Och julen åker inte ut förrän tidigast på söndag.

En julig bildkavalkad

Jullov i Dalsland. Julklappar i mängder, nyårsbaluns, sovmorgon, ändlösa detektivlekar och hela tjocka släkten med morföräldrar (alla tre!) äkta och ingifta mostrar och morbröder och de älskade kusinerna. Dessutom mängder av snö!

Sen försvann julkortskänslan och töandet slog till. Men ingen klagade utan byggde glatt en snögubbe istället. Alice iförd udda tumvantar och hundnos.

Granen var den högsta i mannaminne. Ingen stjärna fick plats.

Tomten kommer! Kompletterad med hörselskydd och skyddsglasögon då släden lät så mycket och drog upp massa smuts i ögonen. Inga firade ankomsten med silvriga pompoms.

Fem förväntansfulla kusiner framför tomten.

Jullovsfrukost med Edamerost och pepparkaka.

Lycka är att tappa två tänder bredvid varandra så att man får en riktigt stor glugg.

Koncentrerat Play Doh-pysslande vid matbordet. Framförallt så tillverkades det färgglada popcorn.

Jag smög upp en tidig morgon och skrev dagbok i köket när alla sov.

Nyårskalas! Vissa hade servetterna på tallriken, vissa på huvudet och vissa hade snabbt knycklat ihop dem till en liten boll.

Partypinglorna!

Ett försök till syskonfoto. En vägrade och de andra två såg måttligt roade ut.

Nästa försök. Hon som förut vägrade lät sig mutas med plattan men då var redan Alice på väg ut ur bild.

Systerdöttrarna Zoe och Ellie. Så högt älskade av både mig och barnen.

Och denna fantastiska kusinkärlek. Så glad över att de har varandra.

Det var den bildkavalkaden. Nu väntar en dryg veckas jullov hemma på Djurö. Det är inte kattskit det heller.

Ett ögonblick att minnas

Du ligger där, i din egen fina sovalkov som mormor gjort i ordning åt dig , och sover. Hemma har du själv valt att sova i ditt eget rum om nätterna och din mamma är på ett sätt stolt över ditt beslut men tycker mestadels att det är väldigt tomt i sängen. Men här i mormors hus sover vi alla i samma rum. Inga och Alice snusar på varsin sida av mig i bäddsoffan och du är mitt i blickfånget. Jag tittar på era ansikten och lyssnar på era andetag.

Ni är så lyckliga här. Leker med kusinerna från att ni vaknar tills ni somnar. Massor av fina julklappar, gemensamma pyssel med play-do och smyckestillverkning, risgrynsgröt och snögubbe i backen. Ikväll åt du så mycket chokladmousse att det var ett under att det inte sprutade ut genom öronen. Små konflikter bryter ut då och då men mestadels är ni bara så lyckliga. Era ögon strålar och munnarna ler.

Jag vill spara den här stunden. Föreviga er lycka över ett jullov med kusinerna i mormors hus. Jag gräver fram kameran ur ryggsäcken och fotar rätt ut i rummet. Inget egentligt motiv, men en så stark känsla. Lyckligt och lugnt sover du vidare under adventsstjärnan.

Shabat

På fredagarna på kibbutzen i Israel fick vi sluta i tvätteriet redan klockan tolv. Vid fem var det shabatmiddag i matsalen med två tända shabatljus, extra festlig mat och billigt vin ur plastdunkar som man fick dricka i porslinskoppar. Sen var hela samhället stängt ett dygn. Inga bussar gick, inga affärer var öppna. Söndag morgon klockan halv sju startade nästa vecka i tvätteriet och trots att det var mycket kortare helg än vi har i Sverige har jag aldrig känt mig så ledig som då.

Senaste månaderna har det där med vardag och helg flutit ihop mycket. Jag har haft jobb på många helger eller har behövt jobba ikapp hemma. Fem minuter här, fem minuter där, parallellt med att läsa sagor, lösa syskonkonflikter och vika tvätt. Absolut närvarande med barnen, men också huvudet ständigt inställt på jobb.

Häromdagen frågade flera personer efter sina fakturor, fakturor som jag var helt övertygad om att jag skickat. Det var en bra väckarklocka. Nu behöver jag nog ta lite ledigt. En judisk shabat fredag kväll till söndag morgon.

Det var jättesvårt. Huvudet spottade ur sig jobbtankar i rasande fart. Men du kan ju inte vara ledig nu Amanda, du har ju massor att fixa innan jul! Ska du stressa de andra dagarna istället? Du borde i alla fall öva!

Men jag höll emot. Förutom ett kort mail som jag var tvungen att skicka rörde jag inte mailen. Öppnade inte Facebook. Spelade inte ens några toner på pianot. Gav mig själv tid att sitta i fåtöljen och läsa eller bara titta på granen. Efter en stund saktade tankarna ner och allt blev lugnt inombords.

