Generalpaus

Nu blev det semester.

Inte för att jobbet blev klart. Jag slet som en tok förra veckan för att komma i mål med alla projekt men gav upp på fredagsmorgonen, släppte allt och ägnade mig åt att baka en massa bullar och kakor till barnens försloleavslutning istället. Tänkte att jag får väl jobba några dagar till i samma tempo nästa vecka och sen ta semester.

Ägnade helgen åt att repa föreställning inför Medeltidsveckan och spela in en digital konsert. Roligt men otroligt intensivt. När måndagen kom och jag skulle färdigställa allt jobb, då var motivationen slut. Nu får det räcka, de där jobben kan jag göra färdigt nån gång i sommar. Nu får det bli semester.

Sju veckor hemma tillsammans med barnen innan Agnes börjar förskoleklass och de andra på ny avdelning. Sju veckor utan speciellt många tider att passa. Sju veckor med bad, lek, syskon- och kusinkärlek och mängder av fika. Jag inledde visserligen starkt med att få ett begravningsjobb med två dagars varsel samt att det behövs förberedas massor inför konserten på söndag. Men det spelar ingen roll. Känslan av semester har ändå infunnit sig. Jag välkomnar den.

På rätt plats i livet

Det är solig morgon i Dalsland och jag ligger bland snusande barn och läser och gläds över skörden av grattisar som inkommit på Facebook och som alla ska få ett svar. Jag och barnen partade loss med färska jordgubbar i bilen när vi körde hit igår och idag blir det kombinerat midsommarfirande och födelsedagskalas tillsammans med familjen.

Trettioåtta år. Hur känns det att vara så jävla gammal? undrade pappa skämtsamt när han ringde och grattade. Jotack, bara bra faktiskt.

Att bli äldre har inte alltid varit helt friktionsfritt. Inför varje ny födelsedag har jag rannsakat mig själv. Är jag där jag vill i livet? Varför har jag inte kommit längre? Alltid är det något som skavt, aldrig har jag känt mig riktigt nöjd.

Förutom nu. Nu har det fallit på plats. Jag har tre barn som jag älskar mer än ord kan beskriva. Vi har hittat vår plats på jorden; jag älskar vårt hus, vår trädgård, vår ö, att skogen och havet ständigt är närvarande. Jag trivs med att vara ensam med barnen. Vi har en nära relation till min familj. Jag försörjer oss på mitt företag fast barnen bara är på förskolan från nio till två, jobbar bara med saker jag tycker är roliga och karriären växer i takt med barnen. Friluftslivet har tagit plats i mitt liv. Bilen är betald. I höst börjar Agnes i förskoleklass och en ny era startar i våra liv.

Trettioåtta år och i fas. Nu kan det bara bli ännu bättre.

Det gamla blir det nya

När jag var sjutton fick jag frågan om jag ville vara med i Musikföreningen Huberts jazzband i Dals Ed. Det var en stor ära. Jag var enda tjejen i bandet och de andra var ett eller flera år äldre än mig. Vi spelade Mike Stern, Bo Kaspers och Lullaby of Birdland och jag kämpade för att jag ville vara lika duktig som grabbarna i bandet. Erik på sång, Niklas och Johan på gitarrer, Jonas på bas och Micke på trummor. Och så det coolaste, Martin på klarinett och Anders på trombon. Jag hade aldrig hört några duktiga blåsare innan och var full av beundran.

Tjugo år senare står jag och Anders på läktaren i Gustaf Adolfskyrkan på Östermalm och spelar in mängder av klipp som ska marknadsföra vårt gemensamma konsertprojekt. Efter att knappt ha hörts sen studenten tog Anders för några månader sen initiativ till att börja spela ihop och nu är det en stor källa till såväl musikalisk utveckling som spelglädje. När vi är färdiga med inspelningarna spelar vi Koppången och En vänlig grönska på gehör och jag blir helt lycklig över det samspel som uppstår.

Genom hela dagen har Messengertråden med Caroline och Rebecca tickat på. Vi har känt varandra ännu längre, ända sen mellanstadiet. I över femton år spelade vi tillsammans i olika konstellationer innan vuxenlivet bortom studierna tog vid. Men nu, mitt i våra liv med barn och hus och kombibilar, rullar samarbetet igen! Vår föreställning om den dalsländska halmslöjden växer långsamt fram och om några veckor ska vi ha konsert för första gången på säkert tio år.

