ELKOKAVL eller Vek och Kall

2009 höll jag i Lägergården Sparrevikens ledarskapsutbildning ELKOKAVL (En Liten Kurs Om Konsten Att Vara Ledare) tillsammans med några vänner. I tio dagar skulle vi drilla ett gäng sjuttonåringar i ledarskapets och friluftslivets ädla konst. Nog för att de fick sådana faciliteter som militärtält, kallvattenkran och utedass, men utomhus skulle vi vara oavsett väderlek.

På första dagen höll Anton i passet ”ELKOKAVL eller Vek och Kall”. Denna ordlek blev ett pass i hur man skulle förhålla sig till livet under dessa tio dagar. Väljer jag i denna situation att vara ELKOKAVL eller Vek och Kall? Har jag ätit ordentligt? Är jag tillräckligt klädd för att inte frysa eller bli blöt? Om jag är arg, irriterad eller ledsen på någon eller något, kan jag då lösa det istället för att låta det förpesta min och alla andras dag?

Kursen blev succé och jag har ofta tänkt på den genom åren. Kanske framförallt på ELKOKAVL eller Vek och Kall. Den här sommaren har jag insett att man kan ha det förhållningssättet till allt, inte bara till att klä sig ordentligt och se till att man har ätit. Är jag ansvarig eller är jag offer?

När barnen inte somnar på kvällen och jag har massor att göra, ska jag då bli stressad och irriterad eller kan jag välja att bara andas lugnt och sjunga samma vaggvisa tretton gånger till? När jag simmar mitt i sjön och orken plötsligt tar slut, ska jag då få panik eller välja att säga till mig själv att är det nåt jag behärskar så är det att simma i öppet vatten och att det bara är att ta det lugnt? Ska jag se till att öva på saker ordentligt så jag slipper värsta stresspåslaget när det väl är gig? Och så vidare, och så vidare. Jag har en bra bit kvar innan jag helt sluppit att vara Vek och Kall, men skam den som ger sig.

Jorden den snurrar

Agnes är så spänd på att börja skolan så att hon inte kan somna om kvällarna. Hon räknar dagar och helst vill hon börja imorgon. Funderingarna hopar sig. Är alla andra barn lika nervösa som jag? Vad är fritids för någonting? Får jag hålla dig i handen när vi går till klassrummet första dagen? Vi kollar om och om igen på filmen skolan har skickat ut och läser alla informationspapper framlänges och baklänges. När mina svar tar slut ringer jag till biträdande rektorn som tar sig tid att svara på Agnes frågor och välkomnar oss att komma och titta på lokalerna innan skolstart. Vi tas emot med öppna armar av fritidspersonalen som visar runt i alla rum och Agnes får se att hon redan har fått en egen krok och hylla i kapphallen. Efteråt strålar hon av lycka och längtar ännu mer till skolstart.

Blöjpaketet tar aldrig slut. En blöja per natt och som säkerhet om vi åker långt, det är allt som behövs numera för Inga och Alice. Utvecklingen har ännu inte nått den nivå där toalettbesöket blir en enskild angelägenhet, utan allt som hamnar i pottan ska stolt visas upp för alla och envar och sen går de gemensamt i procession till badrummet för att tömma innehållet i toaletten. Mamma, vi e schtoja flickoj, vi ha tjosoj! Ja, nu är ni stora flickor.

Jag genomför en omorganisation här hemma. Rensar i garderober, köksskåp, bokhyllor och leksakslådor. Vi är på väg in i en ny fas: alla äter på porslinstallrikar, ingen har haklapp, blöjorna är snart ett minne blott, napparna är på väg att helt fasas ut.

Jorden den snurrar och den första småbarnseran är på väg att ta slut. Nu går vi in i andra halvlek med förskoleklass och mellanbarnsavdelning på förskolan. Jag har älskat och omfamnat den här första tiden med tre små barn men undrar om inte det som kommer nu blir ännu roligare. Nu kör vi, jag och mina schtoja flickoj.

En av meningarna med livet

Femton års gemensamt musicerande. Från musikskolans körer och ensembler på mellanstadiet till att vi avslutade våra högskolestudier. På gymnasiet var gruppen Sikia vårt jobb och under studieåren var Myrra vårt ständiga hemvändarprojekt. Slit och släp, vänskap, stor glädje och fantastiska musikupplevelser. Till slut behövde vi nästan inte kommunicera för att få musiken dit vi ville.

