Kategori: Okategoriserade

En gång för snart fyra år sen köpte jag ett dyrt keyboard med mängder av funktioner. Det var tungt som ett as och hade så många möjligheter att jag blev alldeles snurrig. Jag läste bruksanvisningen och förstod inte vad det stod men tänkte att det skulle ge sig med tiden. Nu hade jag ju äntligen fått tummen ur och köpt ett riktigt bra instrument!

På den tiden spelade jag i ett popband med mycket höga konstnärliga ambitioner. Vi repade två gånger i veckan och försökte hela tiden höja ribban för musicerandet. Inga treackordslåtar här inte, här var det fyrstämmig sång och ytterst genomarbetade arr som gällde.
Mina bandkamrater var både mycket trevliga människor och väldigt duktiga musiker, men jag kunde ändå aldrig finna min plats. Jag tyckte det var svårt att hitta min funktion i bandet, hade ett mycket mer klassiskt röstideal än de övriga och de få egna låtar jag tog med kändes helt malplacé. När vi diskuterade hur vi skulle agera på scenen kände jag mig obekväm och när våra framtidsvisioner för bandet kom upp skilde sig även de radikalt åt. När Agnes föddes tog jag föräldraledigt från bandet och hoppade sedan av. De andra fortsatte som trio och är avsevärt bättre utan mig.

Det dyra keyboardet stod först kvar i replokalen och flyttades sen till vårt Shurgardförråd, där den stod ospelad i flera år och samlade damm och dåligt samvete. Jag blev en alltigenom akustisk musiker, hade inte en enda gång behov av ett digitalt instrument och keyboardets framtid sköts hela tiden på framtiden. Nu har jag ju betalt så mycket, inte kan jag sälja den. Sen när vi bor större, då ska den stå framme och då ska jag lära mig alla de där funktionerna som den har. Kanske dyker det upp en ensemble där jag behöver ett sånt här instrument. Snart kommer jag nog att använda den!

För en dryg månad sen tackade jag ja ett bröllopsgig där det ingick att spela mingelmusik på eget instrument. Denna lilla enkla del av uppdraget tog upp massor av mina tankar. Skulle jag låna en enklare keyboard av någon eller ska jag medelst dyr taxi frakta dit mitt tunga åbäke plus externa högtalare? Vilket alternativ jag än valde skulle det bli ett jätteprojekt.
-Sälj den, sa Emils mamma som hörde mina funderingar. Sälj keyboardet och köp ett enklare stagepiano som matchar de behov du har just nu. Behöver du ett mer avancerat instrument i framtiden kan du köpa det då.
Va? Är det så enkelt? Kan jag bara göra så?

Häromdagen gjorde jag slag i saken. Åkte till Shurgardförrådet och släpade ut keyboardet, tog en taxi till 4Sound för att byta in mitt gamla instrument och kom ut en stund senare med ett stagepiano. Vila i frid, pop-Amanda. Vi får se om du återuppstår nån dag.

Jag kör den lila barnvagnen genom snön på väg hem från tunnelbanan. Agnes hummar och gnyr.
-Mamma, jag VILL titta på film!
-Mmm. Vi är snart hemma, då ska du få titta.
Mer hummande och gnyende. Jag känner igen de här ljuden. Drygt fem minuter hem, hinner hon somna på det? Jag tittar på gosedjursräven som Agnes håller i ett fast grepp. Han säckar ihop mer och mer och när vi kommer fram till dörren har händerna helt släppt taget om honom. Jag kikar in i vagnen. Agnes sover som en sten. Yes!

Den här veckan har jag knappt varit ensam en minut. Det är inte så mycket att diskutera om Emil har smockfullt och jag själv nästan ingenting inbokat, då blir det jag som får ta största barnansvaret den veckan. Vi har haft det fantastiskt mysigt med pulkaåkning och Pippispel och dans i köket och jag har kunnat gå runt i mjukisbyxor och hårknut i princip hela veckan. Har fått en hel del småjobb avklarat också, sånt som man bränner av på tio minuter här ochtio minuter där.

Men den  här ostyckade tiden, då tankarna hinner stillna och man kommer in i ett flöde, den har lyst med sin frånvaro. Förut trodde jag att jag inte behövde den, att jag bara kunde slå om, kliva in i flödet i tio minuter och sen går ur, men för vissa saker fungerar det inte. Ska jag till exempel skriva en ansökan, göra om hemsidan eller skriva ett blogginlägg som inte bara är skrivet i farten måste det hinna bli ro omkring mig först.

