Författare: Amanda

Nu är den femte sommardagen snart till ända. Sommardagar har fortfarande ett speciellt skimmer över sig fast jag är vuxen och sommarlov är ett av de vackraste orden jag vet.

Och sommarlov får även en snart trettiotreårig frilansförälder ha!  Den tjugonde juni har jag min sista elev och innan dess ska jag ha betat av en diger  lista med de mest skiftande arbetsuppgifter. Känns väldigt skönt att få runda av och göra något slags mentalt bokslut för att sedan ta nya tag i mitten av augusti.

Sommaren är inte helt jobbfri, jag har lite organistvik i Oscars och ska göra några konserter, men känslan är att det är två  evighetslånga månader av sol, bad  och barn. På ett sätt blir detta Agnes första sommar och det kommer bli så roligt att uppleva den med henne.

 

 

Sedan några veckor tillbaka har jag en mycket luftigare kalender.Första veckan hade jag ingen planering alls vilket bara kändes kaosartat och jag blev ännu mer stressad, men sen hittade jag en bra rutin. Jag skriver en kort lista på max tre saker som behöver bli gjorda under veckan och finns det mer tid över har jag en allmän att göra-lista i mitt block att plocka grejer från.

Hur funkar det då? Så bra att jag vill rekommendera alla att göra likadant. Jag kan gå mycket mer på impulser vilket gör att det mesta känns roligt. Dyker det upp nåt akut ärende (vilket det gör hela tiden) kan jag ta tag i det direkt utan att bli stressad för att min ursprungliga planering kraschar. Jag har större möjlighet att ta saker med kort varsel, igår fakturerade jag dryga sjutusen spänn för helgens fullspäckade organistvikariat som jag fick förfrågan om två dagar innan.

Jag tror att jag får mer gjort eftersom jag går så mycket på impulser, men känner mig mycket mindre jagad. Otroligt skönt.

Det bästa är ändå att jag känner att jag kan ta mycket mer ledigt med gott samvete. Igår gav jag mig ledigt och tog med mig Agnes ut på landet till en god vän som också är musiker och mamma. Hängde med barn, katter och höns, åt god mat och pratade om framtidsplaner, finanser och föräldraskap. Helt upplyft när jag åkte hem.

Imorgon har jag en elev inbokat, i övrigt tomt. Ska bli spännande att se vad dagen kommer att bestå av.

Äntligen i mål! Emil har i tretton dagar varit borta på jobb nästan hela tiden och jag har haft nästan ensamt ansvar för barn och hem parallellt med ett gäng uppdrag som skulle ros i hamn. Producerat och dirigerat en körföreställning, kompat en barnkörskonsert, undervisat ett gäng elever, genomfört ett kör-event (med mamma som barnvakt) samt haft deadline på en text till en antologi på temat ”musiker och mamma”. Rätt trött men ändå mycket nöjd över att det gått vägen. Uppdragen är levererade, hemmet upprätthåller ändå en viss standard och det är så otroligt roligt att hänga med Agnes som utvidgar sitt universum för varje dag. Så häftigt att följa.

Jag känner tack och lov inte igen mig i många föräldrars berättelser om att de känner sig otillräckliga. Får ganska ofta  jobba för att inte tvivla på min kompetens som musiker (vilket egentligen är helt befängt), men som mamma finns inte tillstymmelse till sådant. För mig krävs det så lite för att känna mig som värsta supermamman. Det är så skönt att ha landat så totalt i en roll och känna sån säkerhet i den.

Supermamman är dock alldeles för trött för att skriva nåt längre inlägg och definitivt för trött för att jobba mer idag, så medan barnet sover och mannen är på gymmet kanske man skulle lägga upp fötterna, ta en kopp te och läsa lite?

 

Häromdagen hamnade jag i en diskussion om att man ska vara hemma när man är sjuk, en åsikt jag egentligen delar men tycker det är komplext som egenföretagare. Dels blir det väldigt ekonomiskt kännbart att utebli från uppdrag men framförallt så finns det ingen som täcker upp för en om man blir sjuk. Min motpart höll inte med om detta och tyckte att eftersom jag fått erbjudande om fast anställning  men tackat nej så hade jag satt mig i sitsen själv. Därefter uppmanades jag att ta ett fast jobb.