Sen tog vuxenlivet vid. Vi fick jobb och barn och hus och kombibilar. Kontakten hölls men ganska sporadiskt och trots några försök fick vi inte till några gemensamma speltillfällen.

Förra året fick Caroline nys om ett kulturellt residens för folkmusik och frågade om vi ville vara med. Samuel hade inte tid i sitt liv just då, men jag och Rebecca hakade på. Vi började spåna på en föreställning om den dalsländska halmslöjden, fick inte residenset men fortsatte ändå. Vindlande messengertrådar, Google-dokument, telefonsamtal och vinkväll på Zoom. Fördjupad vänskap. Nu är vi inte små flickor eller unga studenter längre, nu är vi kvinnor och mammor.

Så plötsligt, en möjlighet till konsert hemma i Bengtsfors. Den första konserten på elva år. Hur skulle det gå? Vi förberedde in i minsta detalj för att kunna repa så effektivt som möjligt när vi väl sågs.

Dagen före konserten sågs vi. Första låten lät fint men lite trevande, sen kom det slag i slag. Närvaron. Den ordlösa kommunikationen. Samspelet som satt som en smäck efter femton års gemensamt spelande. Vi skulle sätta en trestämmighet och jag och Rebecca visste exakt vad vi skulle göra för att bilda kompletta understämmor till Caroline. När jag hörde Caroline och Rebecca sjunga blev jag alldeles berörd. Röster som jag känner så oerhört väl, varje liten skiftning.

Dagen efter var det konsert. Strålande väder. Mycket folk. Bra scen och bra ljud. Vi gick på och bara körde. Alla år av gemensamt mellansnack gjorde sitt, vi bara flöt i varandra. I princip hela konserten satt som en smäck. Och jag var lycklig. För att få spela live igen, för att få hitta tillbaka till folkmusiken igen, för närvaron, den ordlösa kommunikationen och den stora spelglädjen. För att det här är en av de stora meningarna med mitt liv.

Generalpaus

Nu blev det semester.

Inte för att jobbet blev klart. Jag slet som en tok förra veckan för att komma i mål med alla projekt men gav upp på fredagsmorgonen, släppte allt och ägnade mig åt att baka en massa bullar och kakor till barnens försloleavslutning istället. Tänkte att jag får väl jobba några dagar till i samma tempo nästa vecka och sen ta semester.

Ägnade helgen åt att repa föreställning inför Medeltidsveckan och spela in en digital konsert. Roligt men otroligt intensivt. När måndagen kom och jag skulle färdigställa allt jobb, då var motivationen slut. Nu får det räcka, de där jobben kan jag göra färdigt nån gång i sommar. Nu får det bli semester.

Sju veckor hemma tillsammans med barnen innan Agnes börjar förskoleklass och de andra på ny avdelning. Sju veckor utan speciellt många tider att passa. Sju veckor med bad, lek, syskon- och kusinkärlek och mängder av fika. Jag inledde visserligen starkt med att få ett begravningsjobb med två dagars varsel samt att det behövs förberedas massor inför konserten på söndag. Men det spelar ingen roll. Känslan av semester har ändå infunnit sig. Jag välkomnar den.

På rätt plats i livet

Det är solig morgon i Dalsland och jag ligger bland snusande barn och läser och gläds över skörden av grattisar som inkommit på Facebook och som alla ska få ett svar. Jag och barnen partade loss med färska jordgubbar i bilen när vi körde hit igår och idag blir det kombinerat midsommarfirande och födelsedagskalas tillsammans med familjen.

Trettioåtta år. Hur känns det att vara så jävla gammal? undrade pappa skämtsamt när han ringde och grattade. Jotack, bara bra faktiskt.

Att bli äldre har inte alltid varit helt friktionsfritt. Inför varje ny födelsedag har jag rannsakat mig själv. Är jag där jag vill i livet? Varför har jag inte kommit längre? Alltid är det något som skavt, aldrig har jag känt mig riktigt nöjd.

