Frilansförälder

Det blev en paus. En lång sådan.

Jag åkte två vändor till Bangladesh med Vävoperan och skulle skriva en lång redogörelse om alla intryck och upplevelser när jag kom hem i mitten av november.  Det hände inte. Jag gjorde några försök men det ville sig inte alls och till slut kände jag att det bästa var att, likt kungen, vända blad och blicka framåt istället för bakåt.

Så nu tar bloggen ett nytt avstamp härifrån. Det är fredag eftermiddag , Emil och Agnes är ute med springvagnen och jag har precis genomfört en mycket rationell städning inför en elev som ska komma när som helst. Dricker te, äter en pepparkaka, lyssnar på julmusik och jo, nog känner jag lite frid också.

Bloggen har uppstått. Halleluja!

Ett konferensrum på ett hotell i Nässjö. Frukt, karameller och en fullklottrad whiteboardtavla. Styrelsen för Musikcentrum Riks har visiondag och kommer man från Stockholm, Göteborg och Malmö är det smartast att sammanstråla i denna småländska järnvägsknut. Av gästlistan i foajén att döma verkar vi inte vara den enda organisationen som tänker på det sättet.

Vi gör omvärldsanalys och försöker staka ut Musikcentrums riktning för tre  år framåt. Olika åsikter som stöts och blöts. Moderatorn ritar gröna ringar runt viktiga områden, suddar ut och lägger till. Långsamt tar vi oss framåt.

Lunchen och fikapausen innehåller både diskussioner och skratt och några av styrelsemedlemmarna klickar jag riktigt bra med. Tänk vad lyxigt, tänker jag på väg upp till konferensrummet. Det pratas om att det är så svårt att skaffa nya vänner som vuxen, men jag har den här hösten rört mig i flera sammanhang där jag fått nya kompisar som är mer än på bara en ytlig nivå.

******

Bakom pianot i teatern på Östgötagatan. Repdagar med Vävoperan och den engelska versionen ska slipas ytterligare. Jag kommer lite med andan i halsen efter att ha lämnat av Agnes på universitetet så att Emil skulle hinna bli klar med sin skoluppgift innan papparollen tog vid. Efter överlämning och hejdåpussar  hinner jag svara på två mail och ringa ett samtal på tunnelbanan mellan Universitet och Slussen. Mycket effektivt.

Vi repar hela operan och jag har som mål att inte spela fel en enda gång. Rätt tempo, rätt insatser, inget schabbel. Det lyckas nästan och jag är nöjd, fram tills solisterna börjar prata om att jag spelar för fort i scen 17. För fort? Jag sliter ju som ett djur för att hålla uppe tempot på den. Det är ju kaos, mamman dör och taket i fabriken rasar! Hur kan de tycka att jag spelar för fort?

Mitt under samtalet trillar poletten ner. Det är ju inte kaos, det är djup sorg som ska gestaltas. Vi tar om och jag har en helt annan ingång i mitt spel. Plötsligt faller saker på plats och den där jobbiga scenen som jag aldrig fått ordning på blir plötsligt logisk. Spännande.

******

Fredag och gräsänka över helgen. Emil är på körturné i Blekinge och jag ska rodda ihop en massa jobb och två inhopp på orgelpallen med att vara ensam med Agnes. För första gången måste vi ta in barnvakter utanför familjen då mamma inte heller är i stan.

Jag, Agnes och min goda vän som ska vara barnvakt på lördagen har picknick högst uppe i Observatorielunden. Det är tredje gången han och Agnes träffas på kort tid och nu behöver hon ingen ställtid. De springer runt och busar och leker och skrattar och jag behövs inte alls. Det finns inget att oroa sig för inför morgondagen.

Sen hem och försöka rodda i jobb. Den bangladeshiska kör som jag ska jobba med nästa vecka då Vävoperan åker till Dhaka behöver inspelningar och text för att kunna förbereda sig och de har varken stämsång eller västerländsk notskrift i sin kultur. Jag kokar ner de tre- och fyrstämmiga körpartierna till lättsjungna melodier och försöker göra pedagogiska inspelningar på engelska där jag både sjunger och förklarar vad som händer.

Plötsligt får jag en film från musikläraren vi har kontakt med där han har filmat sången jag skickat till kören inför dagens rep. Tonbildningen är minst sagt annorlunda. Mycket mer nasal och rakt på och glissandona är inte att leka med. Detta ska bli en mycket spännande utmaning.

Försöker under ganska lång tid att växla mellan jobb och att komma och leka när Agnes vill att jag ska vara med, men till slut ger jag upp och sätter henne i soffan med filt, russin och Vännernas stad på Youtube medan jag jobbar undan. Hon är inte direkt missnöjd över detta.

