Författare: Amanda

Tisdag förmiddag. Har gett mig själv en jobbfri förmiddag och hasar runt i mjukisbyxor och håret i en slarvig knut. Agnes har precis somnat och jag stoppar två skivor bröd i rosten för att njuta tillsammans med nybryggt te.

Telefonen ringer. Det är ett jobbsamtal, en kvinna jag inte träffat men vill göra ett gott intryck på. Trycker på den mentala ”offentliga Amanda”-knappen och samtalar artigt och trevligt.

Agnes vaknar och börjar gråta. Jag plockar upp henne i famnen och lyssnar med ett halvt öra på kvinnan i telefonen. Ber om att få alla detaljer även på mail. Skyller på att jag ska skicka det till min kollega när det egentligen handlar om att jag inte kommer komma ihåg ett ord av samtalet när vi väl lagt på.

Agnes kräks obekymrat ner sig själv, mig och mattan. Jag tar det som finns närmast till hands, i det här fallet gårdagens strumpbyxor, och torkar av det värsta medan jag fortsätter telefonsamtalet i artig och trevlig ton.

Samtalet börjar lida mot sitt slut. Jag släpper ner Agnes som med full fart börjar krypa mot den öppna badrumsdörren och sin favoritleksak toaborsten. Ställer några avslutande frågor, blockerar vägen mot badrummet och kastar ut en rolig leksak åt andra hållet i hopp om att uppmärksamheten ska riktas ditåt.

Vi har efter några avskedsfraser lagt på luren. Agnes försöker häva sig upp och spegla sig i ugnsluckan.  Jag plockar upp mina kalla mackor ur brödrosten och äter dem sittandes på köksgolvet.

 

Den här veckan har varit minst sagt intensiv. Styrelsemöte med Musikcentrum Öst samt planeringsmöte för framtida projekt, inhoppande körledare för min gamla kör, uppstart för Luciakören på Ängsskolan, rep och konsertplanering med Sunniva för Amabellis räkning, två dop som för en gångs skull krävde en del förberedelse, ett plankningsuppdrag och ett stort icke-musikjobb åt KFUM som ska redovisas i november. Fullt ös.

Trots detta har jag varit ifrån Agnes väldigt få timmar. Hon har finfördelat styrelsehandlingar, ackompanjerat uppsjungningar med modernistiskt pianospel och ivrigt undersökt såväl Sunnivas nyckelharpa som KFUM:s arkivkartonger. Det är roligt att hon kan vara med nästan överallt, men det kräver mycket av mig som måste ha fokus på både barn och jobb samtidigt.  Samtidigt är det värt det, jag vill vara borta från henne så lite det bara går.

Nästa vecka är Emil borta, jag har nästan lika mycket jobb och ägnar helgen år att ta med mig Agnes till Sollefteå för rephelg med Vox Ancorae. Tack och lov för att mamma numera bor i Stockholm på veckorna och kan ta hand om Agnes då och då. Vad vore en frilansförälder utan snälla föräldrar?

Men det är inte jobbigt. Det är stundtals en utmaning att inte bli stressad eller orolig, men det är inte jobbigt. Snarare tvärtom. Att det är möjligt att få så här mycket jobb gjort utan att göra avkall på sin mammaroll är ju riktigt häftigt.

Även en tusenmilafärd börjar med ett steg, säger ett kinesiskt ordspråk som jag lever efter just nu. Med små små myrsteg går livet framåt: där åkte två plagg ner i tvättkorgen, där blev ett halvt mail skrivet, där hann jag öva sång i fem minuter. Lyckas för det mesta vila i känslan att det är ett ständigt flöde framåt, om än ett väldigt långsamt sådant. Mer hjulångare än ekorrhjul.

I det här långsamma hjulångartempot rullar så även företaget. Just nu gör jag bara sånt som genererar pengar utan att vara borta från Agnes mer än några timmar. Jag spelar en del begravningar, har gjort några mindre konserter, undervisar några privatelever hemma, leder en liten vokalensemble varannan vecka och har fått en projektanställning som Luciakörledare på en högstadieskola. Alla sakerna är perfekta just nu: de är roliga, funkar bra att kombinera med Agnes och ger pengar att dryga ut den låga föräldrapenningen med. Men hur gör jag för att också utveckla företaget framåt?

Hösten 2014 hade jag sagt upp mina amatörkörer och skulle börja bygga min musikerkarriär. I tre månader famlade jag runt och försökte hitta en tydlig identitet, strategier och mål. Sen kom det en fet skattesmäll på 36 000 kr varpå jag fick lägga bort alla konstnärliga ambitioner och bara ta vartenda jobb som dök upp för att få ihop pengarna innan Agnes föddes. En vecka innan beräknad barnafödsel var skulden ihopjobbad och betald.