Nu har det hänt för första gången på den här veckan. Agnes sover fortfarande som en sten och det är alldeles tyst hemma. Jag sitter vid fönstret, tittar ut på vintern och skriver allt vad jag kan. Hur mycket hemsida och ansökan hinner jag med innan hon vaknar?

Det är söndagsmorgon och jag sitter i badrummet och grinar för att jag har ett så fantastiskt barn. Föremålet för denna oväntade känsloyttring sitter i sin badbalja, är helt uppe i fantasins värld och tar föga notis om sin blödiga mor.

Denna första arbetsvecka har det varit hon och jag, Emil har tentapluggat och nattjobbat och varit borta nästan hela tiden. Den här symbiosen från bebistiden har inte släppt, jag känner fysiskt hur vi fortfarande sitter ihop. Så himla häftigt.

Att starta upp ett arbetsår med ett barn ständigt vid sin sida är dock inte utan utmaningar. Hade mitt första möte på Diselverkstaden inför arbetet med sexårskören och Agnes var trött och hade små marginaler. Jag var lite nervös eftersom hon kommer vara med nästan alla dagar, men min kollega Anna-Linda sa så otroligt fina saker om hur välkommen Agnes var och hur vi skulle hjälpas åt för att få det att fungera bra för alla. Spännande hur mycket sånt betyder att få höra, hur mycket omedvetna spänningar som släpper.

Försökte också skriva ihop en stipendieansökan för att söka pengar till att utveckla bloggen, men det var helt hopplöst. Det är svårt att komma in i någon slags flow och få orden att flyta när man  var femte minut blir avbruten av någon som vill bygga modellera, pärla pärlplattor eller på sitt oemotståndliga vis lägger huvudet i mitt knä och säger ”jag vill bara vara här med dig mamma”. Vem säger nej till det? Skrivandet gick fruktansvärt segt och det var en stor lättnad när mamma kollade igenom kriterierna och gamla pristagare och på sitt rationella vis konstaterade det jag hade på känn, att det där stipendiet var ändå inte för mig.

Imorgon ny vecka. Ansökan av projektmedel, konsertförberedelse, hemsidefix, årets första pianoelev. Bring it on!

 

Snön lyser vit på taken och nattåget rullar genom Västerbottens inland. Det är sista kvällen på mitt tjugotvå dagar långa jullov. Två veckor i Dalsland, två dygn i Stockholm och så avslutningsvis en tripp upp till Emils familj i Luleå. Imorgon förmiddag
när tåget rullar in på Stockholms Centralstation börjar det nya arbetsåret.

Arbetet med Vävoperan är avslutat, mitt styrelseuppdrag på Färöarna är slut och jag har sagt hejdå till Vivere Vokalensemble efter tio terminer tillsammans. När julen närmade sig visste jag inte alls hur vårterminen skulle se ut men bestämde mig för att inte oroa mig utan bara vara förväntansfull. Ha tillit, allt kommer lösa sig.

Och naturligtvis dök det upp ett totalt oväntat uppdrag, precis som med Vävoperan. En bekant från musikhögskoletiden hörde av sig och undrade om jag ville jobba fyra veckor på Dieselverkstan med att sätta upp en nyskriven musikal med alla Nackas sexåringar. Ett helt gäng med kollegor och bra betalt skulle det vara. Dessutom var Agnes så välkommen att vara med om dagarna. Vilket perfekt projekt som bara ramlar i knäet på mig!

Detta är i februari och mars. I januari har jag för första gången så mycket tid och så mycket pengar på mitt företagskonto att jag utan stress kan ägna hela månaden åt att sitta och skriva ansökningar för olika projekt, öva in konsertrepertoar och skapa PR-material. Ljuva tid för långsiktigt arbete!

Hela lovet har huvudet varit som i dvala, men nu börjar jobbhjärnan kicka igång igen. Riktigt pepp på att sätta igång imorgon.

Snön lyser vit på taken, endast Amanda är vaken. Dags att sälla sig till den övriga familjen och somna till ljudet av tåget. Agnes snarkar bredvid mig, det kommer bli trångt inatt i den här lilla sängen.

19 december var det tack och hejdå till allt jobb och så tåget till Dalsland. Jobbhjärnan kopplades ned med omedelbar verkan och såväl puls som axlar sjönk så fort vi klivit av i Mellerud och jag rattade min tjugotvå år gamla och högt älskade Mazda 323 mot Ödskölt och jullovet.

Sen följde familjetid och julefrid med hela stora familjen och så sedvanligt inhopp på orgelpallarna i byarna runt Ed. En jul utan orgelskorna på är ingen komplett jul.