****

Precis innan jag och Agnes går in i kyrkan ringer barnvakten och säger att han är försenad och inte kommer hinna tills lördagsbönen startar. Det finns ju inte så mycket att göra förutom att lösa situationen. Jag pratar med prästen som tack och lov är flexibel i sitt tänk, ställer en stol bredvid pianot och förklarar för Agnes att nu får du sitta bredvid mamma och titta på film utan ljud och vi måste vara aaaalldeles tysta.

Lördagsbönen börjar och Agnes är djupt försjunken i Bollibompa-appen. Vid en längre tystnad där församlingen förväntas sitta och meditera över dagens text tittar hon upp på mig.
-Mamma, är det färdigt snart?
Prästen flinar. Jag viskar något uppmuntrande och börjar spela en psalm. I tredje versen kommer en liten hand och börjar spela en översvämma och harmoniken blir genast något mer kärv.
Dags för postludiet. Jag hinner några takter innan min lilla assistent upphäver sin stämma.
-Mamma, jag är trött!
-Mamma är alldeles strax färdig! mumlar jag och fortsätter spela. Det är fel svar.
-Maammaa, jag är TRÖTT!!!
Jag bläddrar fram fem sidor i noterna och spelar de avslutande raderna. Hoppas ingen i församlingen var någon hejare på Debussy.

*******

Vikarierar på högmässa och tar med mig Agnes till kyrkan. Halv elva dyker dagens barnvakt upp, en trettonårig dotter till en av prästerna. Jag har varit lite orolig för detta. Hur ska det gå med en barnvakt som Agnes aldrig träffat förut, även om jag pratat i flera dagar om detta?
Jag hade inte behövt oroa mig en minut. Agnes ler stort mot trettonåringen och vi promenerar tillsammans iväg mot Öppna Förskolans lokaler.
-Hejdå mamma! säger Agnes totalt obekymrat när jag ska gå och en dryg timme senare är hon fortfarande ett stort solsken. Ska nog anlita den där rara trettonåringen nån mer gång.

Möter sedan upp en annan god vän och hans dotter som är lika gammal som Agnes. När barnen får syn på varandra börjar de springa mot varandra för att kramas. Jag blir rörd.

–Men vem säger åt dig att gå och lägga dig på kvällarna då?
-Det gör jag själv! Först ber jag helt vänligt. Pippi gå och lägg dig! Sedan säger jag till på skarpen. PIPPI GÅ OCH LÄGG DIG! Och om jag inte lyder då, ja då vankas det smörj!

I mitt jobb har jag det som Pippi Långstrump. Det är ingen som säger åt mig vad jag ska göra. Ingen som ger mig någon prioriteringslista, håller koll på min timrapport så att inte övertiden skenar iväg eller som kallar till medarbetarsamtal för att diskutera min arbetssituation och mina framtidsplaner. Det är bara jag och disciplinen.

Disciplin-Amanda, mitt högst närvarande alter ego. Hon föddes i skidspåret inför Vasaloppsträningen 2011 när hon mutade Lat-Amanda med hemgjorda kolor för att fortsätta åka runt runt på 2,5 km-slingan. Sen växte hon sig stark under tiden jag gjorde klart En Svensk Klassiker och är sedan dess en ytterst central del av mina framgångar i livet. Utan Disciplin-Amanda skulle det inte bli mänga knop gjort.

Det må låta flummigt, men jag för reella samtal med henne varje dag. Hon är alltid ytterst saklig, stundtals obarmhärtig men lika ofta omhuldande. Känslogeggande göra sig dock inte besvär.

-Åååh, varför tog jag på mig det här jobbet? Det var ju mycket större än jag fattade och jag har så kort tid på mig, kommer jag verkligen kunna leverera det kunden önskar?
-Sluta. Du vet att du klarar av det där. Det är så här man växer. Om du lägger energin på att öva istället för att få mental blackout så kommer det gå jättebra. Har du någonsin misslyckats med ett jobb du tagit på dig?
-Nej, men det är ju så mycket och så vill de ju att jag ska transponeeeera…
-Skriv ackordsanalys då. Sluta gnäll. Öva!

Disciplin-Amanda hjälper mig att prioritera, komma över hinder som känns oöverstigliga, få mig att jobba när jag egentligen inte alls är sugen och att sen släppa jobbet och vara nöjd med det. Alla känslor som måste hanteras i den här yrkesrollen som musiker och entreprenör filtreras i hennes totalt rationella filter.