Jag önskade mig nya ensembler att verka i, nya fruktbara musikaliska samarbeten att utvecklas och glädjas med. Ensembler och fruktbara samarbeten fick jag, men istället för nya var de riktigt riktigt gamla. Det är spännande hur livet ordnar det för en ibland.

Tre år som trebarnsmamma

Det är ett starkt uppväxtminne. Magnifika födelsedagstårtor, dignande julbord – och så stängde vi den röda dubbeldörren ut till köket för att stänga ute allt stök som bildats under tillagningen.

Nu står jag där själv. En halvt uppäten magnifik tårta (för övrigt slående lik mammas tårtor) i kylskåpet och ett kök som ser ut som någon har släppt en bomb i. Och det känns så otroligt fint. Igår kväll när alla barnen till slut somnat lät jag bara köket stå och gick och la mig, uppfylld av känslan att här har vi haft ett präktigt kalas.

Igår fyllde Inga och Alice tre år. Jag och barnen hade trädgårdskalas så det stod härliga till med tårta och chokladsnitt och ballonger och serpentiner och korv med bröd och födelsedagssång både live och på länk. Det blåstes såpbubblor och kissades i gräset och byggdes koja och åktes rutschkana och ropades ”Aj aj kapten!” och ”Skepp och hoj!” trehundra gånger och ingen ville gå in förrän det var långt över läggdags. Jag trodde att fem presenter vardera var lagom men de tröttnade redan efter tre och så fick Agnes öppna resten. Själv satt jag mest på terasstrappan och var lycklig. Det här är mitt liv.

Älskade Inga och Alice. Nu är ni stora flickor. Vi är snart i mål med att sluta med blöja, igår fick ni riktiga bestick i födelsedagspresent och om några veckor slutar ni på småbarnsavdelningen på förskolan. Man kan resonera med er och ni kan fatta egna beslut ifrån konsekvenser. Ni har stark integritet och kan tydligt kommunicera era känslor och behov. Språket är i er hand och ni är så fruktansvärt roliga. Ibland kastar jag mig på telefonen för att hinna spela in er dialog. Ni är så självklara och slösande i er kärlek. ”Mamma, jag vill vaja i din schamn!” är nog en av de mest frekventa meningarna här hemma. Så otroligt olika både till utseende och personlighet, men helt oskiljaktiga. Syskonkärleken mellan er tre systrar är så oerhört stark. Trots dagliga upprörda utbrott om vem som tog legobiten från vem.

Min älskade flickflock, ännu sover ni. Kanske ska man diska några guldkantade assietter, plocka några bedagade serpentiner och hämta in lite bortfluget presentpapper från trädgården. Tre år som trebarnsmamma. Hurra för de tre barnen och för mig!

Morgonstund har guld i mun

Det är fullt liv ute på terassen. Femtio hägrar en junimorgon blandat med lite duvor, hackspettar, koltrastar och rödhakar går inte av för hackor. Klockan är strax efter halv sju och jag har vacklat ut på terassen efter att klockan ringt.

Ta på din egen syrgasmask innan du hjälper andra heter det ju. Det här är min syrgasmask. Nästan varenda morgon ställer jag klockan på halv sju och kör ett yogapass. På vintern inomhus vid de stora fönstren, från maj till oktober utomhus på terassen med den fullständiga mattan av fågelläten som sällskap.

Själva yogapasset sker med varierande resultat. Ibland kan jag hålla ställningarna i flera minuter, orkar hålla fokus ett helt pass och kommer till och med åt några känslomässiga grejer. Men lika ofta är huvudet fullt av annat och fokuset har svårt att infinna sig. Men det spelar ingen roll. Jag har slutat värdera yogan. Det är som tandborstning, det ska bara göras.

Efter yogan är det dags för te och dagboksskrivande. Här gäller det att inte fastna i vare sig telefon- eller tvättvikningsträsket. Skrivandet ska prioriteras. Resultatet är lika varierande som med yogan. Ibland är det stora insikter, ibland tre framvärkta rader om ingenting. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att jag gav mig själv tiden.

Efter de tre punkterna, yoga, te och dagbok, då är jag redo att väcka barn, få dem redo för förskolan och ta mig an dagen. Slarvar jag med det blir det obalans i mig resten av dagen.

Yoga, te och dagbok. Är det riktigt lyxigt hinner jag också ligga i hängmattan i fem minuter och titta upp i trädkronorna innan barnen behöver väckas. Då är jag rustad för det mesta.