Under de här sex månaderna som frilansförälder har jag haft tid att forma en tydligare musikalisk identitet  och klarare mål. Nu är nästa steg att nå ut i musikervärlden, knyta kontakter och hamna i rätt sammanhang. Vilka små små steg ska jag ta då? Vem ska jag träffa, vilka mingel och branschträffar ska jag gå på, hur ska jag göra för att nå ut? Alla tips tas tacksamt emot!

Har varit lite dåligt med blogguppdateringar på sistone. Svårt att kunna samla ihop tankarna tillräckligt länge för att få ihop ett inlägg. Det här inlägget är skrivet under flera dagar när möjligheten till bloggande har uppstått, för att lika snabbt avbrytas igen.

I umgänget och diskussionerna med min trevliga föräldragrupp (som bara innehåller mammor) har jag mer och mer förstått att min tillvaro inte ser ut som deras. Jag umgås med föräldragruppen för att få vara bara Agnes mamma, jag har aldrig långtråkigt eller ensamt och jag kan inte bara ha ett fokus utan måste växla hela tiden.

Funderar ganska mycket på hur jag känner inför det. Vissa dagar blir jag trött, stressad och ledsen och önskar att jag vore mammaledig på riktigt och bara hade fokus på Agnes. Inte samtidigt behöva fundera på att få mat på bordet och utveckla karriären utan bara glida runt i bebisbubblan. Men sen kommer jag på att den här tillvaron faktiskt är det bästa för mig.

Att driva företag med ett så här litet barn tvingar mig att vara effektiv, fokuserad, flexibel och modig. Jag har inte längre möjlighet att lägga massa tid på grejer som inte genererar pengar, det finns inte alls samma tid för att oroa mig eller stressa upp mig och min förmåga att prioritera har verkligen förbättrats sen Agnes föddes. Tränar mig på att bli ännu modigare men det kommer successivt.

Min vännina som också är frilansande förälder sa: ”när de andra går tillbaka till sina heltidsjobb kan du fortsätta ha barnvagnspromenader på förmiddagen”. Det brukar jag tänka på när det känns motigt ibland, hur vi kan fortsätta leva i det här lugna tempot även efter att Agnes fyllt ett år. Det känns otroligt viktigt och värdefullt. Vilken fantastisk möjlighet jag har att styra min tid och mitt liv.

Måndag och arbetsdag igen. Har provat lite olika modeller men kommit fram till att jag mår bäst av att så långt som det är möjligt försöka ha vardagar och helg som ”vanliga” människor. Om jag får uppdrag som ligger på helger tar jag naturligtvis dem, men om jag bara är hemma ser jag till att vara ledig.

Men vad gör jag på jobbet då, som musiker och kulturentreprenör? Häromdagen när jag cyklade hem från en begravning roade jag mig (som så ofta när jag cyklar eller kör bil) med att tota ihop en liten käck låt, denna gången om mitt yrke.

Kulturentreprenör
Säg vad är det en sådan gör?
Jo, hon ser var möjlighet
att kunna forma verksamhet
som genererar lönsamhet
inom kultur (klapp klapp klapp klapp)
inom kultur (klapp klapp klapp klapp)
inom kultu-u-u-u-u-u-u-u-ur

Kulturentreprenör
Och ordet det möjliggör
att ha många strängar på sin lyra
och låta Agnes liv få styra
och känna eufori och yra
för kultur (klapp klapp klapp klapp)
för kultur (klapp klapp klapp klapp)
för kultur!

Efter en halvtimmes trampande tyckte jag att den lilla käcka låten hade fångat kärnan i min minst sagt breda verksamhet. Ibland behöver man få tramsa lite för att komma nånvart.

Bland strängarna på lyran finns olika slags gig som pianist, sångerska och organist, piano- och sångpedagog, kyrkomusiker, inspiratör och teambildare med körsång som verktyg, ackompanjatör, skapare av olika slags barnkultur, styrelseledamot, kulturadministratör och projektledare för musikprojekt. En omväxlande vardag, för att uttrycka det milt.

Just nu låter jag Agnes liv helt få styra och satsar på sådana jobb som jag kan göra hemma eller där jag bara är borta några få timmar. I takt med att hon blir äldre kan också uppdragens omfång öka.

Och nu hörde jag henne skratta ute i vardagsrummet! Det har varit på gång i några dagar men nu kom det första riktiga skrattet. Blev så berörd av det att jag måste lägga frilansaren åt sidan och bara vara förälder en stund.

