Bland koloraturer och smöriga ackord

Jag åker tåg. Tyst avdelning upp längs Norrlandskusten. Läser, jobbar, sover en stund. Norrländska städer passerar revy utanför tågfönstret och marken täcks av snö.

Backhopparbackens lampor lyser när tåget rullar in i Övik. Anna hämtar på stationen. Glad över att få jobba ihop med en av mina närmaste vänner och att det funkar så bra även musikaliskt. Vi sätter oss på ett café en stund och snart anländer även Linneas tåg. Bil hem till Anna, te och chips, ambitiös planering av rephelgen och sedan sova.

Vaknar strax före åtta. Frukost, uppsjungning, repet är igång innan halv nio. Detta är inget för slöfockar. Om några veckor är det föreställning i Piteå och vi som trio har inte sjungit ihop sen i september. Föreställningen om Concerto delle donne, världens första tjejband, har inte blivit spelad sen augusti och måste verkligen väckas till liv igen. Repertoaren sitter väl något sånär, men det är värre med intonationen. För bästa resultat borde vi väl öva varje vecka, men det är en omöjlighet när vi bor på tre helt skilda ställen i landet. Kan man intonationsöva via Skype? Vi finslipar, övar krångliga ställen om och om igen. Sjunger två och två, övar med metronom, mixtrar med intonationen. Amanda, du kan gå lite upp, ljusa upp klangen på f:et. Vi måste ha mer botten i det där ackordet.

Martin, Linneas sambo och föreställningens cierceron, anländer. Lunch, promenad, nya tag. Vi sjunger och berättar oss igenom föreställningen, märker allt som har förbättringspotential. Tröttheten börjar smyga sig på och vi dricker te och äter choklad för att hålla oss alerta. Det hjälper inte, jag slumrar till mitt under repet och vaknar av att Anna kastar en penna på mig. Dags för paus.

Vi spelar upp hela föreställningen för Annas sambo David som placeras i en fåtölj och uppmanas vara kritisk och konstruktiv. Mycket effektivt att utsättas för skarpt läge. Oj, här blev det segt och alldeles för mycket prat. Hur mycket ska vi dansa utan att det ser töntigt ut? Hur iscensätter vi en trånande textförfattare och en obekväm ensemble utan att sånginsatserna påverkas? Min rollfigurs karriär avslutades abrupt av att hon blev yxmördad av sin make, hur mycket ska jag dö på scenen?

Middag, dags för nästa rep. Imorgon är det brödsjungning på gudstjänst för att finansiera den här rephelgen. Vi repar lite gudstjänstrepertoar innan hjärnan sätter stopp. Nio timmars rep har tagit ut sin rätt. Vi avslutar kvällen med att briljera på instrument vi inte kan. Linnea spelar fiol, jag viola, David fagott och Anna gitarr. Det låter helt fruktansvärt och är en underbar motvikt till allt intonationsgnetande.

Nästa morgon, uppe med tuppen för att åka mot kyrkan. Vi sjunger upp i varsitt hörn av kyrkorummet och mitt i uppsjungningsövningen känner jag ett glädjeil i magen. Det här, att få musicera på så här hög nivå, det är mitt jobb! Jag får betalt för att hålla på med det som jag, förutom att vara med barnen, älskar mest att göra.

Vi presenteras som Trio Lux och vrider oss lite. Lux är ett namn i brist på bättre, ett namn vi kläckte ur oss första repet och som ingen är nöjd med men trots otaliga försök har vi inte lyckats komma på något bättre. Till sommarens spelningar måste vi fixa det där. Nåväl, det funkar väl inför den lilla men entusiastiska församling som lyssnar och ger oss en rungande applåd efter att gudstjänsten är slut.

Hem igen, lunch och mer övning. Ingen rast ingen ro, oj vad en liten trio kan gno. Mer intonationsgnetande och små glimtar av ren musikalitet. Jag får kompa på cembalo en stund, det händer sällan och är roligt.

Triorepet är över och Linneas tåg går. Jag och Anna laddar om för nästa projekt, nu blir det Damernas Musikblad. Från renässans till sekelskifte, från acapella till stor röst och smöriga komp med mycket färgningar. Det kräver lite te, en macka och några Gott och Blandat, men sen är vi på igen. Åker till en stor församlingssal med flygel och spelar in klingande material för att ha om vi bestämmer oss för att söka pengar av Musikverket. Nio timmars rep även idag. Sa någon att det var helg?

