Författare: Amanda

Att vikariera i Oscars församling på Östermalm, som jag gjort frekvent de senaste tre åren, utvecklar verkligen mitt mod och visar min kapacitet. Deras ordinarie musiker måste vara något  i hästväg eftersom det alltid stenhårt räknas med att jag klarar allt, dessutom oftast med kort varsel. Flertalet gånger har jag varit fruktansvärt nervös och orolig innan jag ska dit och jobba för att det är så svåra grejer som efterfrågas, men jag har alltid rott i land uppdraget och bokningarna fortsätter komma.

Idag var det dags igen. Förfrågan  om att hoppa in och leda Oscars ungdomskör för en kväll. Svår repertoar som jag inte sjungit själv och än mindre dirigerat förut. Fick noterna ett dygn före repet.

Satt igår kväll och försökte arbeta  bort alla jobbiga tankar om att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag inte har kapacitet för att dirigera sån här svår repertoar. Öva öva öva. Ringa in och hantera alla svårigheter. Uppe sent, sova några timmar och upp klockan sex igen och fortsätta. Någonstans vid halv åtta började jag känna att det var rätt kul och att jag faktiskt hade rätt bra koll.

Iväg på Musikcentrum Östs långa styrelsemöte (med Agnes som klossbyggande pappersknycklande suppleant) , hem och äta och så iväg igen mot Oscars. Svälja nervositeten, sätta igång repet, trycka på autopiloten.

Och det gick jättebra! Jag fick till och med beröm i pausen för att jag var så noggrann och förklarade så bra. Det gav definitivt mersmak att få jobba med kör på den här höga nivån.

Imorse kom Emil hem med nattåget och två veckor med nästan  ensamt ansvar för hem och barn var till ända. Jag var inställd på att inte jobba idag men när Emil föreslog att han och Agnes kunde fara och hälsa på hans bror i några timmar kändes det oerhört lyxigt. Fyra timmars sammanhängande arbetstid utan barn! Det har jag inte haft sen Agnes föddes. Här ska jobbas!

Jag gick en kort promenad runt kvarteret, kokade te och satte mig vid pianot. Improvisation, stäminspelningar, Bach, Petersson-Berger. Nu skulle jag äntligen ha tid att öva ordentligt.

Efter en oväntat kort stund pallade jag inte mer. Bytte arbetsredskap till datorn och försökte jobba, men det gick inget vidare. Jag var bara trött och längtade efter Emil och Agnes. Kan de inte komma hem snart?

Det där att få lång sammanhängande tid till arbete var uppenbarligen inget att längta efter. Det ska jag helt lägga ner i fortsättningen.

Och nu hör jag Emil och Agnes utanför dörren. Hurra!

 

Imorse reflekterade jag över att jag gått och tänkt i ett halvår nu att jag ska köpa ett nytt armbandsur men att jag, för att tala klarspråk,  har väldigt svårt att få  tummen ur röven. Sen slog det mig att det här händer i företaget hela tiden. Jag har massa idéer som bara ligger i hjärnan och idisslas in absurdum men som aldrig kommer över tankestadiet.

Och det duger ju verkligen inte.

Så idag har jag tränat på att snabbt gå från tanke till handling. Jag tog tag i den rejält idisslande tanken  om att skaffa mig en logga, förkastade snabbt idén att rita den själv (jobbar på att lära mig att leja ut grejer istället för att göra allt själv), bestämde vem jag ville skulle göra den, kontaktade vederbörande och fick ett positivt svar. Bollen i rullning. När loggan är klar kan jag fixa hemsidan, ny fakturamail och nya visitkort. Ka-tjing.

Och imorgon, då jäklar. Då ska jag komma hem från stan med en ny klocka på armen.

Den senaste tiden har Emil haft många pass på sitt deltidsjobb, arbetat med ett bidrag till en kompositionstävling som har deadline imorgon och förberett ansökningsprovet till en vidareutbildning. På onsdag åker han iväg och är borta tre dagar för att söka. Allting på en gång. Tiden är knapp även om vi inte hade haft Agnes.

