Kategori: Okategoriserade

Kvällspasset på jobbfronten. Diskmaskinen och torktumlaren jobbar i bakgrunden, barnens leksaker är i det närmaste upplockade. Trött men inspirerad.

Det rullar på bra nu. Vox Ancorae har fått en bokad spelning på Stockholm Early Music Festivals julsession och i helgen kommer hela kvartetten hit för rep och inspelning. Videon med musik för trombon och orgel som jag och Anders spelat in börjar få spridning och snart är det dags för att börja sälja konserter. Idag har jag haft en ny elev online som var sju år och satt ända borta i Uddevalla på sin pianopall. Repetitionerna för min vokalensemble startade förra veckan, förutsättningarna för att de ska låta riktigt riktigt bra finns där och vi skrattade så mycket att vi inte kunde sjunga. Min drop-in-kör i Tessinparken lever och frodas och dess trogna medlemmar utvecklas hela tiden. Imorgon ska jag ha digitalt möte med Sensus och Halmens Hus inför ansökan till Musikverket där jag, Rebecca och Caroline ska söka projektmedel till vår halmföreställning. Kompis det går bra nu, för att citera Petters gamla hit.

En bra känsla i magen. Glädje och entusiasm. Dags att rida på den och gå till sängs.

Jag är rätt mycket för att gå in i projekt med hull och hår en kortare tid och sen lämna, men vissa jobbsaker har fått hänga med ett tag. Häromdagen så fyllde Frilansförälder-bloggen sex år. Sex år! Agnes var fem månader och jag skulle precis börja jobba halvtid för att få ihop lite pengar utöver min usla föräldrapenning.

Jag har samma elefanthalsband runt halsen, dricker enorma mängder te precis som då och har fortfarande svårt med höger och vänster men annars är det inte mycket som är sig likt. Från att precis ha börjat förstå föräldraskapet till att ratta vardagen med tre flickor och känna sig som Morsan med stort M. Från andrahandslägenhet i Bromma till hus i skärgården. Från mångårigt förhållande till ensamstående. Från att ständigt pussla med pengarna när vi var två till att ensam kunna försörja mig och barnen. Från att känna skräck varje gång jag skulle köra i nån stad som var större än Åmål till att köra 47 mil enkel väg med tre barn i bilen varje månad. Från de första stapplande sånglektionerna hos Lena till att våga uppträda med en riktigt svår duett på Medeltidsveckan. Från att precis ha tagit ut riktningen för hur jag skulle låta karriären växa i takt med barnen till att lämna att nu har det verkligen börjat rulla. Lite fler gråa hårstrån. Några fler linjer kring ögonen. En känsla av att vara på rätt plats såväl fysiskt som mentalt.

Det var sannerligen inte bättre förr. Grattis bloggen till sex utvecklande år! Nu kör vi vidare på den inslagna vägen.

Lediga helger om det inte är gig! Arbetsdagen är slut när barnen har hämtats! Ta mig mycket tid till övning och kreativitet! Visst hinner jag träna på lunchen! Och i helgen, då kommer jag absolut att hinna stapla ved, städa bokhyllan, moppa alla golv och inventera hösten och vinterns ytterkläder!

När jag hunnit så långt i mina verklighetsfrånvända överambitiösa planeringstankar så ringde förskolan och sa att Inga var sjuk. Hej hej reality check. Släpp allt, boka av dagens elev, dra fram vagnen och gå och hämta sjukt barn med tillhörande tvillingsyster.

Helgen har därefter varit ungefär tvärtom mot mina högtflygande ambitioner. Jag har skrivit fakturor klockan sju på morgonen och pratat halmföreställning med Caroline kl kvart över tio på kvällen när våra barn äntligen somnat. Lyckats moppa ungefär en kvadratmeter i sovrummet som var full av leriga små fotavtryck. Slängt en blick på veden. Gjort några styrkeövningar sent på kvällen. Bokhyllan blev i alla fall gjord till hälften, alltid något.

Men det är ok, även om det mest känns som huvudet är kört i en centrifug. Det är det här livet som jag aktivt har valt. Ett litet steg framåt är också ett steg. Och jag lyckades ju ändå få till två små stunder i hängmattan, med te som inte hunnit kallna i en vacker kopp och sol från klarblå himmel.

