Amanda

Mamma!

Det är mitt i natten och jag ska upp om bara några timmar och få iväg barnen till förskola och skola. Men jag kan inte sluta att kolla på klipp från dagens föreställning, om och om igen. Visst hör jag några saker som kan bli ännu bättre, men framförallt blir jag stoltare och stoltare för varje gång jag tittar.

Ophelia Vokalensemble spelade Mammaföreställningen i Oscarskyrkan idag. Efteråt var jag nöjd och tyckte det gick bra, men det är nu efter att ha fastnat fullständigt i de här videoklippen som jag fattar HUR bra det var. För ett drygt år sen, efter att i ett halvår suttit som nystartad ensemble och kämpat på Zoom, inledde Ophelia Vokalensemble höstterminen i en av koristernas trädgård och sångarna var rädda för att sjunga för varandra. Nu levererar de en sån här föreställning med all repertoar utantill och med mängder av koreografi. Min stolthet fullständigt svämmar över av denna utveckling.

Tänk så det kan bli. Utan pandemins knäckande restriktioner hade det inte blivit nån Ophelia Vokalensemble. Hade inte jag och Therese råkat jobba tillsammans på det där dopet i Djurgårdskyrkan i våras och omedelbart klickat, då hade jag inte fått en kollega och varken ensemblen eller föreställningen hade varit så bra som den är nu.

Jag har skrivit manus, Therese har koreograferat och så har vi regisserat tillsammans. Samarbetet har varit ytterst konstruktivt och förvånansvärt okomplicerat. Dessutom har jag fått en ny vän. Therese har fått mig att utveckla mitt skådespeleri från att bara spela rolig barnteater till att våga ta plats i det allvarliga. Utan hennes hjälp hade jag aldrig kunnat göra den här insatsen som föreställningens berättare så bra.

Mamma! handlar om så många skeenden i en förälders liv. Föda barn, få dricka kallt kaffe, långa nattningar, att fullständigt lacka ur, försöka få respekt från tonåringar, att försöka laga det trasiga. Men framförallt den enorma kärlek som bär genom allt. Vi i ensemblen är alla mammor i olika faser av vårt föräldraskap och vi har alla kunnat relatera personligen till föreställningen. Det har blivit oerhört starkt.

Jag läste en gång ett uttryck från dressyrvärlden om att man måste vänta på sin häst. Man kan inte pusha fram sin vilja med kropp eller sinne, man ska följa hästen när den väl är redo. Jobba för det man vill och sen vara beredd när det plötsligt händer. Precis så har det varit här. 2014 såg jag ”Öppen planlösning” med Voces Nordicae, blev helt golvad och ville också skapa sceniska föreställningar. Jag försökte men varken mina ensembler eller jag var mentalt redo. Drömmen låg kvar i bakhuvudet, plötsligt ramlade både ensemblen och Therese ner i knäet och alla bitarna föll på plats. När vi hade premiär i juni var jag så lycklig för att min dröm äntligen blivit verklighet. Inatt är jag lycklig för att kvaliteten blivit så hög. På tisdag ska vi börja arbeta med en ny föreställning och samtidigt sälja in Mamma! till nya arenor. Uppåt, framåt, vidare.

Pannbenet av pansar

Jag sprang ett Lidingölopp i förrgår. 30 långa kilometer utan att ha någon som helst talang för löpning. Och jag kom i mål.

2011 sprang jag Lidingöloppet förra gången. Då var jag tjugoåtta år, hade obegränsat med tid och var dessutom nyss hemkommen från flera månader på kibbutz i Israel där man inte behövde bekymra sig sig för matlagning och handling och tvätt och städ så länge man gjorde sina sju timmar i tvätteriet varje dag. Jag sprang och sprang och sprang på den dammiga grusvägen runt kibbutzen. ”Amanda, you’re fucking crazy, you have run for an hour!” ropade mina kompisar som ägnade sina kvällar åt att sitta på gräsmattan och dricka öl och titta på solnedgången istället för att springa fyra varv runt kibbutzen nästan varje kväll. Men det gav resultat. Från att inte kunna springa två kilometer när jag kom till Israel till att drygt två månader senare klara tre mil.

