Författare: Amanda

Agnes har somnat och jag sitter i köket och tänkte jobba undan lite. Slets mellan tillfredsställelsen att få undan jobb och tillfredsställelsen att ligga kvar i mörkret med en varm sovande bebis. Om inte förnuftet talat om att det är inte skönt att sova en hel natt i jeans hade alternativ två vunnit lätt.

Är nu inne på andra jobbveckan och tycker det går rätt bra. Kortsiktigt blandas med långsiktigt, högt med lågt. Det går som vanligt långsamt men ändå framåt. Idag har jag jobbat med att sätta ihop en styrelseutbildning åt Musikcentrum Öst, köpt noter åt vokalensemblen jag leder, börjat på ett säljbrev för körsång som företagsevent, ätit lunch med en vän och gammal bandkollega och äntligen hämtat hem mitt keyboard, kört en kraschkurs i  körarrangering via telefon och övat inför begravningen som jag ska sjunga på om några dagar.  Omväxling förnöjer.

Men mest har jag gosat i soffan, byggt klossar, matat med ostskivor, läst böcker, sjungit med i Hallå där köp blåbär-skivan och snusat bebislukt i nacken. Det har verkligen blivit tydligt för mig förra veckan hur jobbigt jag tycker det är att vara ifrån henne. Det är som att lämna en kroppsdel hemma, jag känner mig inte hel.

Men att det är så jobbigt gör det också lättare för mig att hålla riktningen. Största möjliga intäkt med minsta möjliga Agnesfrånvaro.

Och bara att skriva det här gör att tillfredsställelsen att få undan jobb just utkonkurrerades av att få sova bredvid varm bebis.  Nu får det vara slutjobbat för idag.

Vet att många redan slängt ut julen, men här suger jag på julkaramellen ända till tjugondaknut och ägnar mig fortfarande åt att dricka glögg, baka pepparkakor (eller äta deg i alla fall…) och lyssna på julmusik. Dessutom har jag gett mig själv jullov ända till på måndag. Förutom några enstaka smågrejer som redan var inbokade så har jag bara varit ledig och inte tänkt på jobb ända sen historieprojektet lämnades in tredjedag jul.

Fast det där stämmer inte, upptäckte jag igår när vi åt lunch med styrelsen för Musikcentrum Öst. Alla pratade om hur segt det var att komma igång efter julledigheten och jag insåg att jag inte alls delade den upplevelsen. Jag hade varken kopplat ner inför julen eller kopplat upp inför våren utan bara tuffat på i det här långsamma tempot som i princip hela hösten gått i.  Innan jag fick barn var jag mycket mer på eller av: växla mellan att jobba i hundraåttio och sen behöva rejält med återhämtning innan nästa projekt drog igång. Nu är det mer ett jämt flöde men med mycket lägre intensitet. Hjärnan är aldrig helt avstängd från jobb eftersom jag nu är så tränad i att jobba när tillfälle ges, men å andra sidan har jag nog aldrig varit så lite stressad i hela mitt yrkesverksamma liv.

På måndag är det som sagt dags att börja planera våren och samla ihop alla tanketrådar som tänkts under jullovet. Det känns spännande. Jag ser våren an med tillförsikt.

Min kära älskade dotter som sover i min famn. Det är tack vare dig som den här bloggen finns.

I nio månader har jag fått vara din mamma och samtidigt driva företag. Du får mig att utvecklas så mycket som människa men gör mig också till en mycket bättre företagare. Det finns inte längre tid för sånt som inte genererar pengar, inte tid att oroa sig, inte tid att vara inneffektiv. Jag behöver inte längre lägga energi på att fundera på vem jag ska ta hänsyn till i olika jobbsammanhang  eftersom ditt välbefinnande alltid kommer i första hand.

Jag har slutat oroa mig för kärriären eftersom det nu är du som har mitt främsta fokus och karriären bara rullar med och växer i takt med dig. Du har lärt mig att ta vara på varje litet tillfälle där man kan få jobb gjort så länge det inte går ut över dig. Nästan alla den här bloggens inlägg är skrivna när du har somnat i famnen på mig. Jag brukar öva piano tio minuter när du sitter i mitt knä eller kryper runt mina fötter. Många bäckar små blir en stor å och jag får otroligt mycket gjort. Vad gjorde jag med min tid innan jag fick dig?

Jag älskar dig mer än det går att sätta ord på. Fina bestämda roliga envisa glada framåtsträvande älskade Agnes. Puss.

 

I början på 2015 fixade jag mig ett fyrtiotusenkronors icke musikaliskt uppdrag hos KFUM (en ungdomsorganisation där jag jobbat ideellt i tio år) som jag kunde jobba med då och då under året, delfakturera och som skulle slutredovisas i mitten av november. Perfekt upplägg för den blivande frilansföräldern. Jag gjorde en del jobb innan Agnes föddes och hade sedan paus fram till september, då mer intensivt arbete tog vid.