Förutom nu. Nu har det fallit på plats. Jag har tre barn som jag älskar mer än ord kan beskriva. Vi har hittat vår plats på jorden; jag älskar vårt hus, vår trädgård, vår ö, att skogen och havet ständigt är närvarande. Jag trivs med att vara ensam med barnen. Vi har en nära relation till min familj. Jag försörjer oss på mitt företag fast barnen bara är på förskolan från nio till två, jobbar bara med saker jag tycker är roliga och karriären växer i takt med barnen. Friluftslivet har tagit plats i mitt liv. Bilen är betald. I höst börjar Agnes i förskoleklass och en ny era startar i våra liv.

Trettioåtta år och i fas. Nu kan det bara bli ännu bättre.

Det gamla blir det nya

När jag var sjutton fick jag frågan om jag ville vara med i Musikföreningen Huberts jazzband i Dals Ed. Det var en stor ära. Jag var enda tjejen i bandet och de andra var ett eller flera år äldre än mig. Vi spelade Mike Stern, Bo Kaspers och Lullaby of Birdland och jag kämpade för att jag ville vara lika duktig som grabbarna i bandet. Erik på sång, Niklas och Johan på gitarrer, Jonas på bas och Micke på trummor. Och så det coolaste, Martin på klarinett och Anders på trombon. Jag hade aldrig hört några duktiga blåsare innan och var full av beundran.

Tjugo år senare står jag och Anders på läktaren i Gustaf Adolfskyrkan på Östermalm och spelar in mängder av klipp som ska marknadsföra vårt gemensamma konsertprojekt. Efter att knappt ha hörts sen studenten tog Anders för några månader sen initiativ till att börja spela ihop och nu är det en stor källa till såväl musikalisk utveckling som spelglädje. När vi är färdiga med inspelningarna spelar vi Koppången och En vänlig grönska på gehör och jag blir helt lycklig över det samspel som uppstår.

Genom hela dagen har Messengertråden med Caroline och Rebecca tickat på. Vi har känt varandra ännu längre, ända sen mellanstadiet. I över femton år spelade vi tillsammans i olika konstellationer innan vuxenlivet bortom studierna tog vid. Men nu, mitt i våra liv med barn och hus och kombibilar, rullar samarbetet igen! Vår föreställning om den dalsländska halmslöjden växer långsamt fram och om några veckor ska vi ha konsert för första gången på säkert tio år.

Jag önskade mig nya ensembler att verka i, nya fruktbara musikaliska samarbeten att utvecklas och glädjas med. Ensembler och fruktbara samarbeten fick jag, men istället för nya var de riktigt riktigt gamla. Det är spännande hur livet ordnar det för en ibland.

Tre år som trebarnsmamma

Det är ett starkt uppväxtminne. Magnifika födelsedagstårtor, dignande julbord – och så stängde vi den röda dubbeldörren ut till köket för att stänga ute allt stök som bildats under tillagningen.

Nu står jag där själv. En halvt uppäten magnifik tårta (för övrigt slående lik mammas tårtor) i kylskåpet och ett kök som ser ut som någon har släppt en bomb i. Och det känns så otroligt fint. Igår kväll när alla barnen till slut somnat lät jag bara köket stå och gick och la mig, uppfylld av känslan att här har vi haft ett präktigt kalas.

Igår fyllde Inga och Alice tre år. Jag och barnen hade trädgårdskalas så det stod härliga till med tårta och chokladsnitt och ballonger och serpentiner och korv med bröd och födelsedagssång både live och på länk. Det blåstes såpbubblor och kissades i gräset och byggdes koja och åktes rutschkana och ropades ”Aj aj kapten!” och ”Skepp och hoj!” trehundra gånger och ingen ville gå in förrän det var långt över läggdags. Jag trodde att fem presenter vardera var lagom men de tröttnade redan efter tre och så fick Agnes öppna resten. Själv satt jag mest på terasstrappan och var lycklig. Det här är mitt liv.

Älskade Inga och Alice. Nu är ni stora flickor. Vi är snart i mål med att sluta med blöja, igår fick ni riktiga bestick i födelsedagspresent och om några veckor slutar ni på småbarnsavdelningen på förskolan. Man kan resonera med er och ni kan fatta egna beslut ifrån konsekvenser. Ni har stark integritet och kan tydligt kommunicera era känslor och behov. Språket är i er hand och ni är så fruktansvärt roliga. Ibland kastar jag mig på telefonen för att hinna spela in er dialog. Ni är så självklara och slösande i er kärlek. ”Mamma, jag vill vaja i din schamn!” är nog en av de mest frekventa meningarna här hemma. Så otroligt olika både till utseende och personlighet, men helt oskiljaktiga. Syskonkärleken mellan er tre systrar är så oerhört stark. Trots dagliga upprörda utbrott om vem som tog legobiten från vem.