Trött i röst och sinne men glad. De börjar rulla så smått nu, de musikaliska projektstenarna.

Den nya vardagen

Klockan ringer i mörkret. Jag hör barnens andetag omkring mig. Stänger av signalen, faller tillbaka in i dvalan och vaknar en timme senare. Nu finns bara tid för rationalitet och effektivitet. Sluta tänk, bara agera. Vanliga kläder och ytterkläder i olika högar, göra smoothie i muggarna bara färdigt att hälla i sig. Väcka Inga och Agnes så mjukt och fint det bara går. Den redan vakna Alice hjälper till genom att kärleksfullt vråla ”Eija!!!” och ”Ajjes!!!” och hårdhänt klappa på sina systrar. Det funkar, alla vaknar. På med kläder, i med smoothien, tävla med Agnes om vem som snabbast får på sig ytterkläderna, fram med vagn och sparkcykel, ut till bussen. Vi hinner med marginal och morgonen har förflutit utan stress. Det där med att inte tänka på morgonen verkar vara ett vinnande koncept.

Ute igen efter lämning. Att det går bra att lämna Agnes är kanske inte så konstigt, men även Inga och Alice är så trygga på förskolan, efter en lång inskolning och en mamma som vägrade gå om de var ledsna. Numera knallar de bara in på avdelningen efter att jag klätt av dem och pussat på dem. En av fröknarna sitter på golvet och sträcker ut armarna och Inga går rätt in i famnen.

Jag springer hem. Förskolepersonalen ser mig mest i träningskläder. 1,6 km är inte så långt men jag tänker att droppen urholkar stenen. Måste hitta en träning som funkar i vardagen och som är så lätt att den faktiskt blir av. Springer till eller från förskolan, hoppar hundra hopp med hopprepet i vardagsrummet, gör situps eller plankan när jag värmer saker i mikron. Nu har det faktiskt funkat i två veckor.

Hemma, lite drygt fyra timmars arbetstid innan jag ska hämta barnen igen. Fyra obrutna timmar, eoner av tid! Nu gäller det att inte falla i fällan. Stoppa in en maskin tvätt går bra eller köra diskmaskinen, men nej jag ska inte städa upp leksaker eller vika tvätt eller få ordning i det där förrådet som ser ut som Jerusalems förstörelse. Jag ska jobba!

Det är fortfarande ovant. Kommer jag inte bli avbruten? Ska jag inte försöka bränna av så mycket det går på fem minuter medan barnen leker nöjt? Jaha, nu har jag kollat mailen och gjort allt det som var akut, ska jag liksom bara…sätta mig och spela?

Jag övar, testar, spelar in, skriver. Hoppar mellan instrumenten, datorn och telefonen. Dirigerar en lång stund framför spegeln. Dricker otaliga koppar te, äter lunch medan hjärnan fortfarande är i flödet. Formar långsamt framtiden. Det har gått nästan två år sedan jag senast jobbade på riktigt och även då var det att trycka in så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det här, att vara i ett obrutet flöde av kreativitet, är en helt fantastisk känsla.

Klockan närmar sig halv två. Dags att stänga ner, göra någon slags bokslut för dagen. Ägna promenaden till förskolan åt att ställa om, från musikern till trebarnsmamman Amanda. Nu är det Imse vimse, Lilla snigel och Slå dig fri som gäller resten av dagen.

Fokus och riktning

Sista söndagen på året. På onsdag gör vi som kungen och vänder blad. Nytt år, nya möjligheter brukar det ju klyschigt heta, men just denna gång är det väldigt sant.

Jag sitter vid pianot och jobbar med tjugo saker samtidigt. Övar sväng i en folkmusiklåt och försöker sedan överföra det till en Bachfuga. Byter till datorn och skickar några fakturor, lyssnar på lite bra låtar, åter till pianot för att försöka spela dem. Sträcker mig efter telefonen på impuls, kollar på min egen eftersatta hemsida och börjar strukturera upp den i huvudet. Återvänder efter en stund till pianot och fortsätter spela folkmusik och barock i skön förening. 20 januari är det Open Stage på Stallet och jag tänkte försöka komma med där. Nu är det dags att ta några nya steg.