Men nu är det en annan tid. Jag är trettionio år och är ensamstående egenföretagande trebarnsmamma. Det finns verkligen inte oändligt med tid, jag har inte bara mig själv utan också tre barn att hålla reda på och ingen annan lagar vår mat eller tvättar våra kläder. Ändå skulle jag ge mig på att göra En Svensk Klassiker igen. Eller kanske just därför, för att se om det går.

Om jag har löptränat? Ja. I samma utsträckning som i Israel? Definitivt inte. Jag hade inga andra ambitioner än att komma i mål, men var ändå lite orolig för att jag skulle vara för långsam för att klara reptiderna.

Första 1,5 milen gick riktigt bra. Jag var jättestolt och även om det kändes väl verklighetsfrånvänt att klara loppet på fyra timmar så vågade jag ändå tänka tanken när jag gav mig ut på den sextonde kilometern. Då, från ingenstans, slog en fruktansvärd smärta till i låren.

Jag kunde knappt springa. Det gjorde lika ont att gå. Nedförsbackarna som förut varit andningshål var nu värst av allt. Istället för att kunna ta ut stegen ordentligt fick jag nu trippa nerför backarna. Alla sprang om mig. Men vad tusan, jag kunde ju inte ge upp nu. Skulle jag bryta var det för att jag inte klarade reptiderna, inte för att jag själv gav upp.

Jag sprang, gick och trippade om vartannat. Kunde inte hejda tårarna men bestämde att det inte gjorde nåt, det var säkert bra för att släppa spänningar. Vid varje kontroll tryckte jag i mig massa saltgurka för att inte riskera att få saltbrist och tappa humöret ännu mer. Stoppade bullar i jackfickorna för att ha när orken tröt. Jag klarade reptiderna med typ tio minuters marginal och när jag kommit förbi sista repet och bara skulle ta mig i mål slutade jag försöka springa och bara gick de sista kilometrarna under en mörknande kvällshimmel. Strunt i smärtan, nu skulle jag bara i mål. Aldrig mer Lidingöloppet, tänkte en del av mig. Så brukar det låta, vi får väl se, sa en annan del.

På målrakan hade de satt ut marschaller och jag sprang de sista trehundra metrarna medan ett gäng funktionärer entusiastiskt hejade på. Någon hängde på mig en medalj och sa Bra jobbat och jag hade fullt sjå med att inte börja gråta. Mamma hade skickat peppande sms längs vägen och när jag ringde henne hade jag vissa svårigheter att hålla rösten i styr. Så ont och så trött. Men så stolt.

Jag visste att jag hade ett bra pannben, men inte att det var så här bra. Återstår att se vilken nytta jag har i övriga livet av detta pannben av pansar och insikten att man kan röra sig väldigt långsamt, bara man inte ger upp. Tids nog kommer man i mål. Och man får till och med tända marschaller på upploppet.

Lejonmamma under stjärnorna

Stjärnhimlen hälsar mig välkommen hem när jag parkerar bilen på gården. Klockan är ett på natten och jag har inte mött en bil sen Ålstäket två mil tidigare. Barnen sover djupt under filtar med gosedjur i famnen.

I fyrtiosju mil har jag fört dem hem, tvärs över Sverige. Fixat deras trilskande plattor, delat ut matsäck, stoppat om, sjungit vaggsånger och sen när de somnat bara tillryggalagt mil efter mil i septembernatten.