Och nu är det söndag morgon. Dags för sista rycket innan jul!

Lyckans land

Jag kastar in handduken fast klockan bara är strax efter elva, värmer en kopp te och går mot sängen. Vårt hem ser ut som om en bomb har briserat. Lucialinnen, glitter, mängder av pysselmaterial, pepparkaksformar, bakskålar, typ tio par skor i varierande storlekar som någon liten marodör plockat fram ur garderoben, mysiga filtar, söndertrampade chips på golvet, leksaker halvvägs in under sofforna, en strykbräda mitt i hallen. Jag orkar inte ta hand om detta kaos nu.

Men barnen sover lyckliga i sina sängar. De har ägnat helgen åt att ha filmmys med chips, leka agenter, gå luciatåg med barnkören, mannekänga i en aldrig sinande kavalkad av fantasifulla kombinationer, ringa både till mormor och till kusinerna i Tyskland, producera fjorton kreativa julkort, stå på rad och formge nya varianter av lussekatter, äta pepparkaksdeg ur kastrullen med sked, gosa med sin mamma och tända tredje ljuset.

Städa är en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle ha sagt. Här i kaoset lever lyckan. Jag går och lägger mig med den insikten som en skimrande diamant i bröstet.

When you wish upon a star

Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp!

Som ett vuxet luciatåg kommer de där i mörkret och kylan, påpälsade och med ljus i handen. Dalakoralen av Bereden Väg ljuder ut över innergården på Banérgatan där vi har vår julkonsert i miniformat. Den tilltänkta julkonserten i Djurgårdskyrkan fick ställas in pga ökad smittspridning, men den här alternativa lösningen med musikaliskt jul-aw blev ett riktigt lyckokast.

Veni veni Emmanuel, captivum solve Israel…

I sexton år har jag lett körer. Kommit som ny till redan existerande konstellationer och sedan försökt känna in. Var ligger nivån nu och vilken potential finns? Vad har den här kören i bagaget? Hur hårt kan jag driva sångarna och de fortfarande bara känner glädje? Vilken repertoar vill kören sjunga kontra vad jag vill göra med dem? Hur intresserade är de att lägga tid och energi på att utvecklas till den nivån jag tror att de kan nå? Ständigt en balansgång. Och trots allt är det kören som bestämmer.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…

Det här är något annat. Det här är min vokalensemble. Jag försöker vänja mig vid den ovanliga tanken att det är jag som bestämmer. Det är jag som sätter ribban på vilken nivå den här ensemblen ska ligga, vilken repertoar vi har och vad våra framtida mål är. Just nu består ensemblen av tolv damer vars kapacitet jag tror mycket på, men är man som sångare inte bekväm med det repetitionstempo vi har eller mängden jag kräver att man övar hemma, då är man fri att lämna. Det är mina intentioner som är ensemblens bärande balk.

When you wish upon a star your dream comes true…

Mina barn tröttnar på kylan och bryter ihop. Jag leder den sista låten med Inga i famnen och de andra två vid mina fötter. Känner mig som i det där klippet där Leonard Bernstein dirigerar en orkester med bara ansiktsrörelser. Ensemblen sjunger alldeles strålande bra och genererar applåder och hurrarop. When you wish upon a star your dream comes true. En egen ensemble önskade jag mig och fick. Tack.

Och så var vi där

Jag och Anna står utanför Tyska Kyrkan i decemberkylan och iakttar när publiken strömmar till för att gå på Göteborg Baroque. Stockholm Early Music Festivals skyltar står utanför kyrkan. För några timmar sen strömmade publiken till vår konsert med Vox Ancorae och nu är vi lika delar euforiska och jättetrötta.

-Tänk, säger Anna, tänk vad som hände med vår lilla studentensemble från Musikhögskolan. Nu står vi här.

I elva år har Vox Ancorae funnits. Mika, Daniel och Anna startade kvartetten 2010 som unga studenter med hemmasydda medeltidskläder och hann avverka Norrlandsturnéer, medeltidsveckor och ett antal altar innan jag kom med 2014. Sen kämpade vi på i tre år, boendes i fyra olika städer och med fulla agendor på varsitt håll. Det gick sådär minst sagt och tillslut rann alltihop ut i sanden. Total paus i tre år.

Men nu. I ett års tid har vi satsat hårt och ses på rephelger i princip varannan månad. Uttalat högtflygande mål och jobbat fokuserat mot dem. Nu har vi kommit en bit på vägen. Bokade till Stockholm Early Music Festival Christmas Edition och en konsert där vi levererade med den äran och fick massor av lovord efteråt. I många år har jag gått och tittat på Stockholm Early Music Festivals affischer på kulturtavlorna i Stockholm och tänkt att där skulle Vox Ancorae vara med, det är ett mål att sträva mot. Och nu, nu är den lilla studentkvartetten från Piteå plötsligt där.

