Frilansförälder

Första höstdagen idag. Hundra sommardagar är nu ett minne blott. Tycker det har varit en av de bättre somrarna i mitt liv, men nog hade den gärna fått fortsätta lite till.

Jag klämde ut det sista av sommaren genom att ta tåget hem till Dalsland några dagar tillsammans med Agnes och simma i sjön, jobba i trädgården (däribland utmana min höjdrädsla genom att rensa stuprännor på fem meters höjd) och umgås med familjen. Efter fyra fina dagar i behagligt tempo där jag nästan bara var mamma åkte vi tillbaka till Stockholm i förrgår och jag inledde starkt med att sitta på orgelpallen redo för begravning knappt två timmar efter att tåget kommit in.

Sen dess har det gått i ett. Emil jobbar natt den här veckan och sover större delen av tiden han är hemma. Jag har jättemycket att göra och kastar mig mellan frilansarens och förälderns världar, jobbar fem minuter här och fem minuter där. Både idag och igår fick jag två timmar när Emil gick med Agnes till lekparken, då jobbade jag som en liten blå utan att ta paus för att hinna klämma in så mycket som möjligt. Vårt hem ser ut som ett bombnedslag och vi hade typ ingen mat hemma fram tills idag när jag stålsatte mig och tog med Agnes på storhandling. Tack Gud för bärselen, gott om tid och att Coop ger bananer till barnen!

Så här vill jag egentligen inte ha det, men jag vet att det är en övergående fas. Kanske hade det för karriärens skull varit bättre att låta Agnes börja hos dagmamma nu, men det känns helt fel i mig att lämna bort henne. Det får vara så här ett tag.

Nu sover barnet i soffan och jag ska börja röja lite, hänga tvätt och bädda sängen så att vi kan gå och lägga oss. Små små steg framåt.

Idag (eller snarare igår, för jag fastnade i en underhållande  Facebooktråd och så hann det bli midnatt) fyller Frilansförälder-bloggen ett helt år! Trumpetfanfarer, jubelkörer och massor av timpani!

Vi firade på ett riktigt frilansföräldersätt: tog ledigt på dagen och gick till stranden hela lilla familjen istället. Sen ägnade jag kvällen åt att öva in repertoar och spotta ur mig fakturor, 24 september kommer bli en trevlig dag för mitt bankkonto.

I ettårspresent ska bloggen få tre saker. Ett eget domän, en uppdatering av designen och ett instagramkonto. Jag kan ingenting om hur man använder Instagram så det ska bli spännande!

Det är roligt och utvecklande att blogga om frilansföräldrandet. Fortsätt häng med på resan!

Nu har jag gått hela årsvarvet runt som frilansförälder. Den åtta veckor långa semestern är slut och i tisdags började jag jobba igen. Verksamhetsåret inleddes med att uträtta allehanda företagsrelaterade inköp med Agnes i vagnen och företaget är nu utrustat med en ny dyr skrivbok från Paperblanks, en lagad mobiltelefon, fina pennor, nya pärmar och…en ny dator! Min gamla trotjänare som efter åtta år gav upp andan har nu ersatts av en finfin Macbook Air.

I den nya dyra (men otroligt fina) skrivboken skrev jag sen en lång att göra-lista som jag har börjat beta av. Tolv av tjugotre punkter avklarade får absolut ses som godkänt, framförallt med tanke på att Emil har jobbat natt nästan hela veckan.  Nästa vecka är han hemma mycket mer, det ska bli väldigt skönt.

Den här terminen ska jag lägga kraft på att få igång kör-event på företag och att öka mängden privatelever. De två sakerna, plus inhopp som organist och dirigent, ger bra pengar utan allt för stor arbetsinsats. Vokalensemblen jag leder tar ganska mycket tid men ger också mycket, såväl bra betalt som marknadsföring plus att den är väldigt rolig att arbeta med. Utöver det ska jag söka till Kinneviks inkubatorprogram med en barnkörsidé. För några år sen kom idén till andra omgången, nu har jag modifierat det lite och tänkte söka igen.

Dock känns det otroligt viktigt att inte glömma bort den konstnärliga utvecklingen. Vox Ancorae planerar en liten turné i höst, vi ska börja repa ihop program med Amabelli och  jag har bokat in både sång och pianolektioner för egen del. Men det roligaste just nu är att jag skickat förfrågan om att göra solokonsert på Färöarna och fått positivt svar! Så himla roligt om det går att få till!