November kom och jag hann nästan färdigt till det tänkta datumet. Drog min PowerPointpresentation på KFUM:s riksombudsmöte, åkte tillbaka med arkivkartongerna, skickade den näst sista fakturan. Nu skulle det bara sammanställas en liten skrift så var allting klart.

Och ungefär där dog styrfarten. Jag hade haft siktet så hårt inställt på att vara färdig 14 november och ville ägna min fortsatta arbetstid åt musik. Nu kändes det ungefär som att skotta sig fram till garageuppfarten när plogbilen packat ihop en stor isig vall framför den.

Men ett spadtag i taget. Med ett ständigt rabblande av de två mottona ”långsamt leder också framåt” och ”det finns inget sen, gör det nu” har den lilla skriften långsamt långsamt tagit form. Jag blev inte färdig till den tilltänkta julledigheten men jag pallar inte att sitta med det här efter nyår. Packade således ner datorn och har jobbat på lediga stunder med sovande barn i famnen. Har lärt mig den hårda vägen att trycka ofta på spara-knappen, det sovande barnet vaknar snabbare än man tror och har världens längsta armar.

Och nu sent ikväll blev jag äntligen klar! Känner att jag kanske borde fira lite, men just nu vill jag bara sova. Imorgon ska jag skicka iväg projektet med tillhörande slutfaktura och sen ägna årets sista dagar åt reflektion och framtidstänk.

Godnatt!

För mig är det en stor utmaning att gå på mingel och marknadsföra mig själv som musiker. Jag kan prata om körprojekt och undervisning och teambuildande och annat jag håller på med, men just att sälja musikern Amanda Björnerås kan jag bli så mycket bättre på. Jag tycker det är jätteläskigt och får antingen tunghäfta eller börjar svamlamde trassla in mig och ursäkta mig och svara på frågor som folk inte har ställt. Stor utvecklingspotential med andra ord.

Idag var jag och Agnes på glöggmingel med Musikcentrum Öst och jag övade verkligen trots den höga läskighetsfaktorn. Jag sa inte alltid riktigt de saker som jag hade skrivit ner hemma att jag skulle säga och stundtals blev det stolpigt och ursäktande, men det var det bästa minglet hittills. Nästa mingel kommer gå ännu bättre. Hela tiden de små små stegen framåt.

Börjar skriva detta inlägg på tunnelbanan hem. Glitter i håret och fina konsertkläder. Trött, berörd och lycklig.

Från och med i mitten av oktober har jag varit två gånger i veckan på ett högstadium i Sundbyberg och haft hand om deras luciakör. Trettiotalet elever, de flesta utan tidigare körerfarenhet, har drillats i gehörsinlärning, flerstämmighet, dirigerentföljande och sångteknik men framförallt i att våga sjunga ut och ta plats. Successivt har såväl röststyrkan som självförtroendet ökat. Solister började anmäla sig, en elev ville spela trumpet, en annan kom med en egenskriven låt till kören.

Och idag gjorde de ett helt fantastiskt luciatåg uppe i Sundbybergs kyrka.  Trehundra högstadieelever satt tysta under hela tiden, applåderna efter ville aldrig ta slut och lärare kom fram efteråt och sa att de hade haft tårar i ögonen och att det var det bästa luciatåg som de hade hört. Själv lyckades jag hålla fokus nästan hela tiden, men på sista låten när eleven spikade det solo som hen kämpat så med, då började även jag gråta.

Även nu några timmar senare är jag starkt berörd. Det är så fantastiskt att jobba med att få människor att växa och flytta sina gränser för vad de tror är möjligt.

En liten ensam skrivstund i sovrummet medan Emil och Agnes leker i vardagsrummet. Plockar små stunder av ensamhet här och var som inte är jobbrelaterade; en promenad till affären på hörnet och köpa mjölk, ett träningspass då och då, en stund i duschen, vissa morgnar när det är jag som vaknar först. Kanske får jag en tillräcklig dos av egen tid eftersom jag också jobbar
eller så har jag helt enkelt inte det där egentidbehovet, för för  mig är detta alldeles lagom.

Har funderat en hel kring det där med egentid när jag läst Angeli Sjöström Hederbergs intressanta bok Föräldraprenör som handlar om kombinationen företagande och föräldraskap. Intervjuer med föräldraprenörer (sammansatt ord av förälder och entreprenör) i vitt skilda branscher varvas med Angelis egna reflektioner och uppgifter för läsaren. Rekommenderar boken varmt!

När jag läste de första intervjuerna kände jag att det var nåt som skavde i mig, något som jag inte ville ha i mitt liv. Kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var förrän jag läste en intervju med en ledarskapsutbildare som hade med sig sin lilla dotter på alla sina jobb. Jag vill inte vara ifrån Agnes! Antar att den här symbiosen som nu finns förändras ju äldre hon blir men just nu kan jag inte ens tänka mig att vara borta från henne en heldag eller en natt. Eller för den delen att hon sover i en annan säng än vår. Bandet till henne är så oerhört starkt, när jag är på jobb utan henne känns det som att jag saknar en del av mig själv.

