Lyckans land

Jag kastar in handduken fast klockan bara är strax efter elva, värmer en kopp te och går mot sängen. Vårt hem ser ut som om en bomb har briserat. Lucialinnen, glitter, mängder av pysselmaterial, pepparkaksformar, bakskålar, typ tio par skor i varierande storlekar som någon liten marodör plockat fram ur garderoben, mysiga filtar, söndertrampade chips på golvet, leksaker halvvägs in under sofforna, en strykbräda mitt i hallen. Jag orkar inte ta hand om detta kaos nu.

Men barnen sover lyckliga i sina sängar. De har ägnat helgen åt att ha filmmys med chips, leka agenter, gå luciatåg med barnkören, mannekänga i en aldrig sinande kavalkad av fantasifulla kombinationer, ringa både till mormor och till kusinerna i Tyskland, producera fjorton kreativa julkort, stå på rad och formge nya varianter av lussekatter, äta pepparkaksdeg ur kastrullen med sked, gosa med sin mamma och tända tredje ljuset.

Städa är en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle ha sagt. Här i kaoset lever lyckan. Jag går och lägger mig med den insikten som en skimrande diamant i bröstet.

When you wish upon a star

Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp!

Som ett vuxet luciatåg kommer de där i mörkret och kylan, påpälsade och med ljus i handen. Dalakoralen av Bereden Väg ljuder ut över innergården på Banérgatan där vi har vår julkonsert i miniformat. Den tilltänkta julkonserten i Djurgårdskyrkan fick ställas in pga ökad smittspridning, men den här alternativa lösningen med musikaliskt jul-aw blev ett riktigt lyckokast.

Veni veni Emmanuel, captivum solve Israel…

I sexton år har jag lett körer. Kommit som ny till redan existerande konstellationer och sedan försökt känna in. Var ligger nivån nu och vilken potential finns? Vad har den här kören i bagaget? Hur hårt kan jag driva sångarna och de fortfarande bara känner glädje? Vilken repertoar vill kören sjunga kontra vad jag vill göra med dem? Hur intresserade är de att lägga tid och energi på att utvecklas till den nivån jag tror att de kan nå? Ständigt en balansgång. Och trots allt är det kören som bestämmer.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…

Det här är något annat. Det här är min vokalensemble. Jag försöker vänja mig vid den ovanliga tanken att det är jag som bestämmer. Det är jag som sätter ribban på vilken nivå den här ensemblen ska ligga, vilken repertoar vi har och vad våra framtida mål är. Just nu består ensemblen av tolv damer vars kapacitet jag tror mycket på, men är man som sångare inte bekväm med det repetitionstempo vi har eller mängden jag kräver att man övar hemma, då är man fri att lämna. Det är mina intentioner som är ensemblens bärande balk.

When you wish upon a star your dream comes true…

Mina barn tröttnar på kylan och bryter ihop. Jag leder den sista låten med Inga i famnen och de andra två vid mina fötter. Känner mig som i det där klippet där Leonard Bernstein dirigerar en orkester med bara ansiktsrörelser. Ensemblen sjunger alldeles strålande bra och genererar applåder och hurrarop. When you wish upon a star your dream comes true. En egen ensemble önskade jag mig och fick. Tack.

En glimt från en svunnen tid

Plötsligt glimmar minnesbilden till. Den nyseparerade Amanda för drygt två år sedan som efter några månader som ensamstående var så stolt över att hon ensam lyckades rodda en dag på stranden med barnen.

Så stort då, så enkelt nu. Så många saker som kändes fullständigt oöverstigliga då som nu bara rullar på, såväl i föräldraskapet som på jobbfronten. Det är ljusår mellan den nyseparerade Amanda och Amanda idag. Stundtals glömmer jag bort det, ser inte den enorma utveckling som skett och sker. Fastnar med huvudet i tvättkorgen eller bland en hoper ofärdiga projekt som ska ros iland. Det är bra att bli påmind ibland.

Jag klappar henne på kinden, hon den nyseparerade. Det gick ju bra. Du klarade en dag på stranden, och massa saker efter det. Nu jobbar vi vidare, du och jag.

Superhjälten

Jag är så trött. Har nattat i flera timmar och nu väntar städ och tvätt och disk. Vill bara sitta här framför brasan, dricka te och läsa en stund. Eller kanske ännu hellre gå och lägga mig. Men nej det går inte, för det finns ingen annan vuxen här hemma. Och någonstans är det ganska skönt, att det inte finns nåt alternativ. Bara att göra.

Jag pratade med människor som sa att föräldraskapet är en ständig övning i ödmjukhet. Att man ständigt behöver lägga ribban lägre än sina intentioner och acceptera och inse att det är good enough. Men är det inte tvärtom, tänkte jag när jag gått och grunnat ett tag. Att vara förälder gör en till en superhjälte, med superkrafter man inte hade en aning om att man besatt.

