Kategori: Föräldraskap

Augusti 2015. Jag hade en fem månaders bebis, hade börjat jobba lite grann för att dryga ut min usla föräldrapenning och startade en blogg för att dokumentera hur det skulle gå att utveckla sin musikkarriär och sitt företag samtidigt som jag skulle vara ”en så närvarande förälder som det bara går”.

Ganska snart utvecklades också bloggen till att bli en motvikt mot det som jag ansåg som rådande ideal i samhället. Jag ville visa att man inte behöva följa strömmen utan kunde välja annorlunda. Man måste inte ha en anställning, man måste inte vara föräldraledig ett år och sen gå tillbaka till heltid, man måste inte börja lämna sina barn långa dagar på förskola när de är ett år gamla. Bloggen var mitt lilla bidrag till att stå på barrikaderna och inspirera folk till att våga välja andra vägar i sina liv.

Så många år av småbarnsliv som finns dokumenterat i bloggen. Med facit i hand tog jag verkligen vara på den tiden och tillbringade så mycket tid med barnen som det bara gick. Jag identifierade mig så mycket som småbarnsmamma att musikkarriären ibland hamnade i bakvattnet, men i efterhand är jag stolt över att alltid ha prioriterat barnen.

Men nu har jag inga småbarn längre. Jag har en snart tioåring som just kommit hem från ett översovningskalas och två sexåringar som kan läsa och som man kan lämna ensamma en kort stund för att gå till ICA och handla mjölk. De har skolplikt och fritidsaktiviteter och läxor och blir oftast sura om jag hämtar för tidigt på fritids, för de vill vara med sina kompisar. I princip alla förutsättningar i vårt liv har ändrats under dessa år. Barnen kan numera hänga med på alla mina jobb och skulle jag få ett uppdrag som kräver några dagar borta så kommer deras mormor och styr skutan under tiden.

Jag är inte mindre frilansmusiker och absolut inte mindre förälder än när jag startade bloggen. Men allt har sin tid. Så med kärlek, tack och hej Frilansföräldern. Nu vänder vi blad, som kungen skulle ha sagt.

Måndag morgon. En halvtimme kvar innan jag ska väcka barnen. Te i koppen och adventspyntat hem.

Ambitionerna på städfronten var skyhöga inför helgen, men jag hann inte hälften av det jag tänkt. Det händer hela tiden andra saker. Nattningen tar flera timmar, en liten olycka av olika slag måste rättas till, någon tyckte att det var en utmärkt idé att riva sönder lokaltidningen i små bitar och sen glömma den på golvet. När jag försökte få vederbörande att städa undan möttes det av stora protester. Men vi är brevbärare och det här är vår post! Jag försöker fokusera på det roliga vi gjorde under helgen och all kärlek som flödade. Hur länge är de så här kärleksfulla och bara vill kramas, bli burna och vara i famnen? Njuter så länge det varar.

Ny arbetsvecka hägrar. Plötsligt har det nästan gått en hel termin som heltidsfrilans, utan någon halvtidsanställning som täckte upp. Jag var lite orolig innan hur det skulle gå ihop, men det har ju gått bra. Dels ekonomiskt men också min egen riktning. Det är som att jag hunnit utkristallisera mig lite, hunnit landa i vad jag är bäst på och verkligen vill satsa på.

Tidig musik, folkmusik och föreställningar av olika slag kommer vara mitt huvudsakliga fokus. Har tagit några första steg i scenkonstens värld och känner en längtan efter mer. Sen kommer jag naturligtvis alltid att jobba med min bredd och kunna ta allsköns uppdrag, men det känns skönt att ha en riktning.

Klockan är sju. Dags att mjukt försöka väcka decembertrötta barn.

Skriv ett blogginlägg.

Men skriv ett blogginlägg då!

Men kom igen! Hur svårt kan det vara att få ur dig ett inlägg! Nåt vettigt kan du väl skriva?

Nej, säger hjärnan. Jag har glömt hur man gör. Jag har loggat ut.

Sjuttiotre dagars semester. En ocean av tid. Ett helt sommarlov med barnen, från skolavslutning till skolstart. Från att ständigt tidsoptimera och jobba varje liten ledig femminutare till att inte tänka på jobb över huvud taget.

I början var det jättekonstigt och ovant. Så oerhört van att jobba när tillfälle finns. Vad skulle jag göra med all tid som dök upp? Efter en knapp vecka hade den känslan försvinnit och livet och göromålen började gå i betydligt långsammare takt. Tankarna på jobbet sjönk snabbt undan och det kändes som att jag aldrig mer ville befatta mig med dem över huvud taget.

Tio veckors semester är såklart en enorm lyx. Inte en enda fritids- eller förskoledag för barnen. Jag hade sparat ihop så att vi skulle klara oss över sommaren. Har tagit några sporadiska små speljobb där barnen kunnat vara med och kört Sommarkör i Tessinparken. Får man inte betald semester av sin arbetsgivare får man lösa det på andra sätt.