Nu väntar verksamhetsårets första helg!

Igår natt kom jag och Agnes hem från Gotland och gårdagen tillbringades i väldigt långsamt tempo. Efter roliga men ack så intensiva dagar på Medeltidsveckan behöver vi båda rejält med tid för att hinna landa mentalt.

Vox Ancorae, min vokalgrupp som sjunger musik från medeltiden och renässansen, hade detta år fått tre konserter av Medeltidsveckan. Jag bestämde mig efter lite funderande för att åka själv med Agnes till Gotland eftersom vi skulle förlorat så mycket ekonomiskt på om Emil tagit ledigt och åkt med. Kollade av med en väninna om hon och hennes ettåriga dotter kunde vara barnvakt och tänkte att i värsta fall får jag väl konsertera med Agnes i sele på magen, det har jag ju gjort förr. Rephelgen i Sthlm innan avfärd gick bra och det kändes som om vi skulle kunna leverera bra konserter.

Väl på Gotland började utmaningarna. Två av våra konserter låg kl nio på kvällen och var alldeles för sent för den lilla barnvaktsdottern. Jag som har en nattuggla till dotter hade inte ens tänkt i de banorna och fick med lite ont i magen försöka hitta andra lösningar. Kvällskonsert nr två kunde Agnes vara hos familjen vi bodde hos, men första konserten fick bli en kompromisslösning. Agnes skulle sitta med våra vänner under konserten och titta på sina älskade Teletubbies på min telefon. Skulle hon bli ledsen under tiden fick jag ta upp henne och fortsätta konserten med henne i selen. Det borde gå vägen.

Konserten började och gick bra första halvan. Sen hörde jag hur någon började gråta och snabbt kom det förtvivlade rop efter mamma. Hemskt att stå på scenen och höra det där. Så fort vi sjungit klart stycket sprang jag ner, satte Agnes i selen och försökte lugna henne medan de andra sjöng en duett. Hon slutade gråta och jag beredde mig för att gå upp igen.

Men så fort vi började sjunga började också Agnes att storgråta. Vad sjutton gör vi nu?

En uppvisning i ad hoc-lösningar tog vid. Jag gick av och satte mig att amma det gråtande barnet. En av våra vänner som är sopran klev upp på scenen, vår sopran fick hoppa till altstämman (som hon aldrig förut hade sjungit) och tillsammans framförde den nya konstellationen nästa stycke i programmet. Det lät jättefint men Agnes var fortfarande ledsen. Fler ess i rockärmen? Vår andra vän som är musikhistoriker blev uppkallad på scenen och improviserade fram en fantastisk miniföreläsning om renässansens musik där Vox Ancorae fick agera ljudexempel. Otroligt imponerande!  Vid det här laget hade Agnes blivit lite gladare och jag vågat mig upp på scenen igen. Vi började sjunga ett nytt stycke, men då bröt hon ihop igen. Ner från scenen och in i skuggorna för ny amningssession medan de andra  sjöng trestämmigt och jag var med lite på slutet från mitt hörn. Därefter fanns det inte så mycket att göra. Jag gick upp på scenen och vi körde slutlåten ackompanjerat av ett gråtande barn i sele. Tack och hej.

Efteråt slets jag mellan känslorna. Å ena sidan kände jag mig jättedum och att jag förstört konserten, å andra sidan tyckte jag att vi hade hanterat det hela otroligt professionellt. Folk var i sin fulla rätt att kräva pengarna tillbaka, men det hade ingen gjort och ingen i publiken hade sett irriterad ut. När jag somnade kändes det ändå övervägande bra.

Dagen efter hade vi konsert i Domkyrkan. Vi repade först och sen skulle jag lämna Agnes. Det kändes inte alls bra efter gårdagens dramatik, men lämnandet var ostressigt och odramatiskt och det var ändå skönt att göra det till nån som jag tycker är en fantastisk mamma och jag har största förtroende för. Gick tillbaka till Domkyrkan och fann att den var fullsatt. Över femhundra personer hade kommit för att lyssna på oss och efteråt flödade både berömmet och den frivilliga pengagåvan. Vilken jäkla revanch!

Sista kvällskonserten gick också jättebra, både för oss och för Agnes som var kvar hemma hos familjen vi bodde hos. Stolt och rörd över att hon är så trygg så att det funkade så väl att vara med någon utanför familjen. Dessutom svårslaget att komma hem och mötas av ett jätteleende och glada mammamammamamma-rop.