Jag får av förklarliga skäl inte speciellt mycket gjort alls just nu. Det hade varit helt ok om jag hade haft en rejäl föräldrapeng som bara ramlade in den tjugofemte, men så ser inte egenföretagarens verklighet ut. Just nu är jag rätt avundsjuk på de som har anställning och inte behöver dra in pengar samtidigt som de är föräldralediga.

Efter att alldeles för länge ha kravlat runt i självömkansträsket lyckades jag vid frukostbordet imorse sparka upp mig själv till en mer konstruktiv nivå.  Nu har vi gjort ett  gemensamt detaljerat tids- och prioriteringsschema fram till onsdag. Stäminspelningar, styrelseutbildning, två elever och en begravning ska fixas, sen blir det fakturering på en dryg månads samlade jobb för att känna att det kommer in pengar. Sen ska jag bara hänga med Agnes fram till Emil kommer hem igen.

Även om arbetet går fruktansvärt långsamt så känns allt mycket bättre. Länge leve strukturering!

Nu är det ganska exakt ett halvår sen jag gick från att bara vara förälder till att bli frilansförälder. Kanske skulle jag skrivit en reflektion när det blev jul och terminen var slut, men då hade jag fullt upp att göra klart KFUM:s historieprojekt. Så här kommer min halvårsrapport!

Vad var målet?
Jobba ungefär halvtid med företaget. Börja i liten skala och sakta utöka, hela tiden med Agnes i fokus. Mesta möjliga inkomst med minsta möjliga Agnesfrånvaro. Starta en blogg om livet som frilansförälder.

Vad har jag gjort?
Musiker: Gjort några konserter med olika konstellationer och i olika genrer, alltid med Agnes i kulisserna eller i sele på magen. Haft ett jämt inflöde av begravningar och andra förrättningar i Oscars, Vällingby och Sundbybergs församlingar.  Arbetat mycket hemifrån med mitt eget musikaliska uttryck och har successivt insett att jag kanske ska sluta jaga efter något enhetligt som ”är jag” (eftersom jag ändrar mig hela tiden) , utan att det är just bredden som är grejen.
Undervisning: Undervisat några elever hemifrån i sång eller piano. Börjat på ett brev till folkhögskolorna i Stockholm för att erbjuda mig som vikarie.
Körledning: Lett vokalensemblen Vivere med rep varannan vecka plus körhelg och konsert, några gånger har Agnes varit med. Haft en liten projektanställning på en högstadieskola för att planera, repetera och genomföra en luciaföreställning. Genomfört ett körsångs-event på en personalfest. Börjat på ett säljbrev riktat till företag om events och teambildning med körsång som verktyg. Jobbat ganska mycket med att få till stånd ett barnkörprojekt, men känner efter rätt mycket arbete att den projektidén antingen behöver läggas ner eller ta en annan riktning. Vi får se vad det blir.
Kompetensutveckling: Tagit mig i kragen, satt mig över att det är läskigt och börjat ta lektioner i klassisk sång, klassiskt piano och orgel.
Styrelser: Suttit i styrelsen för Musikcentrum Öst, Agnes har varit med på alla möten. Kommit med som Sveriges representant i styrelsen för Nordens Hus på Färöarna.
Bloggen: Minst ett inlägg i veckan.
Övrigt: Gjort ett stort (icke musikaliskt) projektarbete om KFUM Triangelförbunds historia. Slängt min gamla hemsida och har långsamt börjat bygga upp en ny (mest i idéform än så länge). Mejslat på min säljpitch, min USP (unique selling point) och mitt varumärke.
Omsättning: Vet inte riktigt, men strax över hundratusen kronor från augusti fram till nu är nog en rätt kvalificerad gissning.

Vad har jag inte gjort?
Sjungit i kör. Det har funnits en sorg i det, men nu har jag landat i att det är okej, att det inte funkar att sjunga kör på hög nivå såsom livet ser ut just nu. Jag vässar min kompetens med sånglektionerna så länge.