-Godmorgon min skatt. Idag är sista dagen på sommarlovet. Imorgon är du skolflicka.
-Mamma, jag är så taggad!!!

Lyckan fullkomligt strålar ur ögonen. Du skuttar ur sängen, klädd i samma linne och kjol som du vägrat ta av dig de senaste dagarna och som du bestämt hävdar ser ut som en skoluniform. Vårt stora matbord är belamrat av papper och pennor efter att du lekt skola där de senaste dagarna och du slår dig omedelbart ner där igen.
-Fröken, vad ska jag göra i skolan nu?
Jag har instruerat om bokstäver och mattetal, veckodagar, årstider och mängder av olika saker du ska rita. Nu tar jag fram en svampbok och uppmanar dig att börja rita av dem. Du tar dig an kantareller i björkskog med sällan skådad entusiasm.

Vi har köpt nya jättefina kläder, tvättat ryggsäcken och fixat så att de glittriga gympaskorna inte ska klämma på lilltån. Du har allvarligt inspekterat dig själv i spegeln. Mamma, visst ser jag ut som en skolflicka nu?

Du längtar efter läxor men oroar dig lite för någon ska ge dig sås på maten när du inte vill ha. Jag lugnar dig med att nu kommer du nog få ta mat själv när ni går till den stora matsalen. Vi pratar om raster, gympalektioner och nya kompisar, funderingarna tar aldrig slut. Du kan inte sova på kvällarna för att du tänker på och längtar så mycket till skolan.

Jag tittar på dig och känslorna svämmar fullkomligt över. Min stora stora skolflicka som både vill vara stor och samtidigt viker ihop hela kroppen för att få plats i min famn som ett litet barn. Imorgon börjar ett nytt kapitel i vårt liv.

2009 höll jag i Lägergården Sparrevikens ledarskapsutbildning ELKOKAVL (En Liten Kurs Om Konsten Att Vara Ledare) tillsammans med några vänner. I tio dagar skulle vi drilla ett gäng sjuttonåringar i ledarskapets och friluftslivets ädla konst. Nog för att de fick sådana faciliteter som militärtält, kallvattenkran och utedass, men utomhus skulle vi vara oavsett väderlek.

På första dagen höll Anton i passet ”ELKOKAVL eller Vek och Kall”. Denna ordlek blev ett pass i hur man skulle förhålla sig till livet under dessa tio dagar. Väljer jag i denna situation att vara ELKOKAVL eller Vek och Kall? Har jag ätit ordentligt? Är jag tillräckligt klädd för att inte frysa eller bli blöt? Om jag är arg, irriterad eller ledsen på någon eller något, kan jag då lösa det istället för att låta det förpesta min och alla andras dag?

Kursen blev succé och jag har ofta tänkt på den genom åren. Kanske framförallt på ELKOKAVL eller Vek och Kall. Den här sommaren har jag insett att man kan ha det förhållningssättet till allt, inte bara till att klä sig ordentligt och se till att man har ätit. Är jag ansvarig eller är jag offer?

När barnen inte somnar på kvällen och jag har massor att göra, ska jag då bli stressad och irriterad eller kan jag välja att bara andas lugnt och sjunga samma vaggvisa tretton gånger till? När jag simmar mitt i sjön och orken plötsligt tar slut, ska jag då få panik eller välja att säga till mig själv att är det nåt jag behärskar så är det att simma i öppet vatten och att det bara är att ta det lugnt? Ska jag se till att öva på saker ordentligt så jag slipper värsta stresspåslaget när det väl är gig? Och så vidare, och så vidare. Jag har en bra bit kvar innan jag helt sluppit att vara Vek och Kall, men skam den som ger sig.

Agnes är så spänd på att börja skolan så att hon inte kan somna om kvällarna. Hon räknar dagar och helst vill hon börja imorgon. Funderingarna hopar sig. Är alla andra barn lika nervösa som jag? Vad är fritids för någonting? Får jag hålla dig i handen när vi går till klassrummet första dagen? Vi kollar om och om igen på filmen skolan har skickat ut och läser alla informationspapper framlänges och baklänges. När mina svar tar slut ringer jag till biträdande rektorn som tar sig tid att svara på Agnes frågor och välkomnar oss att komma och titta på lokalerna innan skolstart. Vi tas emot med öppna armar av fritidspersonalen som visar runt i alla rum och Agnes får se att hon redan har fått en egen krok och hylla i kapphallen. Efteråt strålar hon av lycka och längtar ännu mer till skolstart.