Och nu mellandagar, en enda lång utandning. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i avslappningens dvala. Blir tröttare och tröttare för varje dag och får mindre och mindre gjort. Dagens aktivitet (förutom att äta upp ischokladen, bygga med modellera och slösurfa)  bestod i att köra de nio kilometerna till Bäckefors, köpa mjölk, slänga skräp och åka hem igen. Det tog kanske trettiofem minuter och  var alldeles lagom.

Åh denna lyx att ha gått runt såhär och skrotat i tio dagar och att få göra det i tolv dagar till. Vi är i Dalsland till den 2 januari, sen en kort sväng i Stockholm innan vi åker till Emils familj i Luleå. Inte förrän den 10 januari kommer jag börja jobba igen. Kommer vara så utvilad och pepp på att komna igång igen.

Det är på kvällen 14 december och du kommer hem med bakelser i en påse från NK. Vi fikar på tallrikar med guldkant i stearinljusens sken. På golvet nedanför samsas duplobitar, klossar samt ett gäng pärlor som Agnes hällde ut lagom tills du kom hem.

Vi kollar på julkalendern tillsammans och sen somnar Agnes lite oväntat i min famn. Dags att plocka fram vinet och en bra film för att fira elva år tillsammans? Icke. Du testar morgonens föredrag om arbetsmarknadspolitik på mig och sen gör vi en gemensam insats med tvättvikningen. Vardagsromantik i konkret form.

Elva år. Elva år sedan kammarkörsfesten i en studentlägenhet på Ankars. Tjugoett och tjugotre år var vi, ambitiösa, idealistiska, ineffektiva och mitt inne i musikhögskolelivets bubbla. Nattliga övningar på aulans flygel, maratonkomponerande inför deadlines, allsköns fester på Kåren och konserter och turnéer med Kammarkören. Vårt universum bestod av Musikhögskolan, Kårhuset, Ankars, Lill-Konsum och Djupvikens Pizzeria.

På elva år hinner ens universum vidgas, ens prioriteringar ändras, ens relation få både toppar och dalar. Dryga tre år som studenter, två år mestadels boende på olika adresser i Sverige och världen och nu snart sex år i Stockholm.

Drygt åtta år in i vår relation föddes Agnes och vardagen ställdes på huvudet. Från att ha levt två parallella liv under samma tak skulle nu våra liv samköras. Inte blev det mindre omställning av vårt framväxande beslut att låta Agnes vara hemma. Precis allt måste kollas av med den andra och vår vardag är ett ständigt logistikpussel.

Tråkigt, begränsande, dåligt för relationen? Nej. Vår relation har aldrig varit bättre. Det finns inte utrymme för några tjuvnyp, självpåtaget martyrskap eller tyst tjurande. Man måste hela tiden ta ansvar för och kommunicera sina tankar, känslor och behov, annars funkar det inte. Jag känner inte igen mig i alla de artiklar som säger att kommunikation dör under småbarnsåren. Det är väl nu man verkligen måste prata med varandra på riktigt för att såväl relationen som man själv ska hålla?

Trettiotvå och trettiofyra är vi nu. Fortfarande ambitiösa, mer nyanserade än idealistiska i vår världsbild och hundrafaldigt mer effektiva och lösningsfokuserade. Nu klarar vi att studera heltid med strålande resultat, slå rekord på företagskontot flera månader i rad och ha Agnes hemma samtidigt. Var är vi om ytterligare elva år tillsammans? Tanken svindlar lite.

 

Det blev en paus. En lång sådan.

Jag åkte två vändor till Bangladesh med Vävoperan och skulle skriva en lång redogörelse om alla intryck och upplevelser när jag kom hem i mitten av november.  Det hände inte. Jag gjorde några försök men det ville sig inte alls och till slut kände jag att det bästa var att, likt kungen, vända blad och blicka framåt istället för bakåt.

Så nu tar bloggen ett nytt avstamp härifrån. Det är fredag eftermiddag , Emil och Agnes är ute med springvagnen och jag har precis genomfört en mycket rationell städning inför en elev som ska komma när som helst. Dricker te, äter en pepparkaka, lyssnar på julmusik och jo, nog känner jag lite frid också.

Bloggen har uppstått. Halleluja!

Ett konferensrum på ett hotell i Nässjö. Frukt, karameller och en fullklottrad whiteboardtavla. Styrelsen för Musikcentrum Riks har visiondag och kommer man från Stockholm, Göteborg och Malmö är det smartast att sammanstråla i denna småländska järnvägsknut. Av gästlistan i foajén att döma verkar vi inte vara den enda organisationen som tänker på det sättet.