Det har varit konstgjord andning under hösten. Jag har dragit in så att jag har klarat mig men inte mer än så. Största delen av pengarna kommer dessutom från Oscars församling där jag visserligen trivs jättebra och gärna har som stabilitet i frilanskassan, men om det vore det enda jag ville göra skulle jag lika gärna kunna söka en organisttjänst.

Men nu så. Nu går alla barnen sina fem timmar på förskola om vardagarna och jag hinner jobba. Har inte haft förmåga att fokusera under hösten men nu vet jag åt vilken riktning jag ska gå. Mina klassiska sånglektioner, med sikte på att sjunga in mig i Radiokören eller Eric Ericssons Kammarkör, är återupptagna och jag har bokat in min första dirigeringslektion för att bli ännu vassare även på den fronten. Idéer inom allsköns musikaliska områden ligger och marineras i hjärnan. Klart för våren är en kör i Oscars och ännu en säsong barnmusikal med Sexårskören, sen får vi se vad jag och 2020 kommer hitta på. Målen är högt satta och fokuset inställt.

Rak kurs framåt

336770C7-B70A-4B8E-926F-AF4D99B70F6D.jpegHej kära bloggen,

Ja jag vet, vi har haft väldigt dålig kontakt senaste tiden. Ett inlägg på åtta månader, det kan man ju inte direkt kalla en tät och fin relation. Men vet du, jag har inte haft några ord att skriva sen separationen. Har försökt några gånger men aldrig lyckats fullt ut. Men nu tror jag tiden är mogen för att vi tar upp kontakten igen, vad tror du?

Agnes började på förskola i höstas och sedan några veckor går även Inga och Alice där. Jag slets mellan argumenten när de fick plats på småbarnsavdelningen. Det är en jättebra förskola här ute på Djurö, barnen går bara fem timmar om dagen varpå Inga och Alice sover två av dem och som ensamstående måste jag jobba och dra in pengar till familjen. Men identiteten som hemmaförälder var jobbig att lägga ner. Sviker jag mina ideal nu? Och mina barn? Efter att ha ältat frågan i långbänk med familj och vänner landade jag till slut även mentalt i att det är rätt.

Klockan tickar. Dags att åka och handla och sen hämta barnen. Nu bloggen, nu är vi igång. Upp på berget och rak kurs mot öppet hav.

Nystart

Det blev en paus. För några månader tystnade bloggen. Skälet är enkelt; det har varit omöjligt att skriva. Saker har hänt och sedan en tid tillbaka är jag ensamstående mamma. Mer än så kommer jag inte kommentera saken, varken här eller i det offentliga rummet över huvud taget.

Processen är en stundtals smärtsam men helt nödvändig och mycket utvecklande kurs i självkännedom. Hur ska jag lägga upp mitt liv utefter de nya förutsättningar som råder? Just nu drar min familj och framförallt mamma ett jättetungt lass, hur behöver jag göra för att på sikt kunna stå på egna ben?

Vem vill jag vara? Vilka beteenden och programmeringar behöver jag lägga av med för att nå dit jag vill? Vilka skor behöver jag kliva ur och vilka nya skor ska jag ta på mig?

Och – om inget annat än jag själv stoppar mig, var och hur långt kan jag nå då?

Just nu är det en dag i taget, ibland en timme eller en minut. Men i ögonblicken ryms också så mycket fantastiskt. Jag är så buren av vänner och familj och får så mycket kärlek från barnen. En av de bästa känslorna är att stoppa in alla ungarna i bilen, sätta sig i förarsätet på vårt blåa sjusitiga vrålåk som Agnes döpt till Elsa och köra iväg. Här kommer vi, flickorna Björnerås.

Drömmar och minnesluckor

Fyra arbetsveckor utspridda på 1,5 månad. 1050 sexåringar från alla Nackas stadsdelar och sociala skikt iförda likadana blåa och röda tröjor. En stor scen, storslaget ljus, ljud och scenografi och rökmaskiner som barnen tycker både är häftiga och en smula läskiga när de sätts igång första gången. Helt nyskriven musikal specialskriven för detta projekt. Tjugosex repetitioner, tretton genrep och tretton föreställningar. Fem vuxna i lustiga kläder som leder, musicerar och agerar men som låter barnen vara stjärnorna. En hjärna fylld av röda drömmar och blåa minnen, hjärnexperterna PraggMarie och Strukture (som gör entré till virveltrummor, marcherande barn och en kollektiv scouthälsning) en hög med ledtrådar i form av långa vita remsor och en stor grön kontroll som ska hjälpa till att hålla ordning i hjärnan men som ibland får lite problem med sändningen och istället råkar få in lokalradion i Motala. Sexårskören 2019.