Sen är min och barnens krav på en lyckad sommar är inte så stora. Det är kul om det är fint väder, men det går bra om det regnar också. Vi har inget behov av häftiga upplevelser. Antingen har vi varit hemma på Djurö och skrotat runt eller så har vi varit i Dalsland och skrotat runt. Från att de vaknat till de somnat har kusinerna gått vid varandras sida. Ätit frukost, lekt de mest fantasifulla lekar, skrivit sånger, blivit osams och sams igen, sytt väskor och plockat hallon. Jag är så väldigt glad både över relationen de får till varandra och relationen jag får till mina systerdöttrar.

Agnes har lärt sig simma ordentligt och fick göra det hon drömt om sen förra sommaren: simma över kanalen tillsammans med Zoe. Hon var lika delar superstolt och överlycklig efteråt. Jag filmade den stora händelsen och var lika stolt jag.

Jag har verkligen skytt tanken på jobb och inte förstått hur jag ska kunna börja jobba igen i höst. Men nu, efter åtta veckor, har en liten spirande förväntan inför hösten börjat ta form. Efter tre terminer har halvtidsvikariatet som organist i Oscars församling tagit slut och det är dags att göra annat av den tiden. Det var jättebra att få det vikariatet i knäet efter pandemin och jag har verkligen utvecklats som musiker av att ständigt leverera på hög nivå med kort varsel, men det tog också mycket tid från annat. Nycklarna har jag kvar och inringd som organist i församlingen blir jag ändå. Nu är det tid att ta nya spännande steg i karriären. Barnen har blivit större, jag kan spänna bågen ännu mer nu.

Två veckor kvar. Sen går vi förväntansfulla till årskurs två, sista året på förskolan och min första arbetsdag.

Vårterminen började med en rivstart första veckan och sen saktades tempot aldrig ner. I sex veckor har jag jobbat, jobbat och jobbat. Varenda arbetsdag, varenda vardagkväll efter läggning och i princip varje helgdag.

Så mycket tid som jag tillbringat vid det här instrumentet sen vårterminen började. Så mycket repertoar som jag bara tryckt in. Gläds åt att den förmågan verkar vara väl upparbetad och att kapaciteten är hög. Tack och lov för att barnen utan problem sover sig igenom pianoövning på sena kvällar.

Tack och lov också för att så mycket av mitt jobb består av att lyssna in sig på repertoar och jag kan promenera vid havet, träna skidor eller köra bil medan Mahler, Sibelius, Tallis och Coldplay går på repeat i lurarna.

Jag har spelat på så fruktansvärt många begravningar, nästan alla med krävande repertoar som det behövde läggas mycket övningstid på. Jag ska egentligen inte klaga, att spela begravningar i Oscars är att fantastiskt sätt att hålla spelandet igång och att drilla förmågan att öva in repertoar på kort tid, men efter de här veckorna fyllda av Mahlersymfonier, Bachsarabander och Beethovensonater så ska det bli skönt med lite Air, Tröstevisa och Amazing Grace.

Mitt i all krävande repertoar kom denna pärla. Begravning av en medelålders man med intellektuell funktionsnedsättning som älskade Galenskaparna och After Shave. Jag tog mig an uppgiften med största allvar och började väldigt svagt och vackert för att sedan brassa på allt mer och på slutet spela med varenda register utdraget på orgeln. Tyckte själv att det blev rätt bra när jag spelat klart och gick ned för trappen. Där nere stod präst och begravningsentreprenör med tårar i ögonen, vaktmästaren väste ”den vill jag också ha på min begravning!”, alla den avlidnes vänner på boendet hade suttit och gungat i takt och mamman sökte upp mig två dagar senare när jag jobbade för att få tacka för den fantastiska versionen av Macken. Ibland slår det an på riktigt.

Två stora projekt gick i mål, kärleksföreställningen med Ophelia Vokalensemble och aftonkonserten med Stylus Phantasticus. Så mycket slit och så mycket stolthet. Stolt över Stylus Phantasticus som gått från Sommarkören till Djurökören till Djurö Kammarkör till att nu vara en riktig ensemble med ett spännande namn, en professionell framtoning och en fin klang. Och stolt över mina Ophelior som med tillit och mod kastade sig ut och gav en helt fantastisk föreställning. Nästa gång blir vi ännu bättre.

Stoltast är jag över de här hjältarna. De har följt med på så många rep och när jag behövde vabba men inte kunde vara ledig satt de i rummet bakom orgeln med ett gäng gosedjur och kollade på film. Hela tiden har de skött sig exemplariskt. Så glad att de kan vara med på mitt jobb och vi kan vara tillsammans även på det sättet.

Den här veckan är lugnare. Hurra!

Jag ligger i sängen med barnen runt omkring. Vi pratar och kramas, kittlas och busar. Sista morgonen som de får sova hur länge de vill och hasa runt i pyjamas halva förmiddagen. Imorgon börjar skola och förskola igen och tack och lov är barnen enormt peppade efter tre veckor hemma.