Vi gör omvärldsanalys och försöker staka ut Musikcentrums riktning för tre  år framåt. Olika åsikter som stöts och blöts. Moderatorn ritar gröna ringar runt viktiga områden, suddar ut och lägger till. Långsamt tar vi oss framåt.

Lunchen och fikapausen innehåller både diskussioner och skratt och några av styrelsemedlemmarna klickar jag riktigt bra med. Tänk vad lyxigt, tänker jag på väg upp till konferensrummet. Det pratas om att det är så svårt att skaffa nya vänner som vuxen, men jag har den här hösten rört mig i flera sammanhang där jag fått nya kompisar som är mer än på bara en ytlig nivå.

******

Bakom pianot i teatern på Östgötagatan. Repdagar med Vävoperan och den engelska versionen ska slipas ytterligare. Jag kommer lite med andan i halsen efter att ha lämnat av Agnes på universitetet så att Emil skulle hinna bli klar med sin skoluppgift innan papparollen tog vid. Efter överlämning och hejdåpussar  hinner jag svara på två mail och ringa ett samtal på tunnelbanan mellan Universitet och Slussen. Mycket effektivt.

Vi repar hela operan och jag har som mål att inte spela fel en enda gång. Rätt tempo, rätt insatser, inget schabbel. Det lyckas nästan och jag är nöjd, fram tills solisterna börjar prata om att jag spelar för fort i scen 17. För fort? Jag sliter ju som ett djur för att hålla uppe tempot på den. Det är ju kaos, mamman dör och taket i fabriken rasar! Hur kan de tycka att jag spelar för fort?

Mitt under samtalet trillar poletten ner. Det är ju inte kaos, det är djup sorg som ska gestaltas. Vi tar om och jag har en helt annan ingång i mitt spel. Plötsligt faller saker på plats och den där jobbiga scenen som jag aldrig fått ordning på blir plötsligt logisk. Spännande.

******

Fredag och gräsänka över helgen. Emil är på körturné i Blekinge och jag ska rodda ihop en massa jobb och två inhopp på orgelpallen med att vara ensam med Agnes. För första gången måste vi ta in barnvakter utanför familjen då mamma inte heller är i stan.

Jag, Agnes och min goda vän som ska vara barnvakt på lördagen har picknick högst uppe i Observatorielunden. Det är tredje gången han och Agnes träffas på kort tid och nu behöver hon ingen ställtid. De springer runt och busar och leker och skrattar och jag behövs inte alls. Det finns inget att oroa sig för inför morgondagen.

Sen hem och försöka rodda i jobb. Den bangladeshiska kör som jag ska jobba med nästa vecka då Vävoperan åker till Dhaka behöver inspelningar och text för att kunna förbereda sig och de har varken stämsång eller västerländsk notskrift i sin kultur. Jag kokar ner de tre- och fyrstämmiga körpartierna till lättsjungna melodier och försöker göra pedagogiska inspelningar på engelska där jag både sjunger och förklarar vad som händer.

Plötsligt får jag en film från musikläraren vi har kontakt med där han har filmat sången jag skickat till kören inför dagens rep. Tonbildningen är minst sagt annorlunda. Mycket mer nasal och rakt på och glissandona är inte att leka med. Detta ska bli en mycket spännande utmaning.

Försöker under ganska lång tid att växla mellan jobb och att komma och leka när Agnes vill att jag ska vara med, men till slut ger jag upp och sätter henne i soffan med filt, russin och Vännernas stad på Youtube medan jag jobbar undan. Hon är inte direkt missnöjd över detta.

****

Precis innan jag och Agnes går in i kyrkan ringer barnvakten och säger att han är försenad och inte kommer hinna tills lördagsbönen startar. Det finns ju inte så mycket att göra förutom att lösa situationen. Jag pratar med prästen som tack och lov är flexibel i sitt tänk, ställer en stol bredvid pianot och förklarar för Agnes att nu får du sitta bredvid mamma och titta på film utan ljud och vi måste vara aaaalldeles tysta.

Lördagsbönen börjar och Agnes är djupt försjunken i Bollibompa-appen. Vid en längre tystnad där församlingen förväntas sitta och meditera över dagens text tittar hon upp på mig.
-Mamma, är det färdigt snart?
Prästen flinar. Jag viskar något uppmuntrande och börjar spela en psalm. I tredje versen kommer en liten hand och börjar spela en översvämma och harmoniken blir genast något mer kärv.
Dags för postludiet. Jag hinner några takter innan min lilla assistent upphäver sin stämma.
-Mamma, jag är trött!
-Mamma är alldeles strax färdig! mumlar jag och fortsätter spela. Det är fel svar.
-Maammaa, jag är TRÖTT!!!
Jag bläddrar fram fem sidor i noterna och spelar de avslutande raderna. Hoppas ingen i församlingen var någon hejare på Debussy.