Och nu vill jag inte ligga ensam i en säng och skriva längre, jag vill ut till mitt barn!

Igår skrev jag ett blogginlägg om att svårigheten att hinna visionera och tänka stora drömmar. Efter att ha läst det några gånger och funderat fram och tillbaka kände jag att inlägget bara genererade negativa känslor hos mig. Nu är det raderat och ska ersättas med ett som fokuserar på dagens positiva händelser istället.

Jag hann duscha imorse innan Agnes vaknade och ville ha mat och fick dessutom in lite träning genom att cykla till och från Sundbyberg. Morgonrepet med Ängskolans luciakör fungerade långt över förväntan och de fixade sina tvåstämmiga låtar fast många aldrig sjungit i kör tidigare. På dagens begravningsgig (som jag fick beröm för) sjöng jag solo och märkte att sånglektionerna börjar ge tydliga resultat. Emil och Agnes hängde med till dagens tredje jobb så vi fick tid tillsammans alla tre. Jag har redan börjat planera för vokalensemblen Viveres nästa föreställning fast det är en hel vecka kvar till deras nästa rep. Agnes och jag har haft en fin eftermiddag och kväll tillsammans innan hon somnade på mitt bröst vid niotiden.

Det kan ju verka överdrivet käckt att skriva ett sånt här inlägg, men jag tror på att vara i det positiva flödet. Imorgon ska jag äta lunch med en vän och kollega samt skicka iväg alla månadens fakturor. Fler positiva känslor på ingång alltså.

Efter två minst sagt intensiva veckor med två större projekt som skulle ros i hamn är jag nu ute på andra sidan. Sovande barn i famnen, mjukisbyxor, tekopp och inga akuta deadlines. Såväl axlarna som andningen har sjunkit ner.

De här veckorna fick mig att inse hur jag verkligen inte vill ha det.  Nog för att det är kul att jobba, men aldrig på bekostnad av Agnes. När hon är orolig och behöver ligga länge vid bröstet för att komma till ro, då vill inte jag samtidigt vara stressad över deadlines och att jag borde sitta vid datorn för att bli färdig. Det var inte ett dugg kul. Dessutom är det ett smärre kaos hemma eftersom vi inte hunnit fixa klart efter flytten och ett yttre kaos skapar ett inre kaos hos mig. Har försökt tänka att varje litet steg är ett steg framåt men disharmonin har ändå varit ett faktum.

Men nu minsann. Vokalensemblen Vivere har fått sin körhelg, sitt genrep och sin lyckade föreställning. Jag blev klar med KFUM:s historiepresentation och har varit i Göteborg och presenterat den med Agnes i famnen. Nu ska det bara sammanställas och skickas in så kan jag skriva den sista fakturan och lägga det hela till handlingarna.

Var lite orolig över hur den ekonomiska situationen skulle se ut när KFUM-jobbet var klart, men det verkar vara ganska lugnt. Närmast väntar ett plankningsjobb, Luciakören på Ängskolan, ett kör-event på en personalfest, lite organistjobb och några elever. Ska också äntligen ge mig tid till mer långsiktigt jobb som inte ger direkta pengar. Fixa med hemsidan, plocka upp min utvecklande mentorsdialog igen och kanske till och med hinna spela lite.

Men inte just nu. Nu ska jag bara sitta med min bebis i famnen en stund och njuta av lugnet.

Sedan i lördags kväll bor vi på ny adress. Fyra gator bort från vår gamla lägenhet, från en rätt sunkig andrahandstvåa från åttiotalet till en mycket liten men väldigt fin förstahandslägenhet inhyst i en villa. Egen liten uteplats och tillgång till hela trädgården med gungor och studsmatta. Allt känns redan jättebra och med små steg tar vi en kartong i taget.

För en månad sen var jag på väg till BVC och funderade över var vi skulle ta vägen nu när vi inte fick bo kvar i vår gamla lägenhet. Passerade en ordinär tegelvilla och tänkte ”i det här området skulle man ju bo, tänk om typ det här huset skulle ha en lägenhet att hyra ut”. Och nu sitter vi i en lägenhet i just den ordinära tegelvillan. Så himla häftigt.

Här bland kartongerna jobbar jag med att ro två större projekt i land. Nästa fredag ska vokalensemblen jag leder ha föreställning i form av ett musikaliskt after work och jag är i full färd med att planera upp helgens förberedelsedagar, skriva regianvisningar och fundera över mellansnack som håller ihop det hela. Dagen efter åker jag och Agnes till Göteborg och KFUM:s riksombudsmöte för att föreläsa om KFUM Triangelförbunds historia. Efter tio år som ideellt arbetande i den organisationen har jag nu övergått till betalda uppdrag. Spännande hur annorlunda man värderar sin tid när man får betalt.

Nu har det älskade barnet somnat på mig. Dags att bädda ner henne, stänga av datorn och ta sig igenom hinderbanan av flyttkartonger som leder ut ur sovrummet. Utanför dörren väntar glass.