Dessutom lyckas hon få mig att träna sex gånger i veckan och att få massa hushållsarbete gjort. Känslor är inte Disciplin-Amandas starka gren, men mutor är hon bra på.

För varje år blir hon ett strå vassare och nu vet jag inte vad jag skulle göra utan henne. Alla borde få en Disciplin-Amanda i present.

… du lyssnar och analyserar kontinuerligt hur Agnes omfång utvecklas. Vilken är hennes högsta och lägsta ton?

… du hör att vinjettsången på barnprogrammet är för låg för Agnes att sjunga med i varpå du sjunger med i sången en oktav upp och hoppas hon ska haka på.

… du kommer på dig själv med att omedvetet göra funktionsanalys på förut nämnda barnprogramsvinjett.

…du ligger i sängen och sjunger vaggvisor med barnet på armen samtidigt som du tränar på stöd, klang och tonens placering.

…du lär din tvååring att känna igen ljudet av olika instrument. Samt att dirigera.

…du medvetet sjunger alla barnvisor i ett (lite för) högt läge så att Agnes ska kunna hänga på. Välutvecklad barnröst går före vacker klang hos mamman.

…du lyckas få ihop tillräckligt med sådana här exempel för att kunna skriva ett helt blogginlägg på ämnet…

Förra veckan var en riktig toppenvecka.

Först tre dagar som repetitör med Vävoperan, nu med fokus på att öva in den engelska översättningen. Tre dagar nere i den där svinkalla teatern på Östgötagatan, med roliga arbetskamrater och gemensamma luncher. Tre dagar där jag och det falska pianot hade värsta semestern jämfört med de stackars solisterna som hade en helt ny text att förhålla sig till. Jag satt och lyssnade när de tog regi och tänkte att det här med att jobba sceniskt är så otroligt roligt. Som en försvunnen pusselbit i mitt liv som äntligen hittat sin plats.

Sen ett inhopp som vikarierande dirigent i en damkör i Vällingby med Haydn och Pergolesi på repertoaren. Jag hann inte förbereda så mycket som jag hade velat, men märkte att det gick alldeles strålande att köra på volley. Erfarenhet, bra avistaläsning och förmågan att dra roliga skämt gör sitt till.
-Vad ska du göra nu, ska du ha en ny kör? frågade en av Viveres medlemmar när jag aviserade att jag skulle sluta till jul. Nej, det ska jag verkligen inte. Dirigentinhopp i hyfsat avancerade körer är alldeles lagom just nu, jag får hålla igång hantverket men behöver inte lägga en massa tid på planering.

Och sen en hel helg i huset i Dalsland. Gå upp i skogen bakom huset hand i hand med Agnes och komma hem med korgen full av svamp. Dricka en tekopp och titta på sjön.Stå på en trappstege i smutsiga Lundhagsbyxor, klippa lindhäck och få känna sig rejäl. Gå ut till grönsakslandet i gummistövlar klockan sju på morgonen med Agnes och plocka squash, potatis och tomater innan vi klev in i bilen och åkte mot tåget. Livskvalité som jag är beroende av.

Det var förra veckan det, sen kom motsatsen. Jag blir helt tokig på att bo så litet och ofunktionellt som vi bor, trots trevliga hyresvärdar, väldigt centralt läge och att bara kunna öppna dörren och gå ut i trädgården. Ingen hann städa förra veckan och kylskåpet gapar tomt. Efter förra veckans tydliga arbetsuppgifter känns den här veckan mer som ett sammelsurium av otydliga uppgifter med oklar prioriteringsgrad. Min hjärna har känts som en centrifug i tre dagar.

Tack och lov för att jag själv får bestämma takten sådana här dagar. Små små steg i taget: städa, handla, tvätta, jobba undan det viktigaste. Styra mina tankar mot att hitta ett litet hus att hyra och pussa på det fantastiska barnet. Nu känns det som att jag är på banan igen. Imorgon ska jag till och med gå till frisören, tänk vilken lyx för en småbarnsförälder!

-Mamma, hästen har inga händer när den ska äta!
Där kom det, tänkte jag. Nu är det inga handar mer, nu säger du händer. För varje dag blir du lite större. Det är fantastiskt men gör också lite ont att det lilla barnet försvinner mer och mer.

Igår försvann awinnet. Från att du överhuvudtaget började prata har du sagt ”awinn!” när du inte vet och det har hängt kvar ända fram till nu. I en fåfäng förhoppning att det skulle komma tillbaka frågade jag dig massa frågor du inte kunde svaret på men du svarade mycket ordentligt ”jag vet inte” på varenda en. Får man sörja ett förlorat awinn?