Sexårskören är ett unikum. Alla i förskoleklassen är med på lika villkor, det här är inget man väljer eller uttas till. Barn som aldrig varit i närheten av en scen sjunger sida vid sida med barn som går på danskurs varje vecka. Ingen är mer solist än någon annan, alla barnens repliker sägs i kör och i de scener där det behövs ett eller flera barn som gör något speciellt så väljer vi olika barn varje gång. På genrepsveckan kom det ett mail från en pappa som tyckte att hans son kunde få ett solo, han var ju så duktig på balett. Icke sa Nicke, här ska alla barn få glänsa.

Första två veckorna är det bara jag och Anna-Linda som håller i repetitionerna. Det är en utmaning att ha 70-95 barn framför sig och få alla att känna sig sedda men jag tror vi lyckas rätt bra. Gå fram och tillbaka på scenen och försöka möta allas ögon, ge dem en liten klapp när de kommer åkande genom Minnesluckan och med kärleksfull hand leda dem rätt när de fått sina ledtrådar och ska ställa upp sig i rader. Det är få som jag jobbar så bra ihop med som med Anna-Linda. Det står i kontraktet att hon är koreograf och jag körledare men rollerna flyter i varandra och mot barnen är det ingen skillnad mellan oss. Den mesta koreografin jobbade vi fram tillsammans och vi dansar för kung och fosterland för att få barnen att hänga på.

I pauserna mellan repen utvärderar vi, förenklar och förbättrar. Och inte att förglömma, äter choklad och pratar om livet. Vilken lyx att få jobba med en god vän och hinna prata flera hela meningar i sträck utan att bli avbruten av våra barn!

Efter två veckor och tjugosex repetioner ansluter Pelle, Andrea och Erik som musiker och skådespelare. Det blir succé såväl hos barnen som hos mig. Vi är alla fem oerhört professionella och kompetenta i våra yrkesroller men att få göra det här ihop känns som att vi är ett kompisgäng i femtonårsåldern som fått åka på två veckors läger. Djupa samtal och allmänt flams bakom scenen, sen ut och leverera. Genrep efter genrep, föreställning efter föreställning. Vi måste alltid vara på topp, ingen grupp ska få en sämre upplevelse än nån annan. Agnes är med en, ibland två gånger i veckan. Hon har lärt sig alla sånger och danser hemma och är så stor nu att hon klarar att vara med en hel repetition utan att det stör de andra barnen. Lyckan är total över att få vara med och Sexårskören upptar en stor del av hennes tankar. Dagarna i ända sjunger hon på sångerna, hennes gosedjur spelar upp små scener ur musikalen och hon producerar den ena teckningen efter den andra med Sexårskören som motiv.

Det är dubbla känslor när sista föreställningen rullar igång. Å ena sidan är jag helt slut, å andra sidan är det så himla roligt att jag vill fortsätta fyra veckor till. Föreställningen går som en dans hela vägen. Agnes sitter på första raden i publiken tillsammans med sin farmor, totalt absorberad. När extranumret kör igång tar jag upp henne på scenen så hon får dansa en sista gång. Publiken klappar och jublar över sina duktiga barn. Ridån går igen och upp igen. Mer extranummer, stående ovationer från publiken. Jag och Anna-Linda hoppar upp och ner för att elda på och ungarna sjunger och dansar för allt vad de är värda ändå tills ridån går igen en sista gång. Tack för i år, käraste Sexårskören.

Bättre och bättre dag för dag

Sportlov i Dalsland. Korvgrillning i trädgården, äppelpaj på verandan, snödroppar på väg upp i rabatterna, bebisar som sover ute i vagnen och förnimmelsen av vår i luften. Har lyckats jobba bort lite administration när barnen sover, men förutom att sjunga med barnen har jag inte musicerat en ton. Det är ju så det brukar bli nu för tiden.