Blöjpaketet tar aldrig slut. En blöja per natt och som säkerhet om vi åker långt, det är allt som behövs numera för Inga och Alice. Utvecklingen har ännu inte nått den nivå där toalettbesöket blir en enskild angelägenhet, utan allt som hamnar i pottan ska stolt visas upp för alla och envar och sen går de gemensamt i procession till badrummet för att tömma innehållet i toaletten. Mamma, vi e schtoja flickoj, vi ha tjosoj! Ja, nu är ni stora flickor.

Jag genomför en omorganisation här hemma. Rensar i garderober, köksskåp, bokhyllor och leksakslådor. Vi är på väg in i en ny fas: alla äter på porslinstallrikar, ingen har haklapp, blöjorna är snart ett minne blott, napparna är på väg att helt fasas ut.

Jorden den snurrar och den första småbarnseran är på väg att ta slut. Nu går vi in i andra halvlek med förskoleklass och mellanbarnsavdelning på förskolan. Jag har älskat och omfamnat den här första tiden med tre små barn men undrar om inte det som kommer nu blir ännu roligare. Nu kör vi, jag och mina schtoja flickoj.

Femton års gemensamt musicerande. Från musikskolans körer och ensembler på mellanstadiet till att vi avslutade våra högskolestudier. På gymnasiet var gruppen Sikia vårt jobb och under studieåren var Myrra vårt ständiga hemvändarprojekt. Slit och släp, vänskap, stor glädje och fantastiska musikupplevelser. Till slut behövde vi nästan inte kommunicera för att få musiken dit vi ville.

Sen tog vuxenlivet vid. Vi fick jobb och barn och hus och kombibilar. Kontakten hölls men ganska sporadiskt och trots några försök fick vi inte till några gemensamma speltillfällen.

Förra året fick Caroline nys om ett kulturellt residens för folkmusik och frågade om vi ville vara med. Samuel hade inte tid i sitt liv just då, men jag och Rebecca hakade på. Vi började spåna på en föreställning om den dalsländska halmslöjden, fick inte residenset men fortsatte ändå. Vindlande messengertrådar, Google-dokument, telefonsamtal och vinkväll på Zoom. Fördjupad vänskap. Nu är vi inte små flickor eller unga studenter längre, nu är vi kvinnor och mammor.

Så plötsligt, en möjlighet till konsert hemma i Bengtsfors. Den första konserten på elva år. Hur skulle det gå? Vi förberedde in i minsta detalj för att kunna repa så effektivt som möjligt när vi väl sågs.

Dagen före konserten sågs vi. Första låten lät fint men lite trevande, sen kom det slag i slag. Närvaron. Den ordlösa kommunikationen. Samspelet som satt som en smäck efter femton års gemensamt spelande. Vi skulle sätta en trestämmighet och jag och Rebecca visste exakt vad vi skulle göra för att bilda kompletta understämmor till Caroline. När jag hörde Caroline och Rebecca sjunga blev jag alldeles berörd. Röster som jag känner så oerhört väl, varje liten skiftning.

Dagen efter var det konsert. Strålande väder. Mycket folk. Bra scen och bra ljud. Vi gick på och bara körde. Alla år av gemensamt mellansnack gjorde sitt, vi bara flöt i varandra. I princip hela konserten satt som en smäck. Och jag var lycklig. För att få spela live igen, för att få hitta tillbaka till folkmusiken igen, för närvaron, den ordlösa kommunikationen och den stora spelglädjen. För att det här är en av de stora meningarna med mitt liv.

Nu blev det semester.

Inte för att jobbet blev klart. Jag slet som en tok förra veckan för att komma i mål med alla projekt men gav upp på fredagsmorgonen, släppte allt och ägnade mig åt att baka en massa bullar och kakor till barnens försloleavslutning istället. Tänkte att jag får väl jobba några dagar till i samma tempo nästa vecka och sen ta semester.