Vi var i Dalsland för att jag hade premiär på Halm i Hatten-föreställningen. Med barnen, pappa och Ebba på första parkett gick den alldeles strålande bra och barnen pratade glatt efteråt om att mamma blev kittlad och fick en hatt i ansiktet och om tokiga farbröder med skägg som spelade fiol. Bra betalt fick vi också. Nu har jag försörjt min flock och sen för jag dem hem till boet. Känner mig som en lejonhanne. Eller kanske mer en lejonmamma.

Jag bär in alla sovande barn och stoppar om dem i sängen. Struntar i resten av packningen, låser bilen och sätter mig vid köksbordet med tända ljus och en tekopp. Hela veckan har lite varit som att jonglera och hålla andan samtidigt. Allt nytt som dragit igång. Rodda truppgymnastik och kör och simskola och läsläxor och gympapåsar och extrakläder och så en liten tripp till Dalsland på det. Men nu är veckan i mål och jag andas ut. Vi klarade det. Stjärnorna viskar godnatt.

En uppvisning i fuskspel

Tackade ja till att spela på begravning i Oscarskyrkan. De anhöriga kontaktade mig och önskade något vackert pianostycke, gärna Chopin. Jag skickade förslag och spotifylänkar på några stycken som sitter i fingrarna och valet föll på Nocturne opus posthume av Chopin. Den övade jag in för ett halvår sen och den var dessutom lätt. Skönt, nu behövde jag inte lägga mer övningstid på den där begravningen.

Imorse tänkte jag bara spela igenom Chopin några varv innan begravningen skulle gå av stapeln. Plockade fram noterna och fick en smärre chock. Det var inte Nocturne opus posthume jag övade in för ett halvår sen, det var Vals opus posthume. Hur många Chopinstycken finns egentligen utgivna postumt? Den här Nocturnen hade jag aldrig spelat. Eller kanske när jag var typ sexton, i nån slags intensiv Chopinperiod. Jag kände vagt igen noterna, men den satt definitivt inte i fingrarna.

Nåväl, det var inte så mycket att göra. Om några timmar skulle den spelas på en stor begravning, det var bara att börja öva. Takt för takt, fras för fras. Många koppar te. Behåll lugnet. Agnes fick gå med grannarna till skolan och Inga och Alice, vars förskola var stängd för planeringsdag, sov som stockar i sovrummet. Öva öva öva innan de vaknar. Vilka ackord är det här egentligen? Var kan jag fuska utan att det hörs?

Jag satte alla noter medan de sov och fortsatte finslipa medan Inga, Alice och grannflickan Vera lekte precis utanför. Vera ställde sig i dörren och lyssnade andäktigt. Jag vill lyssna när du spelar, sa hon. Ok, om jag har lyckats charma en femåring ska jag väl lyckas charma ett begravningsfölje på Östermalm också.

Oscarskyrkan var fylld av svartklädda människor och koret helt överfullt av blommor. Jag fick jobba med en mycket duktig solist som jag tycker om och vi lyckades få uttjänta gamla begravningshits som Ave Maria och Dagen är nära att skimra. Sist av allt var det då dags för dagens uppvisning i fuskspel medan kistan bars ut. Jag spelade det vackraste jag någonsin kunde och försökte effektivt dölja alla missar. Kommer det här att gå vägen eller kommer det att märkas att jag övade in det här för några timmar sen?

Efter begravningen kom kyrkoherden fram.
-Vilken duktig pianist du är!
Yes. Mission completed.

Pipor och Basuner

Sedan mars 2021 har vi repat, jag och Anders. Ett helt år av pandemi och ständigt vabbande där det ibland kändes som att vi ställde in fler rep än de vi faktiskt genomförde. Sedan en vår med lite fler genomförda rep, en lång semester och så slutspurten med tre rep på en vecka. Och idag var det premiär på Pipor och Basuner.

Som jag har övat och slitigt. Repertoaren vi valt är verkligen inget för veklingar. Jag har verkligen behövt hålla igång pianospelet men framförallt har jag tvingats bli en så mycket bättre organist.