Och nu hemma igen och försöka smälta upplevelsen. Tre dagar kvar på semestern, sen ska jag börja jobba igen på typ halvtid. Hjärnan har redan börjat ticka igång så smått. Det ska bli kul!

Långsamma dagar hemma i Dalsland . Familjeumgänge, strandhäng, trädgårdsarbete och lek. Talförmågan har exploderat hos Agnes, bara den senaste veckan har det kommit massor av ord. Kan tänka mig att den bidragande faktorn till denna snabba utveckling är att Agnes kusin och största idol, snart treåriga Zoe, också är här i huset.

Förutom att sitta på verandan och titta ut över sjön, leka med barnen eller klippa den enorma lindhäcken har jag också haft solokonsert. Det var verkligen inget jag initierade själv, utan jag blev uppringd och ombedd att komma och göra konsert i kyrkan där jag vickat mycket genom åren. Bara jag, inte med någon ensemble.

Först var jag lite tveksam. Nu har jag ju äntligen landat i att jag är en musikalisk kameleont och inte någon solist med tydlig identitet, ska jag då tacka ja till en solokonsert? Kommer det verkligen att bli bra? Sen tänkte jag att det är ju inte Stockholms konserthus som ringer, utan en liten församling på landet där jag av erfarenhet vet att de tycker det låter  fantastiskt så fort jag öppnar munnen. En solokonsert blir en rolig liten utmaning.

När konserten närmade sig började jag sätta ihop ett program för piano, sång och orgel. Mycket visor, en del folkmusik, två Bachstycken och en touch av jazz. Lite egenskrivet och en del improvisation. Kände succesivt att jag har ju visst en egen musikalisk identitet. Nog för att jag kan leverera i nästan alla genrer, men jag har ändå något som är min grund.

For till kyrkan tillsammans med mamma som skulle vara publik, slängde käft med personalen en stund och sen började konserten. Jag hade skrivit ett manus om sommarens olika aspekter som jag vävde in musiken i, så att allt blev som en helhet. Det kändes som att det mesta flöt på bra och folket i bänkarna verkade nöjda när de gick ut.

I bilen hem frågade jag mamma vad hon tyckte. Min mamma är det mest konstruktivt kritiska som finns. Hon har väldigt höga krav på vad som är kvalitet och säger aldrig att något är bra om det inte är det. Väldigt skönt att alltid kunna lita på det. Ända sen jag var liten har bilresorna hem från konserterna ägnats åt att gå igenom vad som var bra och vad som kan förbättras. Innan konserterna var det röstträning och övning hur man tar scenen i besittning, efteråt var det direkt återkoppling. Vem behöver en coach om man har en sån mamma?

-Det var så jävla bra. Jag hade goosebumps nästan hela tiden. Du har blivit ett sånt proffs, du kan spela i vilket sammanhang som helst, svarade den kritiska coachmamman och jag höll på att tappa hakan av förvåning. Sen höll jag igång på någon slags lågintensiv bubblande euforiri resten av kvällen.

Så uppenbarligen klarar jag utmärkt att stå på egna ben också. Ska se vad det blir för musikaliska bravader av den upptäckten. Första steget är att ta tillbaka mitt solomedlemskap i Musikcentrum Öst som jag gjorde mig av med då jag inte tyckte att jag var någon solist.

Men allra först en liten stund i hängmattan med utsikt över sjön och plats för egna tankar.

 

Borta bra men hemma bäst. Efter elva dagar i Luleå kom vi hem till Stockholm igår kväll. Det har varit roligt att träffa Emils familj, jag blev lycklig av att få vara ute med segelbåten och sommaren i Norrbotten är fantastisk – men Gud så skönt att vara hemma igen. Även om man försöker ha ett lugnt tempo och vara restriktiv med folk och aktiviteter så blir det ändå jättemycket intryck och Agnes (och föräldrarna)  behövde verkligen åka hem nu. Nu väntar en totalt oplanerad Stockholmsvecka innan vi åker till min familj i Dalsland.

I mötet med alla dessa folk man inte sett på länge blir frågan om mitt jobb ett återkommande inslag. Varje gång den kommer så får jag fullt stresspåslag och hasplar fram något osammanhängande. Det blir som att att jag ska avlägga rapport och bli godkänd. Nå Amanda, jobbar du tillräckligt raskt? Hade du tänkt stanna på den där fläcken i evigheters evighet eller? Har inte du som mål att bli en stor, erkänd och ekonomiskt oberoende musiker och kulturentreprenör?