Ägnade helgen åt att repa föreställning inför Medeltidsveckan och spela in en digital konsert. Roligt men otroligt intensivt. När måndagen kom och jag skulle färdigställa allt jobb, då var motivationen slut. Nu får det räcka, de där jobben kan jag göra färdigt nån gång i sommar. Nu får det bli semester.

Sju veckor hemma tillsammans med barnen innan Agnes börjar förskoleklass och de andra på ny avdelning. Sju veckor utan speciellt många tider att passa. Sju veckor med bad, lek, syskon- och kusinkärlek och mängder av fika. Jag inledde visserligen starkt med att få ett begravningsjobb med två dagars varsel samt att det behövs förberedas massor inför konserten på söndag. Men det spelar ingen roll. Känslan av semester har ändå infunnit sig. Jag välkomnar den.

Det är solig morgon i Dalsland och jag ligger bland snusande barn och läser och gläds över skörden av grattisar som inkommit på Facebook och som alla ska få ett svar. Jag och barnen partade loss med färska jordgubbar i bilen när vi körde hit igår och idag blir det kombinerat midsommarfirande och födelsedagskalas tillsammans med familjen.

Trettioåtta år. Hur känns det att vara så jävla gammal? undrade pappa skämtsamt när han ringde och grattade. Jotack, bara bra faktiskt.

Att bli äldre har inte alltid varit helt friktionsfritt. Inför varje ny födelsedag har jag rannsakat mig själv. Är jag där jag vill i livet? Varför har jag inte kommit längre? Alltid är det något som skavt, aldrig har jag känt mig riktigt nöjd.

Förutom nu. Nu har det fallit på plats. Jag har tre barn som jag älskar mer än ord kan beskriva. Vi har hittat vår plats på jorden; jag älskar vårt hus, vår trädgård, vår ö, att skogen och havet ständigt är närvarande. Jag trivs med att vara ensam med barnen. Vi har en nära relation till min familj. Jag försörjer oss på mitt företag fast barnen bara är på förskolan från nio till två, jobbar bara med saker jag tycker är roliga och karriären växer i takt med barnen. Friluftslivet har tagit plats i mitt liv. Bilen är betald. I höst börjar Agnes i förskoleklass och en ny era startar i våra liv.

Trettioåtta år och i fas. Nu kan det bara bli ännu bättre.

När jag var sjutton fick jag frågan om jag ville vara med i Musikföreningen Huberts jazzband i Dals Ed. Det var en stor ära. Jag var enda tjejen i bandet och de andra var ett eller flera år äldre än mig. Vi spelade Mike Stern, Bo Kaspers och Lullaby of Birdland och jag kämpade för att jag ville vara lika duktig som grabbarna i bandet. Erik på sång, Niklas och Johan på gitarrer, Jonas på bas och Micke på trummor. Och så det coolaste, Martin på klarinett och Anders på trombon. Jag hade aldrig hört några duktiga blåsare innan och var full av beundran.

Tjugo år senare står jag och Anders på läktaren i Gustaf Adolfskyrkan på Östermalm och spelar in mängder av klipp som ska marknadsföra vårt gemensamma konsertprojekt. Efter att knappt ha hörts sen studenten tog Anders för några månader sen initiativ till att börja spela ihop och nu är det en stor källa till såväl musikalisk utveckling som spelglädje. När vi är färdiga med inspelningarna spelar vi Koppången och En vänlig grönska på gehör och jag blir helt lycklig över det samspel som uppstår.

Genom hela dagen har Messengertråden med Caroline och Rebecca tickat på. Vi har känt varandra ännu längre, ända sen mellanstadiet. I över femton år spelade vi tillsammans i olika konstellationer innan vuxenlivet bortom studierna tog vid. Men nu, mitt i våra liv med barn och hus och kombibilar, rullar samarbetet igen! Vår föreställning om den dalsländska halmslöjden växer långsamt fram och om några veckor ska vi ha konsert för första gången på säkert tio år.

Jag önskade mig nya ensembler att verka i, nya fruktbara musikaliska samarbeten att utvecklas och glädjas med. Ensembler och fruktbara samarbeten fick jag, men istället för nya var de riktigt riktigt gamla. Det är spännande hur livet ordnar det för en ibland.