Vad har gått bra?
Det mesta. Det har varit lätt och skönt att alltid sätta Agnes i första rummet och inte behöva fundera på vem man ska ta mest hänsyn till i olika sammanhang. Förvånad över hur mycket jag fått gjort, även när jag varit ensam med Agnes. Nästan allt går att göra från golvet när hon leker bredvid, man får bara vara beredd på att bli avbruten och kunna plocka upp tråden igen. Jag har blivit väldigt effektiv och duktig på att fånga jobbtillfället i flykten och det har gått bra att planera dagarna så att både Emil och jag fått jobba med våra företag utan att Agnes blivit lidande.
Mina två mantran ”långsamt leder också framåt” och ”det finns inget sen, gör det nu” har varit till enormt stor hjälp.

Vad kunde jag gjort annorlunda?
Det tog ganska lång tid att fatta att jag behöver ständigt jobba parallellt med både kortsiktigt och långsiktigt arbete. Annars fastnar jag bara i att släcka bränder och göra det som känns mest akut och det långsiktiga visionära arbetet blir aldrig av. Nu har jag lärt mig i att jobba på alla nivåer samtidigt och så får det ta längre tid istället. Fem minuter om dan är bättre än inga minuter alls. ”Håll kursen” är det senaste mantrat jag la till, också det är en väldigt stor hjälp.
Det tog också lång tid att börja lägga ribban på rätt nivå de dagar Emil jobbar borta och är hemifrån fjorton timmar i sträck. Jag får jobba när Agnes sover, allt annat är bara plus. Innan jag fattade det kunde jag bli rätt stressad för att jag inte hann nånting, men nu tycker jag väldigt mycket om de här dagarna när jag och Agnes bara tar det lugnt ihop.
Den smarta telefonen är ett ständigt dilemma. Jag tycker att den är ett fantastiskt verktyg i mitt arbete och det är mycket tack vare den som jag kan få så mycket gjort. Men det är väldigt lätt att fastna i den, surfa runt runt runt, bli helt mentalt desorienterad och ofokuserad och till slut ändå hamna på Facebook med känslan av att man inte fått nånting gjort alls. Jag mår dessutom dåligt av att sitta för mycket framför en skärm. Försöker ständigt komma på nya lösningar för att arbeta fokuserat utan för mycket skärmar; har en app som mäter tiden jag suttit med telefonen, gör så mycket jag kan med block och penna och när det går jobbar jag fokuserat med en sak i taget i datorn istället för att hatta runt i telefonen. Har telefonen i ett annat rum när jag sover och tittar inte på den efter klockan tio.  Är inte nöjd än men det går framåt.

Vad är mina stora mål med frilansföräldrandet?
Bli en etablerad och framgångsrik artist och musiker i gränslandet mellan klassiskt, jazz, folkmusik och visa. Har äntligen till fullo insett att genrebredden är min styrka och inte min svaghet.Undervisa på deltid på folkhögskola. Arbeta som inspiratör och teambildare med körsång som verktyg, både med vuxna och barn. Bli styrelseproffs inom kultursektorn. Vara ett levande exempel på att det går utmärkt att kombinera en framgångsrik musikkarriär och ett närvarande föräldraskap.

Vad är mina delmål närmaste terminen?
Spela in lite nya grejer (gärna egenskrivet)  och offentliggöra. Fortsätta med mina sång- och instrumentlektioner. Skicka iväg mailet till folkhögskolorna i Stockholm och hoppas få in en fot. Fixa hemsidan och nya visitkort. Skriva minst två inlägg i veckan på bloggen och börja fota egna bilder till.  Få minst fem bokningar av företag som vill ha körsång som event eller teambildningsprojekt. Sitta kvar i Musikcentrum Östs styrelse, ha styrelsemöte på Färöarna, kolla efter fler intressanta styrelseuppdrag och, om valberedningen frågar och/eller det känns rätt när det är dags, kandidera till ordförandeposten i Musikcentrum Riks.

Men framförallt, vara med mitt älskade barn! Tänk att hon snart blir ett år, det är svårt att ta in. Tiden går så långsamt och så fort på samma gång.