Vi har också fått lära känna varandra igen. Nog för att vi spelade i samma jazzband och umgicks lite när vi gick på gymnasiet, men sen följde tjugo år utan egentligen någon kontakt alls. Förutom en ny spelkollega har jag också fått en ny vän.

Och premiären gick så oerhört bra! Till och med när de fjorton hoptejpade sidorna med noter på Morceau Symphonique ramlade ner på golvet bredvid orgeln och jag fick fuska de tre sista sidorna ur huvudet. Vi fick så otroligt mycket lovord efter konserten. Klart att det finns förbättringspotential och viss repertoar kan byta plats eller bytas ut för att få en ännu bättre konsert, men den efterlämnande känslan är att det här konceptet kan bli riktigt riktigt bra. Världsturnéer hägrar! Men först kontakta alla kyrkomusiker vi känner och boka in konserter. Imorgon börjar arbetet framåt.

Sommarlovets sista skimrande stund

Tio veckors sommarlov fick vi. Tio veckor av att få sova så länge man vill. Tio veckor av smultronplockning, bad i havsvik och långgrund sjö, lek med kompisar och kusiner, raceande på springcyklarna, spretiga blombuketter och magiska solnedgångar över Ivägsjön.

Men nu är det slut. Imorgon börjar Agnes ettan och Inga och Alice på storbarnsavdelningen Kobben. Agnes har packat sin nya jättefina ryggsäck, valt en av sina finaste klänningar och är lycklig och spänd över att få gå till skolan igen. Inga och Alice är glada de också över att börja på Kobben men eftersom det ska vara tjugofem grader varmt imorgon och Alice just nu oavsett väder klär på sig tre lager mönstermixade kläder och strumpor uppdragna till knäna så överlät jag inte klädvalet till henne. Hoppas på att hon accepterar de fina och svala kläder jag har lagt fram.

Och imorgon är också min semester slut. Gjort några små punktinsatser under sommaren och förra veckan jobbade jag litegrann, men imorgon börjar det på riktigt. Direkt efter att barnen är lämnade ska jag åka in till stan för att repa med Anders inför söndagens konsert. När barnen är hämtade vid två ska jag ha Zoommöte med Sunniva och prata om hösten med Amabelli och därefter genomföra en provsjungning online med en potentiell ny medlem till Ophelia Vokalensemble. Hade tänkt mig en lugn mjukstart med lite jobb på nån solig klippa, men det får vänta till på onsdag.

Allt känns väldigt ovant efter så lång semester. Hur gör man när man jobbar? Hur gör man för att få iväg alla barn i tid? Vilka strukturer och strategier behöver vi ha för att få vardagslivet att flyta smidigt och vilka behöver jag ha för att få arbetslivet att flyta lika smidigt? Vad vill jag prioritera och hur ska jag få det gjort? Känns som det behövs lite funderingar på den där klippan på onsdag.

Barnen sover och jag har övat konsertrepertoar med tekoppen som sällskap. Jag har inte tagit fram nån finklänning, men även jag känner förväntan inför imorgon. Allt har sin tid och nu är det dags för vardag igen.

En nattlig Canzone

Jag underhåller och utmanar min kreativitet genom att skriva bunden vers. Sonett, limerick, haiku, blankvers, terzin.. Nuvarande utmaning är att skriva en canzone, ett versmått med tretton rader och märklig rimställning som var poppis på artonhundratalet. I flera veckor har jag tänkt få till en Canzone, men det har verkat så svårt att jag ständigt skjutit på det. Och vad sjutton ska den handla om?

Ikväll nattade jag i tre timmar och när alla barn äntligen somnat så smet det in ett gäng myggor och kalasade på barnen. Alla vaknade, grät och kliade sig frenetiskt. Den lagom trötta mamman som sett fram emot en lugn stund med plats för egna tankar släpade sig till sovrummet och kliade, klappade och försökte lugna och trösta. Så länge jag satt på sängkanten så var det lugnt, även om insomningen gick väldigt långsamt.