Naturligtvis vet mitt rationella jag att det där är trams. Det finns ingen som tycker så, tror snarare de flesta är rätt imponerade över hur jag kan ro ihop det hela. För det mesta känner jag själv så också, men det glömmer jag bort när jag ska besvara frågan.

Ett autosvar skulle vara något. Varje gång frågan ställdes  skulle jag trycka på en knapp och ut ur munnen skulle det komma ett välformulerat, informativt och trevligt svar utan att jag behövde bränna massa energi på att få ur mig nåt vettigt.

Du har kommit till Amanda Björnerås jobbrelaterade autosvar. För närvarande jobbar jag ungefär halvtid mestadels fördelat på många femminuterspass, vilket jag har för avsikt att göra fram till Agnes börjar hos dagmamma när hon är runt två år. Tänkte dock även efteråt arbeta enligt devisen ”mesta möjliga lönsamhet med minsta möjliga Agnesfrånvaro”. Just nu leder jag en ambitiös vokalensemble, undervisar privatelever i piano och sång, vikarierar som organist och dirigent, sitter i två styrelser och gör med ojämna intervall konserter med olika konstellationer och genrer. Mina närmaste projekt är att få in en fot på en folkhögskola, söka finansiering för att kunna starta upp ett körprojekt för barn och unga, få ordentlig snurr på körsång som teambildning och event för företag samt etablera mig mer på frilansmusikerarenan. Vet du nån som behöver en kompetent och mångsidig pianist, sångerska och organist så hör av dig! Tack för visat intresse och välkommen åter. 

Grymt smidigt! Betvivlar dock starkt att det skulle vara populärt. Tur att det bara är hittepå, men kanske vore det en bra metod att skriva ”manus” för situationer jag blir nervös inför.

Nu håller jag på att somna i telefonen. Dags att sova. Godnatt!

Semestervecka tre pågår just nu uppe i Luleå. Elva dagar hos Emils familj utan några större projekt inplanerade passerar nu i mycket långsam  takt. Agnes badar i sin lilla pool, sparkar på sin boll och uppmärksammar entusiastiskt alla hundar och bussar som vi möter på promenaderna. Idag ska vi ut med segelbåten för första gången sen Agnes föddes, det ska bli spännande.

Semestervecka två  fick däremot ställas in då jag med kort varsel fick vikariat som organist fem av sju dagar. Ett välkommet  tillskott till semesterkassan!  Nu när Agnes är så liten är de här inhoppen som organist helt perfekta som inkomstkälla. De tar sällan mycket tid i anspråk, kräver nu för tiden oftast inte så mycket förberedelser men gör  ändå att jag håller spelandet ajour.

Men trots att jag inte behöver försöker jag alltid spänna bågen och utmana mig litegrann. Det här senaste inhoppet  gjorde jag  ett orgelarrangemang på Aviciis Wake me up till konfirmationerna, tog på mig ett solo som klassisk sångare då begravningsbyrån inte fått tag i någon solist, spelade gitarr istället för piano på äldreboendena och sjöng visor jag inte övat på länge som avslutning på andakterna. Försökte spela Air av Bach ännu lite bättre även om jag har spelat den på hundratals begravningar och kan den i sömnen.

Varför, kan man undra. Jag behöver ju inte anstränga mig, varför inte bara riva av jobben och plocka in de lättförtjänta pengarna? Men jag funkar inte så, jag vill alltid utvecklas och bli lite lite bättre varje gång oavsett vad det gäller. Annars kan jag lika gärna lägga ner.

Och det lönar sig också tydligen. Skulle sjunga på en sommarträff för pensionärer och bestämde mig för att leverera som om det vore en stor konsert. Efter två verser hörde jag hur någon snyftade till och när jag var klar satt hela publiken och torkade sig i ögonen.  Lätt värt lite extra ansträngning.

 

Hemma i Sthlm igen efter en fin vecka i Dalsland. Fint att träffa Emil igen men lika jobbigt som vanligt att fara ifrån Ödskölt. Vilken lyx för både mig och Agnes med detta hus, denna stora trädgård och sjön alldeles intill.