Facebooks minnesfunktion påminde mig häromdagen om att det är tio år sen min stora examenskonsert i Studio Acusticum. Jag trotsade såväl min pianolärarinna som mina inre demoner och brände på fullt ös med egna kompositioner blandat med de klassiska verken, fantastiska medmusiker, femtio körsångare i trapporna, ljus- och videotekniker och en överdådig kakbuffé som manskören hade bakat åt mig. Konserten gick så bra och jag var så stolt.

Minns att jag tänkte att jag kommer aldrig bli en bättre musiker än vad jag är nu. Aldrig i mitt liv kommer jag ha så mycket tid för att öva och förbättra mitt musicerande. Sen kommer det bara gå utför.

Är det verkligen så, undrar jag tio år senare. Är det bara övningen som gör det? Isåfall är jag en riktigt riktigt dålig musiker nu när målet ligger så lågt som fem minuter om dagen.

Som musikhögskolestudent med oceaner av tid så fanns det stort utrymme för att ligga med huvudet ner i klaviaturen och känna sig dålig, ha evighetslånga fikapauser i blå sofforna och utveckla nån slags psykosomatisk värk i armarna som satte igång så fort man närmade sig ett övningsrum och skulle prestera. Alltid skulle något förbättras, aldrig kunde jag bara släppa och vara nöjd. Jag vet inte om det är att vara en bättre musiker än som jag jobbar nu. Yxa in övningstid i korta pass, snabbt hitta mönster och ackord i notbilden ifall jag skulle behöva fuska, öva upp till good enough-nivå och sen släppa och vara nöjd.

Härom veckan skulle jag spela Mozarts Lacrymosa på begravning på Djurgården, hade ingen övningstid att tillgå förutom precis innan och fastnade i bilkö på väg till jobbet. Ringde Marie, min chef, kollega och vän som är ett under av struktur och frågade vilket av arren som var lättast att fuska sig igenom och var det fanns i nothyllan. Därefter spelade jag nämnda stycke tio gånger efter varandra på Spotify och försökte planka ackorden (tack för absolut gehör!) medan jag manövrerade Forden genom Stockholms innerstad. Kom fram lagom till att hinna kika på noterna och råfuska mig igenom det två gånger på lägsta registrering innan begravningen drog igång. Åh så underbart spelat, sa änkan efteråt. Tack tack sa jag och tyckte själv att det var ganska proffsigt hanterat. Det där hade inte Amanda för tio år sedan klarat av, alla övningstimmar till trots.

Så nej, det var fel tänkt. Jag är en sjuhelsikes mycket bättre musiker nu än 2009. Och om tio år till, då kan vi snacka.

Drömduon dansar igen

Äntligen dags! Första ”riktiga” dagen på Sexårskören, idag mjukstart med bara två grupper. Dags att se om våra försök att göra allt enkelt, tydligt och roligt håller eller om vi måste ändra. Kommer barnen kunna åka kana genom minnesluckan eller blir det kaos? Är koreografierna på låtarna tillräckligt enkla och ändå snygga? Och framförallt, hur ska det gå när åttio sexåringar samtidigt ska vifta med långa vita remsor?

Anna-Linda sätter ut kryss med tejp på scenen när jag kommer. Ett kryss för varje liten sexårsrumpa som ska börja i bakre gruppen. Tydligt ska det vara. Jag repar sångtexter och skummar manus under tiden. Allt sitter inte än men det mesta.

Något försenade anländer första gruppen, hälften i röda och hälften i blå tröjor där de röda är drömmar och de blåa är minnen. Hela musikalen utspelar sig i en hjärna. Låter det flummigt? Minst sagt, men kul och årets låtar är superbra.

Vi hälsar välkomna, kör igång och allt flyter på nästan oroväckande bra. Var är kaoset? Behöver vi inte ändra någonting? Jag vet ju att jag och Anna-Linda jobbar bra tillsammans, men nu är det nästan löjligt hur väl synkade vi är i kommunikationen med barnen och varandra. Inte en enda gång behöver vi pausa repet och konferera sinsemellan. Vilken fröjd att jobba tillsammans!

På slutet, när de vita remsorna kommer in i bilden, ballar det ur lite. Här behövs uppstyrning om det ska bli vackert och inte anarki.

Kort paus, snabb genomgång sinsemellan om vad som kan förbättras till nästa grupp. En hoper nya barn i röda och blå tröjor står ute i foajén och väntar på att bli insläppta. På’t igen, hela musikalen en gång till. Om möjligt ännu bättre flyt denna gång. Scenen med de vita remsorna blir för uppstyrd denna gång, vi måste hitta en medelväg.

