Kategori: Okategoriserade

Då var det dags igen, två dygn på Färöarna med de nordiska kulturbyråkraterna. Sitter på planet med en förväntansfull känsla i magen och ska strax läsa in mig på alla handlingarna till morgondagens möte med styrelsen för Nordens Hus.

Allt känns lättare den här gången än när jag var på Färöarna i april. Förra gången hade jag med mig en halv garderob för att jag inte visste hur jag skulle klä mig, denna gång ryms den minimalistiska (men ändå innehållande allt jag kan tänkas behöva!) packningen i handväskan. Förra gången fick jag smyga iväg i varje paus och pumpa ur, nu tror jag inte den nedpackade bröstpumpen alls ska behövas. Förra gången hade jag stor ångest över att åka ifrån Agnes, det har jag inte alls nu. Lite känns det, men vi sitter ihop ändå. Fick en puss, en kram och ”heddå mamma” innan hon kröp ner under filten bredvid Emil och tittade på Drömmarnas trädgård på telefonen. Mitt stora barn.

Nu ska vi lyfta!

 

Från att jag var fjorton år och tog mina första fyrstämmiga körsteg i Steneby Kyrkokör har jag varit alt. Efter en kort premiär i förstaalten blev jag flyttad en rad bak och har sedan grävt mig djupare och djupare i den andraaltiska myllan. Genom Karlbergsgymnasiets kör, Geijerskolans Kammarkör, Piteå Motettkör, Musikhögskolans Kammarkör, Capella Gotlandica i Visby, Tivon Chamber Choir i Israel och slutligen Mikaeli Kammarkör har jag suttit stadigt på min plats i andraalten och sjungit de lägsta tonerna. Ett tag på Musikhögskolan fick jag sitta längst ut till vänster och var omåttligt stolt, nu var jag ju lägst av alla!

Några gånger under åren har jag fått frågan om jag inte är sopran och har alltid avfärdat det. Nej nej, jag är andraalt i röst, själ och hjärta! Kände visserligen i Mikaeli att jag inte riktigt matchade de tre andra mastodont-altarna i min stämma, men tänkte att det skulle ge sig med lite mer övning.

Förra hösten, efter att Agnes fötts och jag lagt körsjungandet på hyllan ett tag, började jag gå hos en sångpedagog. Det har verkligen gett resultat för rösten och jag har framförallt utvecklats på höjden. Rädslan för att låta löjlig när jag sjunger klassiskt har succesivt avtagit och jag har till och med vågat ta ett solistjobb som klassisk sångare. I Vox Ancorae har vi pratat om att jag och sopranen ska byta plats i och med att hon mer och mer utvecklat sin röst åt althållet, men jag har ändå stått stadigt i min identitet som den typiska alten.

På sånglektionen igår hävdade min sångfröken med bestämdhet att jag är en andrasopran. Marken gungade under mina fötter och identitetskrisen var ett faktum. Innebär detta att när jag ska börja sjunga i kör igen ska söka till sopranstämman? Men det går ju inte, det är ju som att säga att jag är någon annan! Jag är ju en alt! Vad ska hända med alla inlärda altstämmor som sitter i ryggmärgen och med alla mina låga toner, ska de bara försvinna? Och jag är definitivt ingen sopranpersonlighet! Inte för att jag riktigt kan definiera vad en sopranpersonlighet är utan att hänfalla åt fördomar, men jag är definitivt inte en sådan! Jag är ju en alt! Och hör sen!

Jag behöver nog lite terapi efter det där beskedet. Alternativt en rejäl körfest med vin, ostbollar och stämsång. Kan någon skaka fram en sådan?

I onsdags kom vi hem efter en vecka på resande fot. Jag inledde med att gå på möte en timme efter tågets ankomst, sen hem till middag och uppackning av väskor innan vi ramlade i säng. För Emil väntade tre dagar av tolvtimmarspass på jobbet, för mig ett stort logistikpussel av jobb, markservice och föräldraskap.

Torsdag. Hundra lösa jobbtrådar som måste knytas upp, mamma och barn i akut behov av rengöring, ingen mat hemma, barnet helt slut av alla intryck senaste veckan och grät för minsta motgång, kvällsjobb där jag var tvungen att ta med mig Agnes. Inte kul alls.