Vi har haft ett så fint jullov. Nästan en vecka i Dalsland, heldag på Gröna Lund och väldigt mycket tid att bara skrota runt hemma. Jag läser om föräldrar som klagar på att det blev för mycket skärmar under jullovet. Mina barn har visserligen bett om att få kolla på film då och då, men i nästa ögonblick glömt bort det då en ny lek uppstått ur intet. De parallella världarna finns ständigt hos oss och fantasin flödar. Ena stunden är barnen superhjältar, nästa stund prinsessor och plötsligt ska jag vara med och arrangera fiskdamm i klädkammaren för att de ritat och klippt ut en massa godisar i papper och det nu ska vara utdelning av godispåsar.

Som vuxen går det inte riktigt att ha tre veckors jullov när inte resten av världen har det. Men nästan. Jag har jobbat undan akuta grejer när de har sovit eller varit upptagna med sina lekar och ibland har de fått följa med. Lyx med tre så stora barn att det funkar.

Agnes undrade häromdagen varför jag har ett jobb där man behöver jobba på julaftonskvällen. För att det jobbet gör att jag kan vara med er hur mycket som helst, sa jag. Det är väldigt få föräldrar som kan jobba och ändå vara med sina barn så mycket som jag kan. Många andra barn har fått gå på fritids på jullovet för att deras föräldrar måste jobba. De kan inte vara hemma så som jag kan med er.

Vi tar oss upp ur sängen. Dagen till ära får barnen ha på sig pyjamasar och morgonrockar hela förmiddagen. De försvinner in i leken, jag ställer fram skålar med olika goda saker att äta när hungern sätter in och försöker i rasande fart hantera kommande föreställningar, repetitioner, begravningar, konserter och elever medan barnen är upptagna med annat. Imorgon börjar vardagen och vi är alla redo för den.

Ritualerna och ensamheten. Torrborstning, vatten med äppelcidervinäger, yoga och sen te, tända ljus och dagbok. Redo att möta dagen och väcka barnen.

Internet är inte vaken så här tidigt på morgonen, sa jag för en månad sen och ersatte morgonfilm med morgonpyssel. Ingen klagade. De pärlar och ritar och leker med klippdockor och Lego medan Krakel Spektakel och Kusin Vitamin pratar och sjunger i bakgrunden.

På hemväg eget lämning. Mitt i skogen men ändå en minut till ICA och tre till skolan och förskolan. Samt typ fem minuter till havet och en egen liten badvik. Vilken ökning av livskvalité att flytta hit i somras.

Trött på att bara öva good enough för att klara olika uppdrag tog jag kontakt med Oskar igen för att hitta tillbaka till min förlorade pianoteknik. En timme på Pepparkaksgränd räckte. Nu sitter jag här varje morgon och gläds över att pianistfingrarna långsamt återvänder.

Min hjärna kräver stenhård disciplin, annars sticker den. Likt en tryffelhund på jakt rusar den glatt mot alla nya impulser och börjar gräva om ingen håller i kopplet. Ytterst detaljerade listor. Alarm på mobilen som reglerar korta arbetspass och korta pauser. Mycket te. Men lyckas jag hålla hjärnan kopplad jobbar den å andra sidan fruktansvärt effektivt.

Sångelev över FaceTime. Videomöte med Sunniva om nya reptider och fotosession med Amabelli. Jobba med Ophelias nya föreställning. Dirigera repertoar framför spegeln. Förkovring i röstlära. Pang pang pang.

Klockan slår tolv och allt stillnar för en stund. Jag lyssnar på Dagens dikt på radion. Äter en enkel lunch. Ligger en kort stund i soffan och låter tankarna vandra som de vill.

Jag viker kläder och sjunger duett med Malena. Tänk vad alla sånglektioner med Lena har gjort. Från att låta som en liten flicka till att ha ett omfång på tre oktaver och kunna sjunga avancerade operaverk.

En löptur genom höstlandskapet. I slutet av februari väntar Vasaloppet. Skräckblandad förväntan.

Dukar namnsdagsbord innan hämtning. När jag var liten var det jag och mormor Inga som firade namnsdag, nu är det jag och min lilla Inga. Så glad att hon fick det namnet.

Man får anpassa ambitionsnivån efter situation. Så länge barnen tycker att höjden av bakverk är såna där munkar från ICA så räcker det fint med ett sexpack dammsugare och Tom&Jerry-kex. Tids nog är det dags för hembakad namnsdagtårta på morgonen.

Ambitionsnivån fortsätter. Agnes har kör i Gustavsberg och efteråt frågar jag om vi ska köpa namnsdagsmiddag. Nån fin restaurang göre sig icke besvär, barnen röstar på Maxmiddag. I bilen.

Inga och Alice somnar i bilen på vägen hem och allt kommer i ofas. Läggningen blir jätteförsenad och ingen somnar. Klockan har slagit tio när jag stapplar upp ur sängen. Planen med hushållsarbete går om intet, jag bara stirrar tomt framför mig. Efter en stund ger jag upp, lämnar det stökiga köket åt sitt öde och går och lägger mig. Tekopp och en tänd änglaljusstake. Barnens varma kroppar som trycker sig nära mig. Inte kan jag få det bättre än så.