Systerskapet

Vid elvatiden på kvällen började Inga skrika i sängen. Blod överallt, ett förtvivlat barn och massa blod som rann ur näsa och mun. Jag försökte skjuta undan katastroftankarna och ringde 112 som ställde lite frågor och sen lugnade mig med att det bara var näsblod.

Medan jag torkade och tröstade Inga agerade hennes systrar, sex och tre år och mestadels på eget bevåg. Agnes hämtade papper och serverade kalla drycker med sugrör. Alice erbjöd sin halvdruckna vällingflaska till Inga, gav henne en ny napp och gick och sköljde den blodiga. Gemensamt fick de i badkarsproppen, fyllde badkaret med kallt vatten, pekade ut var i sängen det kommit blod och stoppade alla blodiga textilier i badkaret. Hela tiden klappade, kramade och pussade de på Inga.

Efter en vällingflaska, ett glas vatten, ett glas mjölk och mycket kärlek var Inga sig själv igen. Ny pyjamas, ny saga, lite prat om huruvida det här blodet var kusligare än Läskiga Huset på Gröna Lund och efter en stund hade alla somnat. Jag gick upp och tog en kopp te, trött efter chocken som släppte men mest helt rörd över denna systerkärlek som fullständigt flödade.

Ett fruset ögonblick

Klockan är tjugo i ett på natten. Jag har slitit med ansökan till Konstnärsnämnden så fort tillfälle givits det här dygnet. Halva projektbeskrivningen försvann och fick skrivas om, datorn började uppdatera programvaror, ljudproven behövde kompletteras… Jag var nära att ge upp men det gjorde jag inte och nu är ansökan inskickad! Ta mig tusan! 67 000 kr sökta för att utveckla det folkmusikaliska pianospelet. Nu håller vi tummarna för att ansökan beviljas. Men först klappa sig själv på axeln och ramla i säng. Bra jobbat Amanda.

Flit och disciplin

Det finns många kvällar där alla barn har somnat innan nio, vi har gemensamt lyckats hålla huset i fint skick, jag har hunnit röja köket efter middagen och nu återstår flera timmar innan eget sänggående där man kan träna, dricka zoom-vin med en kompis, jobba undan lite i lugn och ro eller läsa en bok.

Ikväll var definitivt inte en sådan kväll. Kvart i elva hade det sista barnet somnat, hemmet såg ut som Jerusalems förstörelse, middagsdisken stod kvar på bordet och jag skulle verkligen både behöva jobba och träna.

Ja, vad säger man. Ingen annan gör det här åt mig. Det jag inte gör ikväll får jag göra imorgon. Eller så gror hemmet igen och jag tjänar inga pengar. Bara att välja.

Det här är så långt ifrån inspiration man kan komma. Nu är det bara flit och disciplin som gäller. Lite jobb, lite städ, lite träning. Inget att fundera på, inget att känna efter, bara att köra. Till midnatt får jag hålla på, sen blir belöningen att krypa ner hos barnen.

Ok, det blev ingen bok ikväll. Definitivt inget Zoomvin. Men det blev ganska mycket gjort. Flit och disciplin alltså, vilken grej.

Småbarnskonferensen

Förväntan ligger i luften. Efter tjugo misslyckade ”vi tar det på Zoom när barnen somnat”- försök ska nu de tre barndomsvännerna, musikerkollegorna och småbarnsmammorna Amanda, Caroline och Rebecca försöka sig på ett telefonmöte dagtid istället. Med vakna barn alldeles intill. På dagens agenda står vår föreställning om den dalsländska halmslöjden. Ska vi lyckas denna gång eller kommer vi återigen hänvisas till skriven kommunikation via Messenger?

Glada och kärvänliga hälsningsfraser utbyts och lägesrapport avhandlas. För egen del rapporteras det om våffelgräddande på terassen. Världens enklaste middag den dag man inte prioriterar att stå länge vid spisen.

Efter en stunds trivselpratande går vi över på jobb och börjar diskutera vårt projekt. Mina barn äter våfflor. I bakgrunden hemma hos Caroline hörs Huvud Axlar Knä och tå med käckt komp. Rebeccas dotter är med sin pappa i affären men kommer snart hem.

-Har ni börjat läsa den där boken om halmslöjden som vi fick?
-Nej, jag har inte hunnit. Jag har bläddrat i den.
-Ja, men jag har läst en del i alla fall och… vänta lite… Hur mycket socker tar du på din våffla? Häll tillbaka en del av det där! Ja, du kan ta saft också. Ja… vad sa du Rebecca?