Gick upp tidigt och försökte jobba undan, jobbade som en liten blå när Agnes sov, fick ut oss på kombinerad lekparks- och affärsutflykt för att handla hem det nödvändigaste, kokade upp en massa potatis för att enkelt kunna göra olika maträtter, förberedde kvällsrepet så mycket jag bara kunde, gick till en hållplats längre bort med tolvkilos barn i sele på magen och tung ryggsäck för att få nån slags träning, lyckades genomföra repet med hjälp av en korists dotter som barnvakt och lite Youtube, åkte hem och sa hej till Emil och sen gick hela utslagna familjen och la sig. Tack och lov för strategier och disciplin men låt mig helst slippa sådana här dagar helt!

Sen kom fredagen och lördagen. Fortfarande ensam med Agnes 07-21. Lugn och ro, förmiddagar i den lilla skogen och på den lilla bollplanen alldeles där vi bor, tid för tankar, möjlighet att jobba när impulsen kommer (mitt bästa effektivitetstips!) mat utan inslag av potatis, styrketräning med det mycket roade barnet som vikt, ingen stress för att behöva åka någonstans, sagor och klossar och mys i soffan. Fler såna här dagar!

Det är bra att veta vad man vill och inte vill. Går det att förebygga sådana dagar som i torsdags?

Nu sover barnet i min famn och jag har börjat beta av  ”jobb att göra när Agnes sover”-listan som följer en strikt prioriteringsordning. Först ut stod ett blogginlägg, check på den!

Jag är på frilansförälderturné. Vox Ancoraes höstturné blev bara två konserter men lämpligt nog på ställen där Emil har släkt, varpå han och Agnes utan problem kunde följa med. Således är väskan packad med såväl medeltidsklänning och noter som blöjor och regnställ och rep och konsert har varvats med familjemiddagar och hopp i vattenpölar. Konserten i Hortlax kyrka i fredags gick bra och imorgon lämnar vi Luleå för Sollefteå, ytterligare en konsert och umgänge med Emils morbrors familj.

Jag hade hoppats kunna jobba under den här trippen, men utöver rep och konsert har jag inte fått gjort ett jota. Däremot har jag varit väldigt mycket förälder till den här fantastiska 1,5-åringen som kommunicerar med två- och treordsmeningar, sjunger Bä bä vita lamm trettiofem gånger i timmen, kör racer med sin Briovagn och som är ytterst fascinerad av tåg. Så himla häftigt att vi verkligen kan prata med varandra nu och hur tydligt hon kan kommunicera sina tankar, önskningar och behov.

Det har succesivt slagit mig vilken föräldra-aktivist jag blivit på de här 1,5 åren. Det pratas vitt och brett från politiskt håll om rätten till heltids förskola för alla (även för nyblivna storasyskon vars föräldrar är föräldralediga med nya bebisen) men rätten till att få vara med sina barn slås det inte alls på stora trumman för. Nån gång när det inte är mitt i natten ( vilket det är nu) ska jag fördjupa mig mer i ämnet, men nu nöjer jag mig med att säga att jag är inte med på det där tåget som förespråkar förskola från ett års ålder. Inte heller tror jag att det krävs två heltidstjänster och långa dagar på förskolan för att få ekonomin att gå ihop. I de flesta fall handlar det om vilka val och prioriteringar man gör, vad man räknar som mest värt i livskvalité.

Tack och lov har jag en man som tänker och känner likadant som jag i de här frågorna. I torsdags bestämde vi oss således för att ytterligare skjuta på Agnes förskolestart (fast vi vill ju ha henne hos dagmamma) ytterligare en termin så att hon är närmare 2,5 år när hon börjar. Det hade säkert gått bra att börja när hon fyllde två, men vi känner båda så starkt att vi inte vill lämna bort henne utan att hon ska kunna leva dagarna i sin egen takt. Logistiken  och effektiviteten kommer nå nya nivåer när Emil utöver sitt deltidsjobb och sin tonsättarkarriär också ska börja plugga, men beslutet känns väldigt bra i magen.

Nu måste jag sova. Godnatt!

Helg! Vi har haft en sån fin lördag med morgondopp i sjön, utflykt till Hagaparken där Emil sprang ett lopp, spontant muffinsbakande och en mycket lugn kväll i ensamhet då Emil gick till jobbet och nattugglan Agnes helt oväntat somnade vid sju med kläderna på.