 

Nu för tiden är golvet the place to be. Där leker man i babygymmet, äter alla sorters måltider, övar portabla instrument, förgyller parketten med kräkfläckar, styrketränar, tragglar sångövningar och kör sångteknik på barnvisor, övar på att åla sig framåt, viker tvätt, tuggar på sina leksaker och gör allsköns administrationsjobb. Ständigt finner vi nya användningsområden, det är inte mycket som inte går att göra från golvet. Hur man övar piano från golvet har jag ännu inte kommit på, men det är säkert bara en tidsfråga.

Överlag är det en positiv överraskning hur mycket jobb som går att göra utan att vara borta från Agnes. Administrationsjobb görs bredvid henne på golvet, jobbsamtal rings på barnvagnspromenader när hon nöjt leker i vagnen,  sångövningar tycker hon är jätteroligt att lyssna på. På lunchen med en vän och frilanskollega häromdagen roade sig Agnes med att undersöka en sked och kasta servetter omkring sig medan vi planerade barnföreställningar.

Och nu har hon somnat i min famn och jag uppbådar all min disciplin till att få undan lite jobb. Nej Amanda, du vill inte alls läsa i din bok eller slösurfa! Tänk inte på att det är söndag kväll! Tänk på lyxen att få jobba ostört utan att bli avbruten!

Klockan är halv sju på morgonen. Gick upp på toaletten, upptäckte att Agnes fortfarande sov när jag kom tillbaka och såg plötligt en chans till att få lite obruten arbetstid. Det gäller att fånga tillfället i flykten numera. Så här sitter jag i nattlinne och njuter av tekopp och tystnad.

Att man får mindre tid att röra sig med och att denna tid blir totalt upphackad på grund av ständiga avbrott kan väl de flesta småbarnsföräldrar vittna om. Jag var ytterst skeptisk till amningshjärnesyndromet innan Agnes föddes, men får nu tillstå att det finns en viss sanning i begreppet. Mycket hamnar lätt mellan stolarna eller glöms bort för att man ständigt blir avbruten. Dessutom följer hjärnan en strikt prioriteringsordning: jag har stenkoll på  allt som rör Agnes medan allt annat flyter omkring som i slajm.

Det här tillståndet funkar kanske helt ok om man bara är mammaledig men rätt värdelöst om man ska dra in pengar till hemmet. Insåg rätt snabbt att det krävdes strategier för att den här slajmhjärnan inte ska märkas utåt när jag jobbar. Ingen vill anlita någon som inte minns vad som sägs i jobbsamtal, tappar bort texten på de mest kända låtar (går det bra med En liten båt eller En kulen natt istället?) eller som mer liknar en förvirrad professor än en körledare. Från att ha kunnat glida igenom det mesta är det nu förberedelse till förbannelse som gäller. Man vet aldrig när slajmet slår till.

Man skulle kunna tycka att det är vansinnigt irriterande. Men faktum är att det är väldigt behagligt att vara så här förberedd. All oro och prestationsångest jag tidigare känt över att kanske inte varit nog förberedd på jobb är nu som bortblåst. Man har dessutom inte tid att oroa sig numera.

Nu har Agnes vaknat där inne i sovrummet och för en smått obegriplig men glad konversation med sin pappa. Dags att byta värld och bara bli förälder igen.

Snabb presentation: Amanda Björnerås – musiker, kulturentreprenör och mamma till Agnes, fem månader imorgon och just nu nyfiken på hela världen.

Under graviditeten förstod jag att jag varit naiv när jag trodde att frilansmusikerns och Försäkringskassans världar var kompatibla. Försäkringskassan beräknar föräldrapenningen på vilken vinst man gjort under året och tar inte hänsyn till om man till exempel köpt saker till företaget.  Eller om man som jag bytt inriktning från körledarinriktat till mer musikerinriktat, sagt upp ganska lönsamma körer och  i uppstartsfasen levt på besparingar. Tjänstemännen på Försäkringskassan var alltid lika trevliga, men alla sa olika saker och ingen hade koll på hur egenföretagande funkar vilket i slutändan resulterade i en rätt usel föräldrapenning.

Vad ska man då som egenföretagande musikermamma göra? Efter att i fyra månader varit helt föräldraledig förutom ett par begravningsspelningar och konserter är det nu halvtid som gäller, åtminstone enligt vad som står i Försäkringskassans beslut. Verkligheten är dock lite mer komplex. Under tiden det här inlägget skrivits har jag satt Agnes i hoppgungan, plockat ur henne igen, lekt med gosedjurskaninen, sjungit några sånger, gosat lite, ammat och lekt lite till med kaninen. Hur får man ihop konsertförberedelser, kreativitet och kräkfläckar, administration och amning eller Bach och bajsblöjor på bästa sätt?  Hur utvecklar man sin musikkarriär och sitt företag samtidigt som man är en så närvarande förälder som det bara går?

Det här kommer bli en spännande tid. Välkommen att följa med på resan!