Först blev jag helt ställd, sen upprörd. MEN OM MAN INTE VILL DET DÅ??!! INGEN SKA TVINGA MIG!! vrålade min inre anarkist, beredd att rusa upp på barrikaderna. Sen tog jag ett djupt andetag och tänkte att påståendet är inte så konstigt egentligen. Utifrån måste det ju verka väldigt märkligt. Hur kan man frivilligt välja bort fast lön som kommer varje månad, sjukpenning efter en dag, föräldrapenning bara genom att lämna in en underskriven blankett till sin arbetsgivare, sociala avgifter som arbetsgivaren bara betalar, deklaration med ndast ett klick? Hur kan man föredra otrygghet och byråkratiskt merarbete?

Det var inte så att jag planerade att bli egenföretagare. När jag pluggade på musikhögskolan var siktet inställt på att bli folkhögskolelärare i piano, musikteori och musikhistoria och jag riktade min utbildning mot att få en sådan framtid. Sista året i Piteå hade jag pusslat ihop drygt åttio procent på ett gäng timanställningar som musiker, pianolärare och körledare och tyckte att det där med anställning kändes rätt trevligt. Hade fått in en rejäl fot på Framnäs Folkhögskola och blev erbjuden större tjänst på Musikhögskolan, men kände att om jag inte ska fastna i Piteå så måste jag flytta nu innan jag hinner rota mig på riktigt. Jag kan ta ett annat jobb i väntan på folkhögskolejobbet, det viktigaste är att jag rör på mig

Så jag tog en väns tjänstledighets-vikariat i en församling på Gotland och vantrivdes i ett år med min fruktansvärda chef. Aldrig mera anställd, var domen efter det året. Nog kunde jag se att det fanns andra arbetsplatser där man hade bra chefer, men det fanns inte i min värld. Nu skulle jag sköta mig själv, ingen skulle bestämma vad jag skulle göra.

När jag hållit på och frilansat i ett drygt halvår och började få in små fötter i Stockholm dök emellertid ett folkhögskolejobb upp, som ansvarig för musiklinjen på Åsa Folkhögskola utanför Katrineholm. Perfekt tyckte jag, här kommer drömmen! Jag sökte, kom på intervju och fick reda på att det stod mellan mig och en annan. Under tiden hade jag dock börjat fundera på om jag ville ha tjänsten. Arbetet verkade jätteroligt, men heltid på landet utanför Katrineholm kändes inte helt oproblematiskt. Skulle det funka att pendla från Stockholm? Hur skulle det gå att bygga upp en frilansverksamhet vid sidan av? När jag fick veta att jag inte fått tjänsten kändes det mest som en lättnad. Frilansare och egenföretagare hade redan börjat kännas som det rätta.

Varför det då?

En av anledningarna är bredden. Jag har svårt att tänka mig en anställning där man kan få in alla de saker som jag vill jobba med. Det finns ingen arbetsbeskrivning som styr mitt arbete, utan jag kan testa helt fritt och kasta mig mellan olika verksamheter.

En annan tung anledning är att det är jag som skapar min egen verklighet. Det finns ingen som ger mig jobb, jag fixar dem själv. För mig är det en enorm tillfredsställelse att vara min egen lyckas smed och skapa min egen framgång. Den här entreprenörrollen, som många konstnärer ser som ett nödvändigt ont för att få vara konstnärer, den passar mig som handen i handsken.

Men den största anledningen är friheten. Jag vet inte varför det är en så stark drivkraft att få bestämma själv, att ingen ska tala om för mig vad jag ska göra, men det är enormt viktigt för mig. Den här friheten ger mig också väldigt mycket livskvalitet. Jag kan jobba när jag vill och var jag vill, slipper trängas på tunnelbanan i rusningstrafik eller i simhallen på kvällarna. Och framförallt, jag kan anpassa jobbet för att kunna vara med mitt barn så mycket som möjligt. Tyckte det var jobbigt förut att alla andra i mammagruppen kunde hänga i bebisbubblan medan jag var tvungen att gå och jobba för att få ihop ekonomin, men nu tycker jag det bara är fantastiskt. Vi kan fortsätta leva  i det här lugna tempot.

Det är klart att det finns stora utmaningar också och ibland undrar jag vad jag håller på med. Ska jag inte bara ta en anställning så blir allt så mycket enklare? Sen går jag igenom mina argument för att fortsätta vara frilans och sen känns allt bättre. Har inte släppt folkhögskoletanken utan tänker att om det är meningen så kommer det komma ut en flexibel deltidstjänst som jag kan kombinera med fortsatt frilansande. Det vore en trevlig balans.