Det har varit full rulle  denna första arbetsmånad. Fick mängder med jobb i Oscars, det ramlade in massa nya elever och jag har lagt jättemycket tid på att spela in alla stämmor till min vokalensemble. Fast de sjunger ganska avancerad repertoar jobbar de nästan bara på gehör, vilket ger jättebra resultat men väldigt mycket arbete för mig. Men nu är hela terminens repertoar inspelad och tid för konstnärligt skapande, mer långsiktigt arbete och reflektion är frilagd. Så himla skönt!

Häromdagen fikade jag med en vän och frilanskollega och vi började prata om drömmar. Hon hade ganska klara mål att uppnå medan jag insåg hur oerhört vag jag är i mitt måltänk vad det gäller karriären. Jag kan så många saker och tycker så mycket är roligt, det finns så många vägar att vandra. Ska styra upp lite i måltänket där.

I föräldraskapet däremot är målet självklart och spikrakt. Jag vill vara med mitt barn, punkt slut. Det blir tydligare och tydligare att jag vill vara en sån mamma som min mamma var mot oss: att alltid ha tid med oss och med små medel skapa magi. Min barndom är full av små picknickkorgar med hembakade kakor, en stickad uppsättning av alla katterna i Pelle Svanslös (hur kom hon ens på idén?), skidturer och fackeltåg varje nyårsafton och mängder av sagor. En sån barndom vill jag också ge Agnes och hennes framtida syskon. Att alltid ha tid och att skapa magi.

,

Måndag morgon klockan sju. Försöker smyga mig upp ur sängen för att få lite jobb gjort. Styrelsemöte med Musikcentrum Öst idag och jag har inte hunnit förbereda en presentation jag ska göra.

Hinner värma en kopp te och slå igång datorn innan ett utdraget maaammaaa hörs från sovrummet. Den sömndruckna pappan försöke prata och gosa men just nu är det bara mamma som gäller. Jag hämtar Agnes, gosar lite, plockar fram några leksaker och sitter med henne fram tills hon har börjat leka själv. Därefter tillbaka till datorn. Hinner börja lite innan jag får en bok lagd i knäet och en uppfordrande blick. Ska pappa läsa? försöker jag. Nä-ä. Mamma schäscha.

Vi läser bok några varv när det plötsligt kommer ett sms från en vän och frilanskollega som behöver bolla en sak lite akut. Ringer upp medan Agnes får kolla på teletubbies och mysa med pappa i soffan, men det dröjer inte länge förrän någon kravlar upp i mitt knä. Plötsligt känner jag hur allting blir väldigt blött och varmt och inser att hennes blöja sitter snett. Inte ett plagg är torrt. Dags att runda av samtalet, byta kläder, pussa barn och gå på möte.

****

Tisdag förmiddag. Emil och Agnes är på promenad och jag producerar stäminspelningar i en rasande fart. Tanken är att de ska gå till en 4H-gård och titta på djur och att jag ska få några timmar ensam för att kunna bränna av sånt jobb som inte kan göras med en pratglad ettåring hemma.

Emil ringer. Det är lite ynkligt och mycket prat om mamma just nu, känns som ett osäkert kort att gå till 4H-gården. Kom hem, säger jag. Stäminpelningarna kan vänta, Agnes är alltid viktigast. Strax hör dem utanför dörren och bereder mig på att stänga av jobbhjärnan. Öppnar dörren och möts av ett stensovande barn som slocknat på vägen hem. På med jobbhjärnan och effektiviteten igen och jobba tills hon vaknar!

***

Onsdag morgon vid frukostbordet. Det ska komma en elev om en stund och vårt hem är inte alls redo för det. Inte vi heller.

Ok, det viktigaste är att det inte blir stressigt för Agnes. Jag och Emil äter i skift för att hennes frukost ska få ta den tid det tar. Stoppar in allt som jag inte hinner sortera i sovrummet, stänger dörren och kör en mycket rationell dammsugning. Emil röjer frukost och fixar sig själv, jag fixar Agnes. Liten matsäck, jacka och sandlådeleksaker nedpackade i vagnen, puss hejdå, vinka till mamma! Ingen som vet att jag har sovit i det här linnet, första bästa tröja, jeans istället för mjukisbyxor, fläta om håret. En minut till godo. Där kommer eleven!