Vi fryser men är lyckliga i vinterkvällen. Ett mål nått. Nu jobbar vi vidare.

En glimt från en svunnen tid

Plötsligt glimmar minnesbilden till. Den nyseparerade Amanda för drygt två år sedan som efter några månader som ensamstående var så stolt över att hon ensam lyckades rodda en dag på stranden med barnen.

Så stort då, så enkelt nu. Så många saker som kändes fullständigt oöverstigliga då som nu bara rullar på, såväl i föräldraskapet som på jobbfronten. Det är ljusår mellan den nyseparerade Amanda och Amanda idag. Stundtals glömmer jag bort det, ser inte den enorma utveckling som skett och sker. Fastnar med huvudet i tvättkorgen eller bland en hoper ofärdiga projekt som ska ros iland. Det är bra att bli påmind ibland.

Jag klappar henne på kinden, hon den nyseparerade. Det gick ju bra. Du klarade en dag på stranden, och massa saker efter det. Nu jobbar vi vidare, du och jag.

När poletten trillar ner

Halv sex ringde klockan i kompakt mörker. Jag stapplade upp, kokade te, tände ljus och satte mig i fåtöljen med mormors varma filt över benen och datorn i knäet. Förväntade mig inga stordåd, bara lite mer tid för att komma vidare på eftersatta områden.

Men plötsligt. Där i mörkret och lugnet kom kreativiteten och en säljande text som jag kämpat och kämpat med föll bara på plats. Pang bom, så var det klart.

Det är ju så här jag ska göra. Mitt val att hämta barnen tidigt och vara med dem dagtid gör att jag måste jobba när de sover. Har länge försökt med kvällspass efter nattning men det är helt värdelöst, jag är så trött att jag mår illa. Raglar runt och försöker ömsom jobba, ömsom städa och så småningom ramla i säng alldeles för sent. Kass kombination. Sen upp halv sju och försöka väcka kropp och själ (med halvdant resultat) innan jag måste väcka barnen vid sju. Har känt ett tag att det där sliter på mig.

Så nu en ny strategi. Inget jobb efter nattning. Komma i säng i vettig tid och sen gå upp tidigt för en lång egen stund bland mörker, te och värmeljus. Hoppas på succé.

Superhjälten

Jag är så trött. Har nattat i flera timmar och nu väntar städ och tvätt och disk. Vill bara sitta här framför brasan, dricka te och läsa en stund. Eller kanske ännu hellre gå och lägga mig. Men nej det går inte, för det finns ingen annan vuxen här hemma. Och någonstans är det ganska skönt, att det inte finns nåt alternativ. Bara att göra.

Jag pratade med människor som sa att föräldraskapet är en ständig övning i ödmjukhet. Att man ständigt behöver lägga ribban lägre än sina intentioner och acceptera och inse att det är good enough. Men är det inte tvärtom, tänkte jag när jag gått och grunnat ett tag. Att vara förälder gör en till en superhjälte, med superkrafter man inte hade en aning om att man besatt.

Det är föräldraskapet som gör att jag på nåt märkligt sätt lyckas få iväg tre barn till förskola och skola på morgonen och alla är i tid, har borstat hår och är klädda i ändamålsenliga ytterkläder. Innan jag fick barn fick jag knappt iväg mig själv och såväl håret som ändamålsenliga ytterkläder lämnade ibland en del att önska.

Det är föräldraskapet som gör att jag orkar vara vaken tre nätter i rad med sjuka barn. Som får mig att briljera i konflikthantering och lyckas välja när det är pedagogiskt vettigt att bli arg och när det är läge att låta bli. Det är föräldraskapet som ingjuter nån slags evighetstålamod (även om jag ibland måste andas i en fyrkant) när nattningen aldrig tar slut. Som plötsligt fyller mig med visshet om vad jag ska göra med barnet som är rädd för att somna. Och som, när nattningen till slut är avklarad, får mig att ställa mig och baka bröd på mjölslattar och ett utgånget jästpaket för att jag insåg att brödet i frysen visst var slut.

Det är föräldraskapet som gjorde att jag lyckades behålla lugnet när multiremmen på bilen gick av mitt i rondellen vid Gullmarsplan och alla barn satt i bilen. Jag bara kände hur superkrafterna strömmade till. Lyckades rulla in på en sidogata innan batteriet helt dog och fick sen barnen att tycka att det är värsta äventyret att åka kollektivtrafik hem. Det blir så enkelt, allt fokus på barnen.

Så, föräldraskapet. Ge mig nu tillräckligt med superkrafter för att förbereda morgondagen, stoppa in en tvätt och hoppa hundra hopp med hopprepet. Sen blir det läsa och sova som belöning.