*******

Vikarierar på högmässa och tar med mig Agnes till kyrkan. Halv elva dyker dagens barnvakt upp, en trettonårig dotter till en av prästerna. Jag har varit lite orolig för detta. Hur ska det gå med en barnvakt som Agnes aldrig träffat förut, även om jag pratat i flera dagar om detta?
Jag hade inte behövt oroa mig en minut. Agnes ler stort mot trettonåringen och vi promenerar tillsammans iväg mot Öppna Förskolans lokaler.
-Hejdå mamma! säger Agnes totalt obekymrat när jag ska gå och en dryg timme senare är hon fortfarande ett stort solsken. Ska nog anlita den där rara trettonåringen nån mer gång.

Möter sedan upp en annan god vän och hans dotter som är lika gammal som Agnes. När barnen får syn på varandra börjar de springa mot varandra för att kramas. Jag blir rörd.

–Men vem säger åt dig att gå och lägga dig på kvällarna då?
-Det gör jag själv! Först ber jag helt vänligt. Pippi gå och lägg dig! Sedan säger jag till på skarpen. PIPPI GÅ OCH LÄGG DIG! Och om jag inte lyder då, ja då vankas det smörj!

I mitt jobb har jag det som Pippi Långstrump. Det är ingen som säger åt mig vad jag ska göra. Ingen som ger mig någon prioriteringslista, håller koll på min timrapport så att inte övertiden skenar iväg eller som kallar till medarbetarsamtal för att diskutera min arbetssituation och mina framtidsplaner. Det är bara jag och disciplinen.

Disciplin-Amanda, mitt högst närvarande alter ego. Hon föddes i skidspåret inför Vasaloppsträningen 2011 när hon mutade Lat-Amanda med hemgjorda kolor för att fortsätta åka runt runt på 2,5 km-slingan. Sen växte hon sig stark under tiden jag gjorde klart En Svensk Klassiker och är sedan dess en ytterst central del av mina framgångar i livet. Utan Disciplin-Amanda skulle det inte bli mänga knop gjort.

Det må låta flummigt, men jag för reella samtal med henne varje dag. Hon är alltid ytterst saklig, stundtals obarmhärtig men lika ofta omhuldande. Känslogeggande göra sig dock inte besvär.

-Åååh, varför tog jag på mig det här jobbet? Det var ju mycket större än jag fattade och jag har så kort tid på mig, kommer jag verkligen kunna leverera det kunden önskar?
-Sluta. Du vet att du klarar av det där. Det är så här man växer. Om du lägger energin på att öva istället för att få mental blackout så kommer det gå jättebra. Har du någonsin misslyckats med ett jobb du tagit på dig?
-Nej, men det är ju så mycket och så vill de ju att jag ska transponeeeera…
-Skriv ackordsanalys då. Sluta gnäll. Öva!

Disciplin-Amanda hjälper mig att prioritera, komma över hinder som känns oöverstigliga, få mig att jobba när jag egentligen inte alls är sugen och att sen släppa jobbet och vara nöjd med det. Alla känslor som måste hanteras i den här yrkesrollen som musiker och entreprenör filtreras i hennes totalt rationella filter.

Dessutom lyckas hon få mig att träna sex gånger i veckan och att få massa hushållsarbete gjort. Känslor är inte Disciplin-Amandas starka gren, men mutor är hon bra på.

För varje år blir hon ett strå vassare och nu vet jag inte vad jag skulle göra utan henne. Alla borde få en Disciplin-Amanda i present.

… du lyssnar och analyserar kontinuerligt hur Agnes omfång utvecklas. Vilken är hennes högsta och lägsta ton?

… du hör att vinjettsången på barnprogrammet är för låg för Agnes att sjunga med i varpå du sjunger med i sången en oktav upp och hoppas hon ska haka på.

… du kommer på dig själv med att omedvetet göra funktionsanalys på förut nämnda barnprogramsvinjett.

…du ligger i sängen och sjunger vaggvisor med barnet på armen samtidigt som du tränar på stöd, klang och tonens placering.

…du lär din tvååring att känna igen ljudet av olika instrument. Samt att dirigera.

…du medvetet sjunger alla barnvisor i ett (lite för) högt läge så att Agnes ska kunna hänga på. Välutvecklad barnröst går före vacker klang hos mamman.

…du lyckas få ihop tillräckligt med sådana här exempel för att kunna skriva ett helt blogginlägg på ämnet…