***

Torsdag eftermiddag, mitt på Valhallavägen. Har fått vikariat fyra dagar i rad i Oscars församling och befinner mig just mellan begravning och barnkörer. En kvarts promenad mellan kyrkorna  för att försöka hinna ställa om mentalt. När de två barnkörerna är klara är det dags att åka till Nacka och leda vokalensemble. Nio timmar borta från Agnes, så länge har jag aldrig varit borta förutom när jag var på Färöarna. Försöker vända den ledsna tanken mot en glad, att det är helt fantastiskt att jag nästan aldrig behöver vara borta från henne så länge.

***

Fredag lunch på spårvagnen ut mot Djurgården och ännu en begravning. Musik som jag kan (visor denna gång, roligt!) och en solist som ska sköta sig själv. Ett lätt jobb idag.

Idag hade jag och Emil pratat förbi varandra och lyckats boka in jobb på varsitt håll. Lite jobbigt när det upptäcktes, tur att Emils mamma tyckte det var en sån lyx att komma ner från Luleå och hänga med sitt barnbarn en helg . De dagliga videosamtalen med farmor i en veckas tid verkar gett resultat, Agnes vinkade glatt när jag skulle gå och verkade vara helt nöjd över att vara ensam med farmor en stund.

Framme i Djurgårdskyrkan och gott om tid för att hinna landa mentalt. En man kommer fram, presenterar sig som solisten och undrar om jag hört hans meddelande på telefonsvararen om att han önskade pianokomp istället. Just fasen, fyra nya meddelanden på telefonsvararen igår som jag fick mess om men som sen rationaliserades bort i småbarnsfiltret. Skit också.

-Du får ursäkta, säger jag. Jag driver företag med en ettåring hemma och saker faller ibland mellan stolarna. Men vi löser det! Har du noter? Strålande. Vill du att jag transponerar? Inga problem! Jag spelar ett litet förspel här så att du kommer in. Sjung precis som du vill så följer jag dig. Nu kör vi igenom det hela en gång, det hinner vi!

Mannen ser oerhört imponerad ut.

***

Lördag eftermiddag i en korvkiosk på Strandvägen. Tre dop och ett bröllop i rask följd kräver rejält födointag och jag, som normalt sett är rätt noga med vad jag äter, prioriterar inte att bränna energi på att fundera ut nån vettig mat. En stor låda pommes frites duger alldeles utmärkt just nu.

Jobbade precis med en duktig och trevlig sångerska som också var frilansare och småbarnsförälder. Hon hade fått lämna sina barn på dagis när de var ett år och kommenterade det med att ”det är inte optimalt, men vad ska man göra…” Jag har hört precis samma kommentar från fler den närmaste tiden och känner sån tacksamhet för att jag och Emil är helt överens att vänta tills Agnes är åtminstone två år. För mig är det så värt allt pusslande att hon får vara hemma med oss.

***

Söndag kväll hemma i soffan. Emils mamma har åkt hem till Luleå och nu väntar det obligatoriska söndagsmötet. Vi festar till det med en folköl och en överbliven påse chips och plockar fram almanackorna.

Söndagsmöte, denna logistiska livlina som håller oss på banan. Vad behöver vi få gjort, vem ska jobba när och var, hur pusslar vi ihop det, när ska vi träna, vem lagar middag vilka dagar?

Som vanligt tar mötet alldeles för lång tid. Agnes kommer med x antal böcker som ska läsas och vi fastnar i analyser om arbetstid och träningsupplägg. Emil börjar tappa fokus och effektivitetsmaskinen Björnerås börjar bli rastlös. Känner att förbättringspotentialen är stor inom detta område. Nästa vecka är det 30 minuters möte och förberedda delegater som gäller!

***

Första höstdagen idag. Hundra sommardagar är nu ett minne blott. Tycker det har varit en av de bättre somrarna i mitt liv, men nog hade den gärna fått fortsätta lite till.

Jag klämde ut det sista av sommaren genom att ta tåget hem till Dalsland några dagar tillsammans med Agnes och simma i sjön, jobba i trädgården (däribland utmana min höjdrädsla genom att rensa stuprännor på fem meters höjd) och umgås med familjen. Efter fyra fina dagar i behagligt tempo där jag nästan bara var mamma åkte vi tillbaka till Stockholm i förrgår och jag inledde starkt med att sitta på orgelpallen redo för begravning knappt två timmar efter att tåget kommit in.