Nån gång i veckan infinner sig kaoset, såväl fysiskt som mentalt. Hjärnan låser sig totalt och jag ser bara allt som borde fixas och tycker inte jag får något gjort över huvud taget. Har lite olika strategier för att lyckas komma ur det där tillståndet, men det irriterar mig att jag hamnar där  så ofta.

Igår var en sån dag och för att undvika att hamna där igen reflekterade jag lite i min dagbok imorse. Det slog mig då att det här företagandet har ganska stora likheter med att segla. Det viktiga är att veta vart man ska och hålla kurs mot det. Det är väldigt sällan du kan segla rakt mot målet utan du behöver nästan alltid kryssa för att så småningom komma fram. Ibland är det jättemycket vind som du måste hantera och ibland är det stiltje. Du behöver hela tiden ta hem eller släppa ut seglet för att möta vinden och ibland måste du till och med byta segel. Det är en ständig avvägning hur mycket du vågar pressa båten upp mot vinden utan att riskera gipp och få bommen i huvudet. Men vågar du ligga på gränsen, trots att det är läskigt när det går fort och båten lutar, så är det riktigt häftigt.

Jag är ju ett stort fan av metaforer och efter att ha skrivit klart min liknelse i dagboken så kändes allt mycket bättre. Ska lägga till ”håll kursen!” i biblioteket av små mantran som jag mumlar vid behov.

Det har varit lite slitigt på senaste. Agnes är inne i nån fas där det är mycket gnäll och gråt, orolig sömn och ett enormt mamma- och framförallt amningsbehov. Kanske är det tänder på gång eller så är det bara väldigt mycket utveckling som hon måste hantera. Det är väldigt mysigt att vara så nära henne men stundtals också utmanande då allt annat blir lidande. Dessutom märker jag att det tar energi med hennes ledsenhet, så här dålig sömn och mycket amning och det märks tydligt när jag ska försöka jobba att huvudet inte är med. Försöker att inte bli stressad utan vara nöjd med det lilla jag hinner med, det funkar för det mesta.

Samtidigt upptäcker jag att när jag sitter och ammar Agnes i soffan (utan telefon eller block, för de blir hon distraherad av) eller är ute på långpromenad med vagnen att det plötsligt kommer upp insikter eller lösningar på saker som jag funderat över jättelänge men inte fått till. Det är som att tankarna får tid att bli klara. När vi kom hem efter dagens långpromenad in till stan hade många saker i mitt huvud fallit på plats. Ska ta med mig det där, att en stund där tankarna får fara fritt kan vara minst lika givande för företaget som att sitta och jobba effektivt framför datorn eller pianot.

Nu ska jag, likt vanliga löntagare, ta helg!

Härom dagen fick jag veta att jag valts ut att representera Sverige i styrelsen för Nordiskt Kulturhus på Färöarna. Jätteroligt och ett bra första steg mot målet att som en del i musikkarriären bli styrelseproffs inom kultursektorn.

Ikväll fick jag mail med en kallelse till två dagars styrelsemöte i april. På Färöarna.  Vara ifrån Stockholm måndag morgon till onsdag eftermiddag.

Först blev jag alldeles kall och det började snurra i huvudet. Det här kommer inte gå, jag kan inte vara ifrån Agnes så länge. Hon får åka med. Eller hon och Emil får åka med. Men jag kan ju inte ha ett barn med på ett sånt här möte… och så vidare runt runt runt.

Jag gick ut till Emil som inte tyckte det var ett dugg konstigt att han skulle ha Agnes själv och undrade vem som inte skulle klara det, jag eller hon. Båda! sa jag med gråten i halsen och ringde till mamma för att få lite ”oss mammor emellan”-sympati. Men hon sa samma sak: du kan inte sumpa den här chansen, jag fattar att det är jättejobbigt men det kommer gå bra, Agnes kommer vara över ett år då och hon lever så mycket i nuet att hon inte kommer sakna dig på det sättet du saknar henne. Och så vidare. Och det är ju sant.

