Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp!
Som ett vuxet luciatåg kommer de där i mörkret och kylan, påpälsade och med ljus i handen. Dalakoralen av Bereden Väg ljuder ut över innergården på Banérgatan där vi har vår julkonsert i miniformat. Den tilltänkta julkonserten i Djurgårdskyrkan fick ställas in pga ökad smittspridning, men den här alternativa lösningen med musikaliskt jul-aw blev ett riktigt lyckokast.
Veni veni Emmanuel, captivum solve Israel…
I sexton år har jag lett körer. Kommit som ny till redan existerande konstellationer och sedan försökt känna in. Var ligger nivån nu och vilken potential finns? Vad har den här kören i bagaget? Hur hårt kan jag driva sångarna och de fortfarande bara känner glädje? Vilken repertoar vill kören sjunga kontra vad jag vill göra med dem? Hur intresserade är de att lägga tid och energi på att utvecklas till den nivån jag tror att de kan nå? Ständigt en balansgång. Och trots allt är det kören som bestämmer.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…
Det här är något annat. Det här är min vokalensemble. Jag försöker vänja mig vid den ovanliga tanken att det är jag som bestämmer. Det är jag som sätter ribban på vilken nivå den här ensemblen ska ligga, vilken repertoar vi har och vad våra framtida mål är. Just nu består ensemblen av tolv damer vars kapacitet jag tror mycket på, men är man som sångare inte bekväm med det repetitionstempo vi har eller mängden jag kräver att man övar hemma, då är man fri att lämna. Det är mina intentioner som är ensemblens bärande balk.
When you wish upon a star your dream comes true…
Mina barn tröttnar på kylan och bryter ihop. Jag leder den sista låten med Inga i famnen och de andra två vid mina fötter. Känner mig som i det där klippet där Leonard Bernstein dirigerar en orkester med bara ansiktsrörelser. Ensemblen sjunger alldeles strålande bra och genererar applåder och hurrarop. When you wish upon a star your dream comes true. En egen ensemble önskade jag mig och fick. Tack.
Frilansförälder 