Sen dess har det gått i ett. Emil jobbar natt den här veckan och sover större delen av tiden han är hemma. Jag har jättemycket att göra och kastar mig mellan frilansarens och förälderns världar, jobbar fem minuter här och fem minuter där. Både idag och igår fick jag två timmar när Emil gick med Agnes till lekparken, då jobbade jag som en liten blå utan att ta paus för att hinna klämma in så mycket som möjligt. Vårt hem ser ut som ett bombnedslag och vi hade typ ingen mat hemma fram tills idag när jag stålsatte mig och tog med Agnes på storhandling. Tack Gud för bärselen, gott om tid och att Coop ger bananer till barnen!

Så här vill jag egentligen inte ha det, men jag vet att det är en övergående fas. Kanske hade det för karriärens skull varit bättre att låta Agnes börja hos dagmamma nu, men det känns helt fel i mig att lämna bort henne. Det får vara så här ett tag.

Nu sover barnet i soffan och jag ska börja röja lite, hänga tvätt och bädda sängen så att vi kan gå och lägga oss. Små små steg framåt.

Idag (eller snarare igår, för jag fastnade i en underhållande  Facebooktråd och så hann det bli midnatt) fyller Frilansförälder-bloggen ett helt år! Trumpetfanfarer, jubelkörer och massor av timpani!

Vi firade på ett riktigt frilansföräldersätt: tog ledigt på dagen och gick till stranden hela lilla familjen istället. Sen ägnade jag kvällen åt att öva in repertoar och spotta ur mig fakturor, 24 september kommer bli en trevlig dag för mitt bankkonto.

I ettårspresent ska bloggen få tre saker. Ett eget domän, en uppdatering av designen och ett instagramkonto. Jag kan ingenting om hur man använder Instagram så det ska bli spännande!

Det är roligt och utvecklande att blogga om frilansföräldrandet. Fortsätt häng med på resan!

Nu har jag gått hela årsvarvet runt som frilansförälder. Den åtta veckor långa semestern är slut och i tisdags började jag jobba igen. Verksamhetsåret inleddes med att uträtta allehanda företagsrelaterade inköp med Agnes i vagnen och företaget är nu utrustat med en ny dyr skrivbok från Paperblanks, en lagad mobiltelefon, fina pennor, nya pärmar och…en ny dator! Min gamla trotjänare som efter åtta år gav upp andan har nu ersatts av en finfin Macbook Air.

I den nya dyra (men otroligt fina) skrivboken skrev jag sen en lång att göra-lista som jag har börjat beta av. Tolv av tjugotre punkter avklarade får absolut ses som godkänt, framförallt med tanke på att Emil har jobbat natt nästan hela veckan.  Nästa vecka är han hemma mycket mer, det ska bli väldigt skönt.

Den här terminen ska jag lägga kraft på att få igång kör-event på företag och att öka mängden privatelever. De två sakerna, plus inhopp som organist och dirigent, ger bra pengar utan allt för stor arbetsinsats. Vokalensemblen jag leder tar ganska mycket tid men ger också mycket, såväl bra betalt som marknadsföring plus att den är väldigt rolig att arbeta med. Utöver det ska jag söka till Kinneviks inkubatorprogram med en barnkörsidé. För några år sen kom idén till andra omgången, nu har jag modifierat det lite och tänkte söka igen.

Dock känns det otroligt viktigt att inte glömma bort den konstnärliga utvecklingen. Vox Ancorae planerar en liten turné i höst, vi ska börja repa ihop program med Amabelli och  jag har bokat in både sång och pianolektioner för egen del. Men det roligaste just nu är att jag skickat förfrågan om att göra solokonsert på Färöarna och fått positivt svar! Så himla roligt om det går att få till!

Nu väntar verksamhetsårets första helg!

Igår natt kom jag och Agnes hem från Gotland och gårdagen tillbringades i väldigt långsamt tempo. Efter roliga men ack så intensiva dagar på Medeltidsveckan behöver vi båda rejält med tid för att hinna landa mentalt.

