Kategori: Föräldraskap

Jag är så trött. Har nattat i flera timmar och nu väntar städ och tvätt och disk. Vill bara sitta här framför brasan, dricka te och läsa en stund. Eller kanske ännu hellre gå och lägga mig. Men nej det går inte, för det finns ingen annan vuxen här hemma. Och någonstans är det ganska skönt, att det inte finns nåt alternativ. Bara att göra.

Jag pratade med människor som sa att föräldraskapet är en ständig övning i ödmjukhet. Att man ständigt behöver lägga ribban lägre än sina intentioner och acceptera och inse att det är good enough. Men är det inte tvärtom, tänkte jag när jag gått och grunnat ett tag. Att vara förälder gör en till en superhjälte, med superkrafter man inte hade en aning om att man besatt.

Det är föräldraskapet som gör att jag på nåt märkligt sätt lyckas få iväg tre barn till förskola och skola på morgonen och alla är i tid, har borstat hår och är klädda i ändamålsenliga ytterkläder. Innan jag fick barn fick jag knappt iväg mig själv och såväl håret som ändamålsenliga ytterkläder lämnade ibland en del att önska.

Det är föräldraskapet som gör att jag orkar vara vaken tre nätter i rad med sjuka barn. Som får mig att briljera i konflikthantering och lyckas välja när det är pedagogiskt vettigt att bli arg och när det är läge att låta bli. Det är föräldraskapet som ingjuter nån slags evighetstålamod (även om jag ibland måste andas i en fyrkant) när nattningen aldrig tar slut. Som plötsligt fyller mig med visshet om vad jag ska göra med barnet som är rädd för att somna. Och som, när nattningen till slut är avklarad, får mig att ställa mig och baka bröd på mjölslattar och ett utgånget jästpaket för att jag insåg att brödet i frysen visst var slut.

Det är föräldraskapet som gjorde att jag lyckades behålla lugnet när multiremmen på bilen gick av mitt i rondellen vid Gullmarsplan och alla barn satt i bilen. Jag bara kände hur superkrafterna strömmade till. Lyckades rulla in på en sidogata innan batteriet helt dog och fick sen barnen att tycka att det är värsta äventyret att åka kollektivtrafik hem. Det blir så enkelt, allt fokus på barnen.

Så, föräldraskapet. Ge mig nu tillräckligt med superkrafter för att förbereda morgondagen, stoppa in en tvätt och hoppa hundra hopp med hopprepet. Sen blir det läsa och sova som belöning.

Jag håller hårt på uppfostran. Man ska äta med bestick och tacka för maten. Säga ja tack och nej tack och kan jag be att få. Man cyklar inte inomhus och skorna ska stå i skostället. Dessutom städar man upp efter sig när man har lekt med något och ställer sin tallrik i diskmaskinen efter middagen. Man är snäll mot sina systrar och springer inte runt och skriker och stör. Eller gnäller, man får tala om tydligt vad som är fel. Vi är en familj och i en familj så hjälps man åt. Och så vidare. Mina barn kan rabbla några av mina vanligaste ”såhär uppför man sig”-meningar vid det här laget.

Uppför sig då barnen alltid som änglar? Icke. De testar mängder av gränser och gnäller och tar sina systrars grejer och tycker att mamma kan städa istället. Minst en gång om dagen rullas cykeln in genom köksdörren och körs ett litet varv på mattan bara för att kolla om mammas cykelgräns står fast. Det gör den, kan jag meddela.

Men ibland, ibland får man skörda frukterna av sitt idoga uppfostringsarbete. Imorse vaknade vi upp på nattåg och barnen uppförde sig exemplariskt. Inget bråk, inget gnäll, bara hjälpsamma vid påklädning och packning. När vi ska gå av hittade jag inte mobilen och blev lagom stressad. Bad barnen ställa sig i korridoren på tåget och de stod som tända ljus och vaktade väskor medan jag vände upp och ned på alla sängkläder i hela kupén. Mobilen hittades och vi, väskorna och vagnen kom av tåget. Inga och Alice satte sig i vagnen utan gnäll och Agnes släpade målmedvetet den tunga rullväskan bakom sig, även nerför trapporna. Hiss, tunnelbana och hiss igen och när vi kom till Slussens bussterminal var det bara några få minuter kvar till vår buss skulle gå.

-Nu får du ett uppdrag, sa jag till Agnes. Spring bort till hållplats R och säg till busschauffören att han ska vänta på oss. Hon nickade allvarligt och satte iväg som en pil. När jag kom fram med vagn och väskor lutade hon sig ut ur bussen och vinkade glatt och stolt. Mamma, jag sa att han måste vänta på min mamma och mina småsyskon och han sa att han skulle det!

Jag körde på och möttes av en hoper glada främlingar som tyckte Agnes var så duktig och redig. Vi trängde ihop oss på ett säte i den fulla bussen och jag försökte underhålla under den timslånga turen. Bussgodis, kramar, sånger och ramsor. Ett otal genomsjungningar av Den olydiga ballongens egen visa. Några tillsägelser om att man får prata tyst och inte störa på bussen. Mer kramar.

I Stavsnäs vinterhamn gick de flesta av bussen. Åh vilka duktiga barn, sa flera av dem. Så väluppfostrade och så duktiga! Och vilken duktig mamma!

Jag log och sa tack, men inombords var jag så nöjd och stolt över mina barn att jag nästan kunde spricka. När vi kommer hem kommer jag få tjata om var skorna ska stå, men just nu ska jag bara gotta mig i den här känslan, att få så fin lön för mödan.