Så nu har jag två månader på mig att vänja mig vid tanken på att vara borta från Agnes i två nätter. Just nu känns det helt oöverstigligt jobbigt. Å andra sidan känns styrelsemöte på Färöarna jäkligt coolt. Tack och lov för att videosamtal finns.

Igår i väntrummet på BVC samtalade jag med en okänd mamma om sånt man numera brukar kallprata om; utvecklingsfaser, mat och förskolestart. När jag sa att vi inte tänkt låta Agnes börja på förskola förrän hon är två år sa den okända mamman, som visade sig vara förskolelärare, att det var den optimala åldern för att börja och att hon önskade att alla föräldrar hade den möjligheten. Glad i hågen gick jag därifrån, stärkt i min tro på sen förskolestart. Det är så fantastiskt att vi har den möjligheten, att jag kan styra min tid precis som jag vill.

Senare på kvällen skulle jag åka och simma och kom inte iväg förrän vid sextiden. Jag brukar alltid vara där på förmiddagarna när det är folktomt och blev lite överraskad över att bassängen var fullständigt smockad med folk. Just det ja, det är nu alla är hemma från jobbet.

Efter femhundra meters irritation över trängseln tyckte jag det fick räcka med negativa känslor. Bastun var alldeles för välbesökt och högljudd för att vara avslappnande och omklädningsrummet var fullt av småflickor och deras stressade mammor. Sällan har jag varit så snabb ut.

På tunnelbanan hem tänkte jag igen på friheten som egenföretagare. Jag behöver inte vara i simhallen samtidigt som alla andra, jag kan välja när och var jag vill jobba och när jag vill vara ledig. Jag kommer alltid kunna planera jobbet efter mina barn. Den här friheten är något jag sätter högre och högre värde på.

Stundtals finner man kollegor, elever eller körsångare där relationen blir något mer än bara den professionella. Igår begravdes en gammal körsångare till mig som jag tyckte mycket om och jag var där som anhörig, sångsolist och mamma samtidigt. Svårt men mest väldigt fint.

Den första utmaningen gällde Agnes. Emil var inte hemma så jag visste att hon skulle få vara med på begravningen. Var ska jag ha henne? Vad gör jag om hon börjar prata jättehögt eller blir ledsen? Nästa utmaning var själva sjungandet. Jag som alltid brukar ha ett piano framför mig, hur står man när man är solist? Och kommer rösten att bära? Koppången kände jag mig säker i, men Marias vaggsång kändes läskig. Nu skulle jag för första gången officiellt använda min klassiska röst som min sångpedagog hjälpt mig jobba fram. På en begravning där jag skulle bli berörd, i ett högt röstläge jag ännu inte känner mig bekväm i, med en bebis att ta hänsyn till. Ojojoj.

Begravningen började. Agnes satt finklädd i sele på magen och var tyst och nöjd. När prästen läste griftetalet började hon göra högljudda tröttljud och vi gick ut för att inte störa. Jag trodde hon skulle somna fort men hon lät högre och högre och mer och mer ledset. Tankarna började snurra. Ska jag ta ur henne och amma? Vad händer då när jag måste sätta tillbaka henne i selen? Vad gör jag om hon inte somnar innan mitt solo? Och hur sjutton går texten? Försökte att inte bli nervös utan bara vila i att det skulle lösa sig på nåt sätt. Två minuter innan solot somnade hon och jag hann samla ihop mig, fokusera på teknik och gå fram och sjunga Marias vaggsång med en sovande bebis på magen.

Jag blev ledsen vid avskedet och det krävdes stort fokus för att gå fram direkt efter och sjunga. Tack och lov för att det finns sångteknik att fokusera på och att jag hade Agnes som någon slags naturlig tyngd- och mittpunkt att utgå ifrån. Jag som ofta känner att jag tappar rötterna när jag blir nervös borde kanske alltid ha en sovande bebis på magen när jag konserterar.

Trött efteråt men också stolt och glad över att solistinsatsen gick att genomföra. Det här är väl verkligen frilansföräldraskap.