 

Det här inlägget handlar inte alls om musik. Knappt heller om barn. För en kort stund antar Frilansförälder skepnaden av en träningsblogg.

Innan jag blev gravid var jag en mycket ambitiös motionär som totalt utan talang men med disciplin, järnvilja och pannben av stål lyckades  genomföra hela En Svensk Klassiker och tre Triathlon olympisk distans (1,75 km simning, 4 mil cykling, en mil löpning). Loppen var alltid omgärdade av en stor oro om jag tagit mig vatten över huvudet men en enorm eufori när jag tagit mig i mål ytterligare en gång. Kan man inte få fina resultattider får man flytta sina gränser genom att anmäla sig till lopp  där det är en bedrift bara att ta sig runt.

Jag hade tur att få en lätt graviditet och kunde träna ända fram till förlossningen, vilket var till stor hjälp för mig under både graviditeten, förlossningen och återhämtningen. Långdistanslopp och förlossningar har för övrigt en hel del gemensamt.

Efter Agnes var född tänkte jag mycket långsamt börja satsa mot triathlon på långdistans igen. Det gick, för att utrycka det milt, inget vidare. En kväll sent i höstas mitt i ett backpass kom insikten att nä Amanda, du är för kass för det här. Ska du nå några resultat över huvud taget så måste du lägga ner massor av tid och den tiden har du inte. Eller lusten heller för den delen, vem vill cykla fyra mil i regn när man kan hänga med sitt barn?

Långdistanssatsningen lades således ner med omedelbar verkan och ersattes i ett halvår av good enough-träning. Var snäll mot dig själv-träning. All träning är bra-träning. Sprungit en runda då och då, cyklat till och från olika jobb, åkt till simhallen en gång i veckan och slösimmat en kilometer, gjort styrketräning på mycket oregelbunden basis. Försökt peppa mig själv med ”det viktigaste är att du gör någonting ”medan jag långsamt ruttnat inifrån.

För det passar mig inte med good enough-träning. Min strävan i livet är att ständigt utvecklas och bli bättre på det jag gör. Det kan gå i snigelfart men måste ändå alltid gå framåt.  Att bara försöka bibehålla någon slags lägstanivå och ivrigt peppa fast jag inte ens anstränger mig är helt förödande för min träningsmotivation och går stick i stäv med mitt övriga liv.

Den insikten slog mig i simbassängen för två veckor sen. Pang bom. Ägnade sista kvarten på träningspasset åt att köra skiten ur mig själv och vacklade mycket nöjd in i bastun efteråt.

Sen åkte vi till Tyskland, jag blev magsjuk och sedan dunderförkyld. Lite snopen början på min nya träningssatsning. Inte heller har jag riktigt kommit fram till vad jag vill träna och vad mitt stora mål är, men jag har laddat ner Försvarsmaktens träningsapp och tänkte börja där. Första delmålet är att varje pass ska göra mig riktigt trött. Imorgon är jag kanske frisk nog för att köra första passet. Önska mig lycka till!

 

 

Efter det förra mastodontinlägget tog det visst tid att få till ett nytt. Tysklandsbesök, en släng av magsjuka och mycket jobb i kombination med att Emil jobbade tre nätter i rad bäddade inte direkt för att få till ett bra inlägg. Men nu så!

Varje söndagskväll har jag och Emil ett ambitiöst veckomöte där vi går igenom allt som veckan ska innehålla, däribland våra företags mål. Jag har fram till nu alltid gjort samma fel: tyckt att det sett tomt ut i kalendern och gjort en lång lista på saker som jag borde hinna med. Sen har det ramlat in massa saker med kort varsel som jag måste ta tag i, planeringen har gått åt fanders och jag (som tycker det är jobbigt när det inte blir som jag planerat) får antingen jobba som en liten blå för att hinna klart listan eller lägga massa energi på att inte känna stress eller misslyckande.

Förra veckan var ur den synvinkeln en riktig skräpvecka. Inte ett dugg kul men också bra, då blir man också medveten om hur man verkligen inte vill ha det. Den här veckan har jag, för att verkligen vända trenden, inte planerat in någonting utöver uppdragen. Jag har en egen pianolektion och två elever på onsdag, en begravning på fredag och två gudstjänster på söndag. I övrigt tomt. Det finns en allmän att göra-lista i mitt block men den är inte knuten till just den här veckan.