Det är föräldraskapet som gör att jag på nåt märkligt sätt lyckas få iväg tre barn till förskola och skola på morgonen och alla är i tid, har borstat hår och är klädda i ändamålsenliga ytterkläder. Innan jag fick barn fick jag knappt iväg mig själv och såväl håret som ändamålsenliga ytterkläder lämnade ibland en del att önska.

Det är föräldraskapet som gör att jag orkar vara vaken tre nätter i rad med sjuka barn. Som får mig att briljera i konflikthantering och lyckas välja när det är pedagogiskt vettigt att bli arg och när det är läge att låta bli. Det är föräldraskapet som ingjuter nån slags evighetstålamod (även om jag ibland måste andas i en fyrkant) när nattningen aldrig tar slut. Som plötsligt fyller mig med visshet om vad jag ska göra med barnet som är rädd för att somna. Och som, när nattningen till slut är avklarad, får mig att ställa mig och baka bröd på mjölslattar och ett utgånget jästpaket för att jag insåg att brödet i frysen visst var slut.

Det är föräldraskapet som gjorde att jag lyckades behålla lugnet när multiremmen på bilen gick av mitt i rondellen vid Gullmarsplan och alla barn satt i bilen. Jag bara kände hur superkrafterna strömmade till. Lyckades rulla in på en sidogata innan batteriet helt dog och fick sen barnen att tycka att det är värsta äventyret att åka kollektivtrafik hem. Det blir så enkelt, allt fokus på barnen.

Så, föräldraskapet. Ge mig nu tillräckligt med superkrafter för att förbereda morgondagen, stoppa in en tvätt och hoppa hundra hopp med hopprepet. Sen blir det läsa och sova som belöning.

Lön för mödan

Jag håller hårt på uppfostran. Man ska äta med bestick och tacka för maten. Säga ja tack och nej tack och kan jag be att få. Man cyklar inte inomhus och skorna ska stå i skostället. Dessutom städar man upp efter sig när man har lekt med något och ställer sin tallrik i diskmaskinen efter middagen. Man är snäll mot sina systrar och springer inte runt och skriker och stör. Eller gnäller, man får tala om tydligt vad som är fel. Vi är en familj och i en familj så hjälps man åt. Och så vidare. Mina barn kan rabbla några av mina vanligaste ”såhär uppför man sig”-meningar vid det här laget.

Uppför sig då barnen alltid som änglar? Icke. De testar mängder av gränser och gnäller och tar sina systrars grejer och tycker att mamma kan städa istället. Minst en gång om dagen rullas cykeln in genom köksdörren och körs ett litet varv på mattan bara för att kolla om mammas cykelgräns står fast. Det gör den, kan jag meddela.

Men ibland, ibland får man skörda frukterna av sitt idoga uppfostringsarbete. Imorse vaknade vi upp på nattåg och barnen uppförde sig exemplariskt. Inget bråk, inget gnäll, bara hjälpsamma vid påklädning och packning. När vi ska gå av hittade jag inte mobilen och blev lagom stressad. Bad barnen ställa sig i korridoren på tåget och de stod som tända ljus och vaktade väskor medan jag vände upp och ned på alla sängkläder i hela kupén. Mobilen hittades och vi, väskorna och vagnen kom av tåget. Inga och Alice satte sig i vagnen utan gnäll och Agnes släpade målmedvetet den tunga rullväskan bakom sig, även nerför trapporna. Hiss, tunnelbana och hiss igen och när vi kom till Slussens bussterminal var det bara några få minuter kvar till vår buss skulle gå.

-Nu får du ett uppdrag, sa jag till Agnes. Spring bort till hållplats R och säg till busschauffören att han ska vänta på oss. Hon nickade allvarligt och satte iväg som en pil. När jag kom fram med vagn och väskor lutade hon sig ut ur bussen och vinkade glatt och stolt. Mamma, jag sa att han måste vänta på min mamma och mina småsyskon och han sa att han skulle det!

Jag körde på och möttes av en hoper glada främlingar som tyckte Agnes var så duktig och redig. Vi trängde ihop oss på ett säte i den fulla bussen och jag försökte underhålla under den timslånga turen. Bussgodis, kramar, sånger och ramsor. Ett otal genomsjungningar av Den olydiga ballongens egen visa. Några tillsägelser om att man får prata tyst och inte störa på bussen. Mer kramar.

I Stavsnäs vinterhamn gick de flesta av bussen. Åh vilka duktiga barn, sa flera av dem. Så väluppfostrade och så duktiga! Och vilken duktig mamma!

Jag log och sa tack, men inombords var jag så nöjd och stolt över mina barn att jag nästan kunde spricka. När vi kommer hem kommer jag få tjata om var skorna ska stå, men just nu ska jag bara gotta mig i den här känslan, att få så fin lön för mödan.