Om några veckor blir du två och ett halvt år och du är så stor, så stor. Ibland smyger insikten sig på, som när jag inser att jag slutat duka med plasttallrik och haklapp. Ibland blir det så konkret, som när du inte längre får plats i din vagn och att vi måste köpa en ny. Idag skänkte vi den gamla vagnen till en blivande mamma och det blev ett så konkret paradigmskifte när hon gick iväg med den. Nu har vi bara en vagn som passar stora barn.

Igår skar jag mig i foten på en liten glasflisa som hade undgått dammsugaren när ett glas gick i backen. Du blåste på min fot, hämtade papper och klappade mig på kinden. Gick på eget bevåg och hämtade plåster och satte på foten.
-Såja, såja mamma! Snart blir det bra. Jag ska stoppa om dig! sa du och la en filt på mig där jag låg på köksgolvet med benet i högläge för att få stopp på blodflödet. Tårarna steg i ögonen på mig, inte på grund av såret utan av de plötsligt ombytta rollerna. Nu är det du som tar hand om mig.

Du är så stor, så stor och det går så himla fort. I oktober och november ska jag resa både till Helsingfors och Bangladesh på olika jobb. Sex dagar första resan och tio dagar andra. Hur mycket kommer du hinna växa på den tiden?

---

---

 

Månen lyser på taken, endast Amanda är vaken. Risken att bli avbruten mitt i bloggandet känns liten. Inte heller känns det som att jag kommer somna mitt i skrivandet, något som hänt rätt många kvällar på senaste tiden och som ett  antal ofärdiga bloggutkast vittnar om.

Men varför bloggar inte människan på dagen istället? kanske ni läsare undrar. För att jag just nu inte hittar tid till det, är svaret. Frilansandet är som ketchupeffekten och just nu har det kommit väldigt mycket ketchup på en gång. Jätteroligt naturligtvis, det känns som att den här hösten börjar det verkligen hända saker med karriären. I Emils liv händer det också mycket saker, så efter den här långa lugna sommaren har vi plötsligt rätt mycket ketchup att hantera.

Två frilansande musiker, varav  Emil dessutom pluggar heltid utöver tonsätteriet och sitt deltidsjobb, och så välja att ha sitt barn hemma. Ett sådant val fordrar ett pusslande utan dess like. Livspusslet känner jag mig rätt  främmande inför, men logistikpusslet är ständigt närvarande. Varje kväll gås nästa dag igenom, varje söndagskväll sitter vi med almanackorna i högsta hugg och lägger logistiska pussel. Idag fick till exempel en mycket förväntansfull Agnes åka till Andys lekland. Två timmars lek med mamma medan pappa var i skolan, sen gemensam lunch och så två timmars lek med pappa medan mamma åkte hem och hade elever.

Och sådär håller det på. Varje dag. Nu har det blivit en vana att ständigt pussla, jag upplever det väldigt sällan som jobbigt. Snarare så tvingar det mig och Emil att ha en bra, rak och tydlig kommunikation, annars kraschar allt.

01.45. Nu börjar tröttheten ta över här. Godnatt.

Jag går mitt första år på Musikhögskolan och befinner mig i biblioteket när en av femteårsstudenterna ställer sig framför mig. Jag vet att han heter Jon och sjunger i kammarkören men jag har ingen aning om vad han vill mig.
-Hej! Du gillar kör, eller hur?
Eh, jo det gör jag ju. Att sjunga i alltså. Leda någon har jag aldrig gjort, förutom på de jätteläskiga dirigeringslektionerna på kantorsutbildningen. Varför undrar han det här?
-Du gillar manskör, eller hur?
Manskör??? Jag tycker väl ingenting om manskör. Vad är han ute efter egentligen? Men visst, jag kan väl säga att jag gillar manskör om det gör Jon nöjd. Det är tydligen rätt svar, för han ser glad ut.
-Jag leder en manskör men nu ska jag sluta och flytta härifrån. Vill du ta över dem efter mig?

Där och då blir jag körledare. Pitebygdens manskör är en utmärkt skola (och jag får tjugofem hängivna extrafarfädrar) och sen rullar det på i rask takt. I tolv års tid dirigerar jag manskörer, damkörer, blandade körer, barnkörer, konfirmander på läger-körer, semesterkörer och projektkörer. Oftast flera på samma gång. Jag leder allt från totala nybörjare till att göra dirigentinhopp i riktigt duktiga körer. Inte ett enda körledarjobb söker jag, utan alla kommer till mig. Uppenbarligen har jag talang för det här och karriären som entusiasmerande körledare borde vara utstakad fram till pensionen.