I lördags fyllde jag år och firades storstilat med hemmagjord jordgubbstårta, strålande sol och mängder av gratulationer via telefonsamtal, mess och Facebook. På morgonen när jag låg och väntade på födelsedagssång roade jag mig med hjälp av gamla anteckningar i telefonen att tänka tillbaka på tidigare födelsedagar och vad jag tänkt och känt vid den tiden. Ett återkommande tema var osäkerhet kring karriären. Vad vill jag göra? Varför går det så långsamt? Jag är så bred, kan jag något bra egentligen? Vad är det som är jag? När ska det lossna? Runt runt runt i en seglivad spiral.

Det slog mig då att det inte känns så längre. Nu är det på rätt väg. Att skapa Frilansföräldern och bygga karriären utefter den identiteten var ett riktigt smart drag. Det här året har gett mig en tydlig riktning, tydliga verksamhetsområden (frilansmusiker, undervisning, körverksamhet och styrelseuppdrag ) och tydliga värderingar att hålla mig till. Dessutom hävdar min mamma att jag får lika mycket gjort nu som innan jag fick barn fastän jag bara jobbar halvtid och nästan alltid har en liten fröken i närheten. Dötid göra sig icke besvär.

Skål för att vara på rätt väg! Men först ta hand om fläckarna som uppkom då delar av frukosten hamnade på golvet. FrilansFÖRÄLDER var det ja.

Nu är det  här. Åtta veckors sommarlov. Imorse åkte jag och Agnes tåget hem till huset i Dalsland och nu hänger vi på verandan, hon sover och jag tittar ut över sjön och över vår gräsmatta som för närvarande antagit formen av en äng. Så kan det bli när ingen längre bor  här permanent utan huset är mest ett mentalt ankare. Jag längtar nästan alltid hit, ska styra mitt liv till att oftare vara här

Jag hann nästan färdigt min lista. Hade någon slags idé om att jag skulle hinna uppdatera hemsidan samtidigt som jag och Agnes var i Sollefteå i helgen och repade med renässanskvartetten Vox Ancorae (vi vuxna repade musik, Agnes repade i samma rum på att bygga klossar, lägga saker i sin lilla väska och att flytta stolar) men det var ju bara naiv utopi. Så hemsidan är kvar att fixa, men det känns skönt att inte stressa fram nåt. Jag får göra lite då och då när jag får feeling. Det ska överhuvud taget bli spännande vad för tankar och idéer som poppar upp när hjärnan får vila.

Sommarlov. Likt tjuren Ferdinand sitter frilansföräldern där under sin pipranka med det nu vakna barnet lekandes bredvid sig, och hon är såå lycklig. 

Jag blir så imponerad av sådana stjärnbloggare som lyckas producera ett eller flera inlägg om dagen. Själv jobbar jag på att hitta strukturer på att få till några inlägg i veckan, men än är jag inte där. Så fort det blir mycket att göra så hamnar bloggandet i skymundan, trots att det poppar upp idéer i huvudet om vad jag ska skriva om. Men misströsta ej Amanda, långsamt leder också framåt! Under semestern kanske det går att skapa bra bloggrutiner.

Semestern ja, den närmar sig med stormsteg. Jag samlade ihop alla lösa trådar till en diger att göra-lista och det verkar faktiskt som att jag kommer att kunna stryka alla punkter innan måndag kväll. Förra veckan kändes det rätt oöverstigligt men nu börjar bitarna falla på plats. Fantastiskt skönt.

En blick på den listan visar vilken bred verksamhet man ägnar sig åt. Spela in övningskomp till en sångelev, producera en styrelseutbildning åt Musikcentrum Öst, redigera texten till en antologi om musiker och mammor där jag ska medverka, skicka säljbrev till olika företag om körsång som teambildande verksamhet, öva Bach inför en konsert, uppdatera hemsidan, boka biljetter till en rephelg med min renässanskvartett, laga kameran, sätta upp mål för nästa år… Kulturentreprenör var det ja.

För tillfället är jag ändå mest mamma. Agnes har varit fullständigt livrädd för sin badbalja och vi har med mycket små steg jobbat mot att hon ska få en annan upplevelse av den. Förra veckan satte hon sig frivilligt i baljan med kläderna på när jag ställt ut den i trädgården och nu provade Emil att bada henne i baljan för första gången på säkert sju månader. Efter en stunds långsamt närmande plaskade barnet förtjust bland sina leksaker och ville inte alls gå upp. Mamman satt framför datorn, skrev blogginlägg och var märkbart berörd.