Ok, tänkte jag. Nu blir det Canzone småbarnsversionen. Ingen hjärta och smärta här inte, här är det myggbett och trötta mammor.

Lagom tills jag skrivit klart hade barnen somnat. Myggorna verkar ha lämnat huset. Dags att själv sova bland tre myggbitna barn.

Sommarkören

Det är tredje sommaren i rad med Sommarkör. Något som skulle kompensera för en utebliven pandemitermin växte sig stort, blev succé och återkom. Rosorna blommar i Tessinparken och hälsar mig välkommen åter. En vecka sedan vi sist sågs.

Vi samlas vid fontänen som alltid. Några kommer varje gång, några kommer ibland, för vissa är det första gången. Alla är välkomna. Man kan vara helt nybörjare eller avancerad körsångare, allt går bra.

Jag kör en snabb presentationsrunda och sen en kort uppsjungning som inleds med några djupa långa andetag. Fokus, nu landar vi i det här tillsammans. Har snott konceptet av en prästkollega som kör gemensam andning med församlingen inför varje dop och vigsel och det är förvånansvärt effektivt.

Därefter enkla övningar med fokus på samsjungning och intonation. Sjung ett ord var i en låt, sjung i kvinter, sjung ett ackord och byt ut en ton, sjung kanon på två personer! En ständig balansgång mellan trygghet och utmaning. Jag justerar ständigt. När behöver folk känna sig trygga och när kan man vidga deras komfortzoner? Modet flödar bland körsångarna och de kastar sig, om ibland lite skräckslaget, ut i utmaningen.

Sen dags för sångövning. Folkmusik, sydafrikansk, spirituals, medeltidsballader, alla sorters kanons och tacksamma arr av Anders Öhrwall och Anders Nyberg. Alltid på gehör. Alltid lätta stämmor som låter bra på en gång. Aldrig längre progression än till körövningens slut en timme senare. Man ska alltid känna sig nöjd när man går hem och inte känna att man missar en del av inlärningen om man inte kan komma nästa gång.

Till sist En vänlig grönska fyrstämmigt. Jag har sjungit den säkert tusen gånger, ändå slår den an något i mig varje gång. För evigt förknippad med Musikhögskolans Kammarkör och allt som Erik Westberg har lärt mig om körsång och körledning. Jag skänker honom en varm tanke varje gång första ackordet kommer.

Timmen är slut och koristerna applåderar och pratar med varandra med glada röster. Jag går genom rosenallén bort mot tunnelbanan med glädje i bröstet. Lika roligt varje gång och nästa vecka ses vi igen.

Långsamt leder också framåt

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor…

10 juni gick barnen på tio veckors sommarlov och uppenbarligen gjorde deras mamma också det. Jobbhjärnan kopplade ner fortare än kvickt och det jobb som behövts göras har gått otroligt långsamt. Som en gammal bil som behövt chokas igång och sen långsamt tuffat på. Men långsamt leder också framåt. Snart är alla uppgifter färdiga förutom konserter som ska övas in och en hemsida som vid sommarens slut förhoppningsvis ser dagens ljus.

Femhundra meter från vårt gamla hus börjar vårt nya liv ta form. Det var en fruktansvärt jobbig flytt på många olika plan, men nu börjar jag och barnen landa. Långsamt leder också framåt även här. En kartong i taget och försöka att vara nöjd med varje litet framsteg. Huset är litet men läget perfekt och barnen trivs jättebra.

Om en vecka är det tre kilometers simmande på Vansbrosimningen och idag simmade jag nästan lika länge som det tog när jag gjorde En Svensk Klassiker 2011. I en timme och sju minuter simmade jag tre varv runt en havsvik och höll humöret uppe genom att mumlande sjunga alla Cornelis Wreesvijks och Astrid Lindgrens sånger som jag kunde komma på. Åtminstone hoppas jag att jag mumlade. Minns fortfarande tydligt när jag var barn och trodde jag sjöng i mitt huvud men i verkligheten hade stått och sjungit En vänlig grönska för full hals över hela badviken.