Men så fungerar inte jag. Jag måste hela tiden uppåt, framåt, vidare. Ständigt utvecklas. Förra veckan sa jag upp min sista kör och till jul kommer vi gå i mål med flaggan i topp efter fem roliga och utvecklande år tillsammans. För första gången på drygt tolv år kommer jag inte ha någon fast kör att leda.

Två dagar efter att jag bestämt mig för att säga upp kören och inte oroa mig för inkomstbortfallet så ringer Vävoperan och erbjuder mig jobb. Den ger mig mer betalt än vad en hel termin som körledare ger. Jag ser det som ett tecken på att jag gjort rätt val.

Dagen efter jag berättat för kören att jag skulle sluta till jul har vi orkesterrep med Vävoperan och jag ska för första gången dirigera en kammarensemble, tre solister, en kör och en dator samtidigt. Det är rent ut sagt skitsvårt och tolv års erfarenhet kördirigering hjälper föga. Jag vet inte alls vilken funktion jag ska ha och slår ömsom för fort, ömsom för långsamt och ömsom bara fel. Vem bestämmer tempot egentligen, är det jag, orkestern eller solisterna? Och försök hålla jämna slag med en dator som obönhörligt tuggar sig igenom musiken i perfekt metriskt tempo!
Frustrerad, förvirrad och förtretad cyklar jag hem och har inte alls lust att gå tillbaka imorgon och dirigera på Kulturhuset Stadsteatern.

Du vill ju ha ständig utveckling, säger min mentala slavdrivare Disciplin-Amanda när jag inte kan somna. Så här är det att utvecklas. Sov nu, gå dit imorgon och lös uppgiften. Basta.

Fredag lunch. Jag åker in till Kulturhuset och diskuterar rollfördelning med orkester och solister. Allt klarnar. Föreställningen går jättebra.

Uppåt, framåt, vidare. Ständig utveckling.

 

Rep, rep, rep med Den stora vävoperan. Spela fyra instrumentstämmor samtidigt, håll koll på solisterna, missa inte ett takt- eller tonartsbyte. Bryt, ta om, kör sen alla scener i följd. Paus med te, choklad och plommon, sen på’t igen. Ta in vad som händer på scenen, inte bara vad som står i noterna. Träffa kören och repa in alla deras insatser.  Cykla hem trött men uppfylld, somna som en sten, ägna nästföljande förmiddag åt att repa in nya scener vid pianot och sen in till Östgötagatan igen för en ny session. Fem dagar i rad.

Första arbetsveckan var så långt ifrån en mjukstart man kunde komma. Jag var helt slut hela helgen efteråt. Men så roligt det är och vad mycket jag lär mig. Det här med opera är en ny värld och ett nytt sätt att tänka.

Den här veckan har jag bytt roll från repetitör till dirigent. Känns som att jag har hyfsad koll men det lär väl visa sig när orkestern kommer imorgon.

Ge mig något nytt och spännande, önskade jag  när semestern började. Ja, man kan väl säga att jag blev bönhörd.

Någon som minns sagan om Mäster Skräddare? En liten man lämnade en bit tyg till en skräddare för att få en rock uppsydd. Varje lördag när den lille mannen kom till skräddaren fick han höra att det blev något mindre än en rock av tyget: först ett par byxor, sen en väst, sen ett par vantar och till sist ingenting.

Den här sagan däremot, den handlar om vävning och är helt tvärtom. Här blir saker bara större och större.

I juni fick jag frågan om jag ville jobba med kören till ”Den stora Vävoperan” som skulle spelas i augusti. Glad tackade jag ja, raggade ihop en kör av hög kvalitet och gjorde iordning bra instuderingsmaterial.

Sen blev jobbet större och större. Ansvara för kören, vara repetitör för sångarna, hålla i orkesterrepen och slutligen dirigera hela föreställningen när den spelas på Kulturhuset Stadsteatern nästa fredag. Med kompositören sittandes i orkestern och librettisten på scenen i en av rollerna.  Ett lite nervöst men mycket utvecklande steg utanför min komfortzon.

Så jag som tänkte smyga igång första arbetsveckan på onsdag rivstartar istället imorgon med två intensiva produktionsveckor för Vävoperan. Ända sen SMASK-eran under musikhögskoletiden har jag närt en liten dröm om att arbeta professionellt med produktioner så nej, jag känner ingen sorg över att behöva korta semestern två dagar. Snarare en sprakande entusiasm.

Tack och hej semestern, imorgon blir det full rulle!