I några minuter flyter samtalet medan fler våfflor delas ut. Vi börjar diskutera föreställningens form och samarbete med Halmens hus i Bengtsfors.
-Ja, men jag tror att den gamla basutställningen de hade fokuserade på flera teman samtidigt.
-Det tror jag också att vi får göra. Det går inte att ha en sammanhängande historia, vi får rikta ljuset åt flera håll…förlåt, vänta lite… SLUTA PUTTA PÅ VARANDRA I RUTSCHKANAN!!! OM NI INTE KAN SKÖTA DET DÄR SÅ KAN NI INTE LEKA MED DEN!!! Ja, vad pratade jag om?

Samtalet flyter på. Rebeccas dotter kommer hem.
-Jag tycker att vi ska blanda musik, både egenskrivet och traditionellt! Det tror jag blir en bra grej, Vad tror ni?
RITSCH RITSCH RITSCH
-Ja förlåt, jag bara öppnar lite paket här samtidigt. Titta här E! Nya regnkläder!

-Vad tycker du Caroline?
-Vänta lite… jag bara hittade en nyckelknippa här som jag trodde att A slängt i soporna, men den låg visst här på en hylla… det var ju skönt…

Vi kommer, trots ideliga avbrott, rejält framåt i planeringen och börjar att avrunda så smått. Plötsligt uppstår en uppslitande konflikt vid mina fötter om vem som ska ha Lilla Gubben i plast. Att det finns två Lilla Gubben och att nummer två ligger några meter bort är just nu helt ovidkommande, det är den här Lilla Gubben som gäller nu. Jag försöker höra vad de Rebecca och Caroline säger men det överöstas av upprörda vrål. Jag tar två arga snart treåringar i famnen och försöker avsluta min medverkan.
-Jag måste sluta nu, men vad bra Caroline att du ta den kontakten. Då har vi ju messenger och vårt gemensamma googledokument och…
De upprörda vrålen ökar i intensitet.
-Jag måste ge mig nu som ni hör. Himla roligt det här. Vi hörs, hej!
Snabbt bort med telefonen och in i tröstarrollen. Upprördheten går fort över. Samtalet avslutades på en timme och tretton sekunder. Vi klarade det! Heja telefonkonferens, våfflor och paket med nya regnkläder!

Friheten

Tisdag morgon innan barnen vaknat. Kroppen är trött och huvudet hänger inte med. Jag lallar runt i morgonrock utan större struktur, pratar mitt vanliga tisdagsmorgonsamtal med Anette, försöker göra saker som jag gjort hundratals gånger förut. Ska barnen ha kläder? Och frukost? Och vänta, det är ju typ varmt idag, då måste jag tänka ut andra ytterkläder. Och måste jag klä mig själv också? Hjälp!

Jag väcker långsamt barnen som sover som stenar och börjar så mjukt som möjligt ta på kläder. Allt går segt, både jag och barnen är trötta. Frukosten lyser med sin frånvaro. Jag hittar inte hårborsten. Ingen av barnen är superpeppad på att gå till förskolan. De har placerat sig vid bordet i sitt lilla kök och utfodrar dockorna med brakfrukost.

Plötsligt säger Agnes att hon nog är lite snuvig i halsen. Det tror jag inte alls att hon är, men ett drygt år i en pandemi har satt spår. Är man snuvig får man stanna hemma. Jag frågar om det är det hon vill, vara hemma idag. Ja, får jag till svar. Hemma med mamma idag och förskolan imorgon.

Ja men för tusan. I några månader till har vi den här friheten att kunna vara lediga när vi vill, att kunna välja bort förskolan en dag då och då för att åka någonstans eller bara skrota runt hemma tillsammans. Snart hägrar förskoleklassen med obligatorisk närvaro, då är det bara att rätta sig in i ledet. Men ett litet tag till är vi fullständigt fria med tiden. Bäst att passa på. Jobba kan jag göra fem minuter här och där och när de somnat ikväll.

Jag meddelar barnen att vi ska vara hemma idag och får glada leenden till svar. Messar förskolan och får svar att det låter mysigt med hemmadag. Öppnar dörrarna ut i trädgården och släpper ut flickflocken rätt i solen som ystra kalvar på grönbete och med sikte mot sandlådan som inte riktigt hämtat sig från gårdagens regnväder. Jag hör lyckliga utrop om geggamoja.

Rätt val Amanda. Snart är småbarnstiden ett minne blott. Ta vara på den tiden.