Blev inte speciellt trött efter simningen, trots lång distans. Så oerhört skönt att veta att denna första del av Klassikern kommer gå bra, men hur jag ska klara av att springa tre mil på Lidingöloppet i september är en annan femma. Antar och hoppas att långsamt leder också framåt också på den fronten.

De höga förväntningarnas pedagogik

Det är morgon och jag sitter vid fönstret i mitt gamla flickrum i Ödskölt och jobbar. Barnen sover och jag läser utvärderingar från körsångare.

Djurö Kammarkör och Ophelia Vokalensemble. Ett körledarvikariat i Oscars Stämmor skapade via pandemins snåriga stigar två egna ensembler under mitt företag. Så kan det bli. Olika sättning, olika åldersgrupper, olika repertoar, olika framförandepraxis – men drivna av samma pedagogiska tanke. De höga förväntningarnas pedagogik.

Djurö Kammarkör tog sig an Rheinbergers mässa i G-dur. Ett verk som är lätt vid första anblicken men när man ger sig i kast med det blir det svårare och svårare. Fjorton korister vana att sjunga i en jättekör på sextio personer skulle plötligt våga vara bärande i en liten ensemble. Vi tragglade på, hade i halvlek ett fullständigt värdelöst rep där ingenting fungerade, bröt ihop och kom igen. Sångarna skapade egna övningsgrupper och började öva hemma hos varandra. Jag la in extrarep efter extrarep. Sakta började musiken dansa och självförtroendet blev större och större. Och på gudstjänsten i Djurö Kyrka som var målet med hela projektet, då satt det. De hade fattat grejen med körsång. De räddade alla felsteg, de hittade balansen mellan att lyssna in varandra och att våga sjunga på, det fanns ett flöde även i de svaga partierna och de vågade vara mitt instrument och överlämna sig i dirigentens händer. Stoltheten och glädjen var stor efteråt hos oss alla.

Ophelia Vokalensemble gjorde en föreställning om alla aspekter att vara mamma. All musik utantill. En koreograf kopplades in och mängder av koreografier skulle sättas. Vi slet och slet och slet. La in massor av extrarep. Oron för att klara det var stor hos koristerna och stundtals även hos mig. Pressar jag dem för hårt nu? Men jag tror ju att de har förmågan att klara det!

Nivån på koristerna steg med rekordfart sista veckorna. På genrepet kändes det som att det ändå skulle gå vägen och på den välbesökta föreställningen så var vi i hamn. Succé! Publiken pendlade mellan skratt och gråt och vi blev fullkomligt översköljda av beröm när föreställningen var slut. Ni måste spela den på fler ställen! Ni måste åka på turné!

De höga förväntningarnas pedagogik. Jag har alltid jobbat så, ända sen jag var tjugotvå och skulle börja leda min första kör. Var med på en erfaren kollegas rep och iakttog förundrat och lite förvirrat pedagogiken. Varför tror han inte kören om mer? Varför peppar han dem inte för att bli lite bättre när de har förutsättningar för det? Varför går snacket, såväl hos dirigent som hos kören, att de inte kan bättre än såhär? Så vill inte jag jobba!

Jag förväntar mig alltid stordåd av mina körsångare. Tror med en dåres envishet på deras inneboende förmåga. Försöker alltid spänna bågen lite till och uppbådar all min entusiasm för att ingjuta mod i sångarna att våga spänna bågen tillsammans med mig. Hela tiden kan det bli bättre.

Pedagogiken funkar inte alltid. Några gånger har jag lämnat ensembler för att våra intentioner inte längre gått att förena. Men av enkäterna att döma så har pedagogiken denna gång landat helt rätt. Ser redan fram emot höstens projekt.