Min älskade flickflock, ännu sover ni. Kanske ska man diska några guldkantade assietter, plocka några bedagade serpentiner och hämta in lite bortfluget presentpapper från trädgården. Tre år som trebarnsmamma. Hurra för de tre barnen och för mig!

Morgonstund har guld i mun

Det är fullt liv ute på terassen. Femtio hägrar en junimorgon blandat med lite duvor, hackspettar, koltrastar och rödhakar går inte av för hackor. Klockan är strax efter halv sju och jag har vacklat ut på terassen efter att klockan ringt.

Ta på din egen syrgasmask innan du hjälper andra heter det ju. Det här är min syrgasmask. Nästan varenda morgon ställer jag klockan på halv sju och kör ett yogapass. På vintern inomhus vid de stora fönstren, från maj till oktober utomhus på terassen med den fullständiga mattan av fågelläten som sällskap.

Själva yogapasset sker med varierande resultat. Ibland kan jag hålla ställningarna i flera minuter, orkar hålla fokus ett helt pass och kommer till och med åt några känslomässiga grejer. Men lika ofta är huvudet fullt av annat och fokuset har svårt att infinna sig. Men det spelar ingen roll. Jag har slutat värdera yogan. Det är som tandborstning, det ska bara göras.

Efter yogan är det dags för te och dagboksskrivande. Här gäller det att inte fastna i vare sig telefon- eller tvättvikningsträsket. Skrivandet ska prioriteras. Resultatet är lika varierande som med yogan. Ibland är det stora insikter, ibland tre framvärkta rader om ingenting. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att jag gav mig själv tiden.

Efter de tre punkterna, yoga, te och dagbok, då är jag redo att väcka barn, få dem redo för förskolan och ta mig an dagen. Slarvar jag med det blir det obalans i mig resten av dagen.

Yoga, te och dagbok. Är det riktigt lyxigt hinner jag också ligga i hängmattan i fem minuter och titta upp i trädkronorna innan barnen behöver väckas. Då är jag rustad för det mesta.

Systerskapet

Vid elvatiden på kvällen började Inga skrika i sängen. Blod överallt, ett förtvivlat barn och massa blod som rann ur näsa och mun. Jag försökte skjuta undan katastroftankarna och ringde 112 som ställde lite frågor och sen lugnade mig med att det bara var näsblod.

Medan jag torkade och tröstade Inga agerade hennes systrar, sex och tre år och mestadels på eget bevåg. Agnes hämtade papper och serverade kalla drycker med sugrör. Alice erbjöd sin halvdruckna vällingflaska till Inga, gav henne en ny napp och gick och sköljde den blodiga. Gemensamt fick de i badkarsproppen, fyllde badkaret med kallt vatten, pekade ut var i sängen det kommit blod och stoppade alla blodiga textilier i badkaret. Hela tiden klappade, kramade och pussade de på Inga.

Efter en vällingflaska, ett glas vatten, ett glas mjölk och mycket kärlek var Inga sig själv igen. Ny pyjamas, ny saga, lite prat om huruvida det här blodet var kusligare än Läskiga Huset på Gröna Lund och efter en stund hade alla somnat. Jag gick upp och tog en kopp te, trött efter chocken som släppte men mest helt rörd över denna systerkärlek som fullständigt flödade.

Ett fruset ögonblick

Klockan är tjugo i ett på natten. Jag har slitit med ansökan till Konstnärsnämnden så fort tillfälle givits det här dygnet. Halva projektbeskrivningen försvann och fick skrivas om, datorn började uppdatera programvaror, ljudproven behövde kompletteras… Jag var nära att ge upp men det gjorde jag inte och nu är ansökan inskickad! Ta mig tusan! 67 000 kr sökta för att utveckla det folkmusikaliska pianospelet. Nu håller vi tummarna för att ansökan beviljas. Men först klappa sig själv på axeln och ramla i säng. Bra jobbat Amanda.