Vox Ancorae, min vokalgrupp som sjunger musik från medeltiden och renässansen, hade detta år fått tre konserter av Medeltidsveckan. Jag bestämde mig efter lite funderande för att åka själv med Agnes till Gotland eftersom vi skulle förlorat så mycket ekonomiskt på om Emil tagit ledigt och åkt med. Kollade av med en väninna om hon och hennes ettåriga dotter kunde vara barnvakt och tänkte att i värsta fall får jag väl konsertera med Agnes i sele på magen, det har jag ju gjort förr. Rephelgen i Sthlm innan avfärd gick bra och det kändes som om vi skulle kunna leverera bra konserter.

Väl på Gotland började utmaningarna. Två av våra konserter låg kl nio på kvällen och var alldeles för sent för den lilla barnvaktsdottern. Jag som har en nattuggla till dotter hade inte ens tänkt i de banorna och fick med lite ont i magen försöka hitta andra lösningar. Kvällskonsert nr två kunde Agnes vara hos familjen vi bodde hos, men första konserten fick bli en kompromisslösning. Agnes skulle sitta med våra vänner under konserten och titta på sina älskade Teletubbies på min telefon. Skulle hon bli ledsen under tiden fick jag ta upp henne och fortsätta konserten med henne i selen. Det borde gå vägen.

Konserten började och gick bra första halvan. Sen hörde jag hur någon började gråta och snabbt kom det förtvivlade rop efter mamma. Hemskt att stå på scenen och höra det där. Så fort vi sjungit klart stycket sprang jag ner, satte Agnes i selen och försökte lugna henne medan de andra sjöng en duett. Hon slutade gråta och jag beredde mig för att gå upp igen.

Men så fort vi började sjunga började också Agnes att storgråta. Vad sjutton gör vi nu?

En uppvisning i ad hoc-lösningar tog vid. Jag gick av och satte mig att amma det gråtande barnet. En av våra vänner som är sopran klev upp på scenen, vår sopran fick hoppa till altstämman (som hon aldrig förut hade sjungit) och tillsammans framförde den nya konstellationen nästa stycke i programmet. Det lät jättefint men Agnes var fortfarande ledsen. Fler ess i rockärmen? Vår andra vän som är musikhistoriker blev uppkallad på scenen och improviserade fram en fantastisk miniföreläsning om renässansens musik där Vox Ancorae fick agera ljudexempel. Otroligt imponerande!  Vid det här laget hade Agnes blivit lite gladare och jag vågat mig upp på scenen igen. Vi började sjunga ett nytt stycke, men då bröt hon ihop igen. Ner från scenen och in i skuggorna för ny amningssession medan de andra  sjöng trestämmigt och jag var med lite på slutet från mitt hörn. Därefter fanns det inte så mycket att göra. Jag gick upp på scenen och vi körde slutlåten ackompanjerat av ett gråtande barn i sele. Tack och hej.

Efteråt slets jag mellan känslorna. Å ena sidan kände jag mig jättedum och att jag förstört konserten, å andra sidan tyckte jag att vi hade hanterat det hela otroligt professionellt. Folk var i sin fulla rätt att kräva pengarna tillbaka, men det hade ingen gjort och ingen i publiken hade sett irriterad ut. När jag somnade kändes det ändå övervägande bra.

Dagen efter hade vi konsert i Domkyrkan. Vi repade först och sen skulle jag lämna Agnes. Det kändes inte alls bra efter gårdagens dramatik, men lämnandet var ostressigt och odramatiskt och det var ändå skönt att göra det till nån som jag tycker är en fantastisk mamma och jag har största förtroende för. Gick tillbaka till Domkyrkan och fann att den var fullsatt. Över femhundra personer hade kommit för att lyssna på oss och efteråt flödade både berömmet och den frivilliga pengagåvan. Vilken jäkla revanch!

Sista kvällskonserten gick också jättebra, både för oss och för Agnes som var kvar hemma hos familjen vi bodde hos. Stolt och rörd över att hon är så trygg så att det funkade så väl att vara med någon utanför familjen. Dessutom svårslaget att komma hem och mötas av ett jätteleende och glada mammamammamamma-rop.

Och nu hemma igen och försöka smälta upplevelsen. Tre dagar kvar på semestern, sen ska jag börja jobba igen på typ halvtid. Hjärnan har redan börjat ticka igång så smått. Det ska bli kul!