Repen klara för idag. Anna-Linda och scenografen Janne (hur man kan få in så många svordomar i en mening och ändå låta jättetrevlig är ta mig tusan en bragd!) testar olika sätt för att få ordning på vita rems-scenen. Jag tar av mig myggan, byter om och gör mig redo för hemfärd. Att få jobba med detta ända fram till mitten av mars, vilken lycka!

Andra halvlek

Vårt hem ser ut som Jerusalems förstörelse. Det är stökigt överallt. Jag städar och städar men ständigt är det någon som river fram nya grejer. När ska man komma i mål? Försöker parallellt med städandet att öva lite inför kvällens körrep. Bara sjunga igenom repertoaren. Agnes suckar.

-Mamma, jag kan inte få lugn och ro när jag ritar om du ska hålla på att sjunga!

Nä okej då, jag lägger ner. Tids nog, mitt barn, kommer du lära dig uppskatta gammalkyrkliga introitus.

Vardagen är igång igen med tolv timmar ensam med barnen varje dag. Jag hanterar barnen, hemmet – och jobbet. Nog för att jag jobbade en del i höstas också, men då gjorde jag bara mitt uppdrag och åkte hem igen. Hela mitt fokus låg på att klara av den nya tillvaron med tre barn. Nu flyter det på ganska bra och jobbhjärnan har börjat vakna. Orkar tänka strategiskt längre än två dagar framåt. Övar på låtarna till Sexårskören som snart drar igång, förbereder terminens repertoar för Oscars Stämmor och snickrar ihop ansökningar till Norrbottensmusiken för renässanstrion Lux.

Det är andra halvlek i det här bebisåret. Lika delar fantastiskt som sorgligt att de växer så himla fort. Har ställt ut en del bebisgrejer i garaget och Inga och Alice har precis lärt sig krypa. Jag får inte sova speciellt mycket alls men är på nåt konstigt sätt ändå lite mindre trött än innan jul. Uppskattar att jobbhjärnan har börjat vakna. Nu ska man bara komma i mål med städningen också.

Nyårsafton

Jag följer andras jul på internet. Hur de slutspurtar inför kommande ledighet och hur de sedan glider runt i en kravlös mellandagstillvaro fyllda av pussel, korsord, skidturer och julmatsrester. För egen del är det varken slutspurt eller mellandagsfrid, utan som vanligt. Jag går upp och så är det full rulle. Igår stod jag bredvid vår fantastiska julgran och skopade i mig kallnande risgrynsgröt till lunch samtidigt som jag försökte söva två bebisar i selen. Julen 2018 i ett nötskal.

Och nu är det nyårsafton. Bara jag, mamma och barnen i Dalsland. Vi ska ut och grilla korv och marschmallows, laga och äta trerätters och titta på grannarnas fyrverkerier. Alldeles lagom nivå.

Tänker inte ge mig på någon ambitiös årssammanfattning. Första halvåret sov jag mig igenom, andra halvåret har nästan uteslutande ägnats åt barnen. Hade någon sagt för ett drygt år sen att jag skulle vara ensam med en treåring och två bebisar tolv timmar om dagen fem dagar i veckan hade jag sagt att det klarar jag aldrig. Men det gör jag. Jag får till och med saker gjorda då och då.

Aldrig varit så trött, aldrig fått så mycket kärlek. Många insikter; några befriande, andra smärtsamma, alla utvecklande. Tycker att jag bara varit hemma med barnen hela tiden men har ändå lyckats fakturera över femtiotusen kronor sen september.

En av de bättre insikterna kom några dagar före jul när jag var på artistmöte hos Ragnar på Musikcentrum Öst. Hade bett om ett möte för att bolla vad som är möjligt nu under småbarnsåren och var ganska inställd på att lägga det artistiska arbetet åt sidan och bara vara yrkesmusiker i olika former ett tag. Det tyckte inte Ragnar. Ska du ha en solokarriär eller ett band som inte bara är en liten hobby så börjar arbetet nu! sa han och pepprade på med frågor, åsikter och tips i närmare två timmar. Jag var helt upplyft och superpeppad när jag kom därifrån. En spark i helt rätt riktning.

Nu är alla barnen vakna, slut på skrivandet. Gott Nytt År!