Det ska bli mycket spännande att se hur den här veckan faller ut. Rapport följer!

 

Jag har alltid varit en bred musiker. Redan på låg- och mellanstadiet spelade jag flera instrument och hoppade mellan genrer och konstellationer. På estetiska programmet var vi så få i klassen att alla hela tiden fick ta olika roller för att få ensemblerna att gå ihop och på somrarna under gymnasietiden var jag anställd i ensemblen Sikia där roterandet mellan instrumenten och genrena blev en del av vår identitet. Stundtals fick kanske den konstnärliga kvalitén stryka på foten för att alla skulle göra allt, men det var otroligt lärorikt och utvecklande.

Att jag var så bred var inget jag reflekterade över förrän jag började på klassiska pianolinjen på folkhögskola och insåg att det vanligaste var att man höll på med en sak. Det trivdes jag inte alls med. Efter en termin av den lokala propageringsmetoden ”smygkantorisering” sökte jag över till kantorslinjen och kunde blomma ut på ett helt annat sätt. Piano, sång, orgel, brukspiano, gitarr, dirigering, vokalensemble, körsång… och när det inte var lektioner så musicerade jag i en mängd konstellationer och genrer.

Men någonstans trodde jag ändå att jag var klassisk pianist och när det var dags för musikhögskola var det det instrumentet jag sökte på. Åkte ner till Göteborg där jag ville studera och gjorde succé på provet där man skulle visa sin bredd men när det var dags för pianoprovet gick det inte alls lika bra. Det var så många klassiska pianister som var bättre än mig och jag kom inte vidare, inte ens till andra omgången.

Efter några dagar i vakuum ringde jag upp Musikhögskolan i Piteå som jag innan sökningen blivit rekommenderad av min pianolärare men då inte alls intresserat mig. De tittade på mina jättehöga poäng från breddprovet och hälsade mig varmt välkommen. Pianoprovet kunde jag göra när jag väl börjat där.

Flyttade upp till Piteå och inledde mina studier med att bli rejält nedkörd i skorna. Min nya pianolärare tyckte inte att jag spelade nog bra och placerade mig på lägsta nivån. Övade jättemycket (och fruktansvärt ineffektivt!)  och lyckades tenta av tre kurser under första året men mentalt hade jag som tjugoettåring inte förmågan att ta mig ur känslan av att vara den misslyckade klassiska pianisten.

Den där känslan följde mig under hela musikhögskoletiden. Jag ledde flera körer utanför skolan och var jätteomtyckt, blev inringd som organistvikarie fast det gick en hel drös av organiststudenter på skolan, hade en hel uppsjö av elever, mina låtar vann SMASK (Sveriges MusikAkademikers Sång Kåntest) två år i rad, gjorde båda mina uppsatser som kompositionsprojekt, jag var studentkårsordförande och inblandad i typ vartenda projekt på skolan… men jag såg sällan min enorma bredd som nåt positivt utan var fullt upptagen med att känna mig som den dåliga klassiska pianisten. Eller snarare den totalt identitetsförvirrade. Ens identitet låg så mycket i huvudinstrumentet och jag upplevde alltid att jag var fel. Kände mig inte som klassisk men inte heller tillräcklig mycket jazz/rock för att våga söka över.

Lagom till examenskonserten hade jag spottat upp mig tillräckligt för att våga gå emot min lärare och göra en konsert där pianot fortfarande stod i fokus men som visade på bredd. Blandade klassiska större pianostycken med egna kompositioner och hade med flera ensembler och en jättekör bestående av mina körsångare, familj och vänner. Konserten blev succé.

Här kunde man ju trott att jag skulle fattat att det var bredden som var min grej men icke, de klassiska pianostudierna skulle minsann slutföras. Jag var kvar i Piteå ett år efter examen och väntade på Emil och parallellt med undervisning på folkhögskola, tio privatelever, två körer, ett ackompangemangsjobb och regelbundna spelningar försökte jag läsa  de två sista pianokurserna på C-nivån. Det gick sådär. Spelprovet klämde jag in en onsdag sista veckan i maj mellan ett gäng elever och en stor konsert jag var ansvarig för. Det gick däremot riktigt dåligt och jag blev underkänd på kurserna. Luften gick helt ur och det tog ett halvår innan jag ens rörde det klassiska pianot igen.

Flyttade till Gotland och vikarierade ett år för en tjänstledig kompis som barn- och ungdomsmusiker i en församling. Här fick jag vara bred igen och tyckte mycket om arbetsuppgifterna men vantrivdes rejält på arbetsplatsen och med att vara anställd. Att nån annan skulle bestämma vad jag skulle göra var verkligen inte min grej. Succesivt växte beslutet om att flytta till Stockholm och bli frilansmusiker fram, även om det var mycket oklart vad det egentligen innebar eller vad jag skulle göra. Det viktiga var att jag skulle få bestämma över mig själv.

Året på Gotland tog slut, jag åkte några månader till Israel (där Emil redan varit i sju månader) som volontär och landade sen i föräldrahemmet i Dalsland. Jag hade knutit kontakt med en Stockholmskör medan jag var kvar på Gotland och började nu åka upp till Stockholm en gång i veckan för att leda dem och börja knyta andra jobbkontakter. Efter åtta månader hade jag fått ett andrahandskontrakt och så mycket jobb att det tillsammans med Emils nyblivna deltidsanställning räckte till mat och hyra.

Flyttade till Stockholm och hade relativt snart tre amatörkörer, ett ständigt växande antal privatelever och springvick som organist i ett flertal Stockholmskyrkor. Blev antagen till ett inkubatorprogram där jag fick möjlighet att jobba med och reflektera över mitt företagande, men även om det gjorde mig mycket mer professionell hade jag ändå ingen tydlig strategi eller riktning framåt. Efter ett och ett halvt år frågade min syster om det var det jag tänkt mig, att leda amatörkörer och vikariera i kyrkor. Poletten (eller snarare storsläggan) ramlade ner med full kraft. Just det, det var ju frilansmusiker jag skulle bli, det hade jag ju tappat bort! Vad nu frilansmusiker innebar. Vad är jag för musiker egentligen?

Efter mycket funderande sa jag upp mig från körerna med motiveringen att hinna utveckla mitt eget musicerande. De blev ledsna men förstod och hejade på och vi gjorde mycket fina avslutningskonserter. Kände mig otroligt modig som för första gången vågade avsluta  ett uppdrag för min egen skull, inte på grund av flytt eller andra yttre omständigheter. Hade dessutom lyckats bygga upp en ekonomisk buffert inför hösten och kände en enorm förväntan inför den stundande musikersatsningen. ”Framtiden är öppen! The sky is the limit!” skrev jag euforiskt i dagboken.

Hösten 2014 kom. Jag repade med ett band, sjöng i kör på hög nivå, tog orgellektioner, försökte få igång ett musikprojekt i Israel och gick på alla evenemang och kurser som Musikcentrum Öst anordnade. Ingenting av detta gav pengar men det reflekterade jag inte över. Dessutom jobbade jag jättemycket ideellt med KFUM. Hade inte alls lika mycket kyrkjobb och inte jättemånga elever men det märkte jag inte eftersom kalendern ändå var så full. Det jag däremot märkte var den totala identitetsförvirringen. När jag skulle presentera och marknadsföra mig låste det sig alltid och jag fick ur mig något osammanhängande, oftast med en ursäktande touch. För vad var jag egentligen ? Var jag klassisk pianist, vissångerska, jazzare, organist, kompositör, folkmusiker, körledare, popsnöre eller korist? Alla andra verkade så säkra i sin artistroll, men jag hade ingen tydlig identitet alls.

Bob Hunds gamla dänga ”istället för musik – förvirring” kan väl beskriva min känsla den hösten. Vid årsskiftet byttes det ut mot något mycket mer konkret: trettiosextusen spänn i skatteskuld, bufferten slut och gravid i sjunde månaden. Yeah! Dags att lägga ner alla konstnärliga ambitioner och bara ta alla jobb som dök upp. Tack vare min bredd lyckades jag jobba ihop de där pengarna och betalade in skulden en vecka innan beräknad födsel.

25 mars 2015 föddes Agnes och jag fick en ny identitet. Successivt insåg jag att mamma-identiteten stod över alla de andra, att alla karriärbeslut jag hädanefter skulle ta var beroende av att det gick att förena med ett nära föräldraskap. Lite läskigt men samtidigt väldigt skönt.

När Agnes var drygt fyra månader började jag dryga ut min usla föräldrapenning med att jobba ungefär halvtid med uppdrag som antingen gick att göra hemifrån, att ta med Agnes till eller som bara innebar några få timmar borta. På den fronten går det, lite oväntat med tanke på kriterierna, oväntat bra. Det ramlar in uppdrag av varierande karaktär och även om företaget växer med snigelfart så går det hela tiden framåt. Det får puttra på i den här farten fram till Agnes börjar på förskola om ungefär ett år.

Parallellt med ”dra in pengar”-jobben har jag fortsatt grubbla över min musikaliska identitet och den abstrakta frilansmusikerrollen . På den fronten har det däremot varit mer som att köra huvudet i en stenmur. Jag har kunnat se att bredden varit bra för att få jobb, men har ändå letat febrilt efter något som är ”jag” som jag ska kunna skapa en solokarriär och slå igenom på. Försökt skapa en artistroll jag egentligen inte alls känner mig bekväm i. Suttit vid pianot och försökt skriva låtar som inte blivit bra, texter jag mest bara tyckt känts töntiga. Ibland har det kommit stunder av klarhet där jag kommit fram till att det är bredden som är ”jag”, men de tankarna har bara fladdrat förbi och inte landat mentalt. På nåt konstigt sätt kändes det som att det var sämre att vara bred, men jag kunde inte förklara varför.

För några veckor sen frågade jag min fantastiska mentor om han någonsin känt ett behov av att nischa sig inom en speciell genre eller att ha en solokarriär och fick svaret att nej, det hade han inte. Det kändes som om hundra kilo lyfte från mina axlar. Man måste inte nischa sig! Man kan bli framgångsrik även om man gör hundra saker!

Sen dess har allting känts mycket lättare. Jag har slutat leta efter det enhetliga och fokuserar på bredden istället. Häromveckan när jag skulle presentera mig själv kunde jag för första gången göra det utan att jag fick tunghäfta. Det var en häftig känsla.

Vissa saker måste man tydligen idissla i drygt tio år innan det går in i skallen. Och nu har jag skrivit på dem här texten i en vecka. Vem behöver terapi när man har en blogg?

Amanda Björnerås, den musikaliska kameleonten, säger härmed tack och godnatt.

Skriver det här på vägen hem från Färöarna. Är så trött att jag inte orkar hålla en tanke igång. Men vilka fina dagar det har varit.

I januari fick jag veta att jag valts ut till att bli Sveriges representant i styrelsen för Nordens Hus på Färöarna, ett hus som ligger under Nordiska Ministerrådet och som skall fungera både ett färöiskt och ett nordiskt kulturhus. Fram till årskiftet har styrelsen haft det yttersta ekonomiska ansvaret men har nu mer formen av ett rådgivande organ med långsiktigt strategiskt ansvar. Styrelsen med suppleanter består av en representant från varje nordiskt land och dess självstyrande områden (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Åland, Grönland och Färöarna). Denna gång var vi en svensk, en norsk, en islänning, en ålänning, en färöing, den isländska direktören för Nordens Hus och en dansk tjänsteman från Ministerrådet. Det gick utmärkt att prata och bli förstådd på svenska men då i princip alla andra pratade någon form av danska var det verkligen en fördel att kunna förstå det så bra som jag kan. Man träffas två gånger per år, oftast måndag till onsdag.

Innan jag skulle åka iväg kollade jag upp de andra i sällskapet och blev rätt nervös för att alla verkade vara såna höjdare. Jag akutköpte en respektabel axelremsväska, tog med mig halva garderoben för att kunna vara rätt klädd och pluggade på handlingarna ordentligt för att inte vara helt ute och cykla. Efter två minuter i de andras sällskap insåg jag att det bara var att slappna av. Enormt kompetenta och erfarna människor men framförallt öppna och väldigt roliga. Det var länge sen jag skrattade så mycket som jag gjort under de här dagarna. Kände mig stundtals som en katt bland hermeliner; en utövande konstnär bland alla dessa kulturbyråkrater, ingen som helst erfarenhet av nordiskt samarbete och minst femton tjugo år yngre än de andra, men jag tyckte att jag klarade mig bra.

Nordens Hus var en jättevacker byggnad med ett imponerande program. Mitt musikerjag började genast fundera över att kombinera nästa styrelsemöte med nån slags studieresa, att lära mig mer om färöisk musik och kanske till och med få till en samarbetskonsert. Vi får se var idéerna landar.

Färöarna är svårt att beskriva. Det är jättevackert och jättefult samtidigt. Som en annan planet. Inga träd, nästan inga växter. Bara dessa gräsbeklädda (just nu var de mest brungrå) klippor i märkliga formationer som stupar rätt ut i havet. Små bäckar och överallt får som går fritt och betar. Arkitekturen är ganska hård, någon sa att det ser liknande ut på Island. Grälla färger, raka linjer, mycket plåt. Inte en krusidull så långt ögat når, förutom på vissa kyrkor. Många hus, däribland Nordens Hus, har de för Färöarna karaktäristiska grästaken.

Det bor femtiotusen människor på Färöarna, ungefär tjugotusen i huvudstaden Torshavn. Språket är liksom isländskan och i viss mån gutamålet välbevarade rester av nån slags urskandinaviska och låter lite som en gotlänning som sytt ihop munnen. Jag ska inte säga att jag förstår det, men det går att läsa skyltar och förstå fragment av samtal. Alla verkar kunna danska så det gick utmärkt att göra sig förstådd ändå.

Det jag inte var beredd på var allt pumpande. Att åka ifrån en ettåring som älskar att amma skapade utmaningar jag inte räknat med. Var tvungen att springa in på toaletten och pumpa ur i varje paus, vid längre aktiviteter blev det ibland riktigt plågsamt och på nätterna vaknade jag flera gånger för att det gjorde så ont. Stundtals under mötet kändes det som att jag var med i en sån där buskis där man springer in och ut genom dörrar, men det gick ändå att hantera.

Att åka ifrån Agnes var hemskt den första halvtimmen. Jag ringde mamma på flygbussen och grät, men efter lite bra tips om hur jag skulle tänka kändes det mycket bättre. Väl på Färöarna var det inte jobbigt längre. Har fått kontinuerliga uppdateringar och videoklipp av Emil och de verkar haft det jättebra.

Men nu när jag landat och hört Agnes i telefonen vill jag bara hem. Sitter på flygbussen nu, snart får jag träffa henne!

Älskade Agnes,

I fredags fyllde du ett år. Den lilla bebisen har försvunnit och ersatts av en bestämd liten dam med mycket tydlig vilja, hög integritet, stor nyfikenhet och mycket glädje. Du kommunicerar ständigt på ditt eget språk, bygger torn av allt som kommer i din väg och kommer börja gå vilken dag som helst.

De första månaderna som mamma är lite suddiga i minnet. Alla dessa nya situationer man skulle lära sig hantera och hitta strategier för. Mycket energi gick åt till att få amningen att fungera. Jag är så glad att jag höll kvar vid den även fast det var jättejobbigt, amningen är fortfarande en stor och viktig del av din och min relation.

Med tiden kom säkerheten, supermammakänslan och de otroligt starka banden. Jag tycker helt ogenerat att jag är en jättebra mamma till dig och vårt band är starkt som ankarkättingen på ett fartyg. Vi sitter ihop såväl fysiskt och mentalt, även om vi är egna individer. Känner man så som mamma när barnen är trettio år också?

Min älskade lilla gris. Puss.

 

Jag hörde talas om ett koncept kallat Golden Hour, en timme varje morgon för den personliga utvecklingen. Tjugo minuters fysisk träning, tjugo minuters inspiration (bok/film/pod) och tjugo minuters reflektion. Strålande idé.

I början tänkte jag att det var helt kört som småbarnsförälder att få till, men sen modifierade jg konceptet efter mina förutsättningar. Varje morgon gör jag yoga, läser i nån inspirerande bok och reflekterar och planerar lite. Ibland har jag en hel timme till mitt förfogande när Agnes sover eller myser med Emil i sovrummet. Allt som oftast gör jag dock några yogaställningar iförd jeans med barnet klättrade på mig, läser två sidor sittandes på golvet och skriver tre rader i dagboken och en att göra-lista för dagen. Men jag gör det! Har lyckats hålla disciplinen i snart två veckor nu och det är väldigt givande. Rekommenderas